Ja visst gör det ont (att aldrig räcka till)

av Liberty Mmadueme

Inspirerad av Ja visst gör det ont av Karin Boye

Ja visst gör det ont

när ordet “svensk”

fastnar halvvägs i bröstet.

Som en knopp

som tvekar inför våren,

rädd för att slå ut

i fel trädgård.

Ja visst gör det ont

när någon ler och säger

“du pratar så bra svenska”,

och du tackar,

fast språket varit ditt

lika länge som deras.

Det gör ont

att sudda bort sitt namn

i uttalet,

att förklara sitt hår,

sin hud,

sin historia

som om den vore en ursäkt.

Varför skulle annars hjärtat slå hårdare

varje gång frågan kommer —

“men var är du egentligen ifrån?”

Egentligen.

Som om här

aldrig riktigt räcker.

Ja visst gör det ont

att älska en plats

som tvekar att älska tillbaka.

Att stå under samma himmel,

frysa i samma vinter,

andas samma luft —

men ändå kallas gäst.

Man lär sig att le.

Man lär sig att anpassa sig.

Man lär sig att inte ta plats

för mycket.

Man lär sig att räcka till —

men aldrig riktigt fram.

För när är vi tillräckligt svenska?

När våra barn inte längre får frågan?

När våra efternamn slutar låta främmande?

När vår sorg räknas som landets sorg?

Eller finns det alltid

en gräns vi inte ser,

en osynlig linje

mellan “vi” och “ni”?

Ja visst gör det ont.

Att vilja höra till

och ändå stå

en halv meter utanför.

Och kanske är det just där

vi står kvar —

väntande

på ett svar

som ingen riktigt

vågar ge.