Vykort från Skanstullsbron
av Emelie Talledo
Inspirerad av ”I Stockholm” av Lars Winnerbäck
___
I en minimal storstad är de allra flesta statister, men några få verkar vara protagonister. Jag har fått höra att jag är en av dem.
Jag har många nya vänner, hela tiden. En strid ström av nya namn och ansikten. Jag fyller dem med mina dagdrömmar, jag fyller min Instagram med bilder på olika personer (titta på mig, titta på oss!) Jag har inga gamla vänner.
De blåögda säger att hemma är där en bor. Jag har aldrig hört något så bagatelliserande. Silverpojken tittade alltid på mig, jag tittade alltid bort, letade efter någon annan, några andra, något nytt. Som jag saknar honom nu.
Jag blir bjuden på fester. Jag går till dem där jag inte känner någon, går därifrån med nya instagramföljare, med sugmärken jag är för gammal för, med en yrsel i huvudet som blir bättre av att promenera över Skanstullsbron.
De säger att varje tystnad har en historia att berätta. Jag pratar utan avbrott, så snabbt att ingen hinner höra vad jag säger. Så mycket att ingen hinner lyssna på tystnaden.
Om en ägnat år och åter år åt att fly, hur lär sig en att stanna kvar? Varje stad har ett begränsat antal historier, en begränsad befolkning, en begränsande befolkning. Jag har förbrukat Stockholm.
Den sjukliga hemlängtan som är nostalgin. Jag trodde att vi skulle vara vänner för alltid, trots att ingenting varar så länge, det vet jag ju. Jag tänkte att den övergripande kärleken jag kände för hela gruppen, den som inte gick att dela upp på individer, skulle räcka längre. Att vi var familj. Det hände inte. Bättre saker hände. Jag gråter fortfarande ibland.
I minnena, i dagdrömmarna, i efterhand tycks alla skeenden ha ett soundtrack. Det finns låtar i min Spotifylista som får mig att bryta ihop på första tonen. Jag kan inte rensa i listan. Det vore att radera människor.
Alla år är viktiga, bara inte samtidigt. Ingen vill vara mig för två år sedan, allra minst jag. Nu önskar jag verkligen att jag vore den jag var när jag längtade till idag.
Alla bekanta räknas, bara inte samtidigt. Ingen har kommit till fler än två födelsedagsfester i rad. Jag vill nog ha det så. När jag har berättat alla mina historier finns det inget utbyte kvar.
När jag ringer säger de att numret jag har ringt saknar abonnent eller är tillfälligt avstängt (läs: preskriberingstiden har gått ut)
Jag brukade tro att det bara var i Stockholm där tillgången inte matchar efterfrågan. Så jag åkte till Malmö. Till Göteborg. Till Piteå. Till Umeå. Till Småland. Tills jag slutligen insåg att syrebristen ligger på riksnivå.
Jag drunknade i asfalt några år tillbaka, minns inte hur många, tog mig aldrig riktigt därifrån. Kort därefter fastnade jag i ett minne. Problemet är gammalt, det är minnet som är nytt.
___
Juryns motivering: ”En gåtfull text – fylld av meningar som likt aforismer lockar läsaren att stanna upp och begrunda – om att lämna sitt sammanhang och treva efter något annat, något mer. Relationer förbrukas, och det utåtriktade berättarjaget vrids skickligt in i ensamhet. På ett fint sätt gestaltar och kommenterar denna klaustrofobiska text en samtid där vi alltid förväntas kunna svepa fram något nytt och bättre.”