Sarahs version
av Ylva Fhager
Inspirerad av Sarah av Mauro Scocco
Sarah svarar mig i porttelefonen när jag ringer på. Rösten är tunn och nervös, nästan
bräcklig. Hon ger mig tre olika koder till portlåset och berättar att vilken jag ska använda
beror på om det är jämn vecka, ojämn vecka, eller vecka med slutsiffran 3.
– Eftersom vecka 13 är både ojämn och slutar på 3 måste du skriva in båda
koderna. Med en nolla emellan. Jag ber om ursäkt för besvärligheten.
Jag kommer in i lägenheten med datorn under armen, blocket i handen och mitt allra
artigaste leende på läpparna. Kvinnan som möter mig i hallen möter mig inte med
blicken. Hon är tanig och blek med vintertorra händer, och hon bär med sig doften av
kallt duschvatten. Mitt leende svalnar en aning. Jag hälsar och säger att det är jag som
är psykologen som hon mejlat med via polismyndighetens onlinetjänst. Sarah hälsar
tillbaka och säger att, jo, det förstår hon, och jo, det var trevligt att träffas.
– Jaha då, får hon ur sig. Det är väl bäst att få det här överstökat så snart det går.
Sarah visar mig in i köket och vi sätter oss. Det lilla rummet doftar av det hon ställt fram
på bordet: tepåsar och kylskåpskalla äpplen. Väggklockans dova slag tickar i takt med
min puls.
– Det har ju gått ett tag sedan det hände, inleder hon. Men ändå känner jag att det
kan vara bra att prata om det. Om… allt. För jag tänkte att det nog är bra för
polisen att veta vad som försiggick här då. Sent 80-tal alltså.
Jag förklarar att hon inte behöver förklara sig alls. Att hon istället ska se det här som ett
tillfälle att frigöra allt hon inte vill bära inom sig längre. (De här orden är guld om man
jobbar som psykolog.) De får Sarahs axlar att sjunka en aning. Hon inleder sin
berättelse.
– När vi var nyinflyttade här fanns bara en högstadieskola. Hälften av skolans
lokaler höll på att renoveras under den perioden, så nians alla parallellklasser
tvingades dela på ett enda klassrum. Jag tror vi var tre elever vid varje bänk,
några var fyra. Det var jobbigt för alla, men särskilt för mig. Jag kände ju ingen av
de 70 elever som varje dag trängde ihop sig där inne. Just därför minns jag extra
väl första gången som jag verkligen pratade med en av dem.
– Det var en eftermiddag då jag stod och hängde utanför den del av skolan som låg
gömd bakom byggnadsställningar. Pappa jobbade nämligen där, på Ekbergs
Renovering & Sanering, för tillfället, och jag väntade på att han skulle borsta av
sig det värsta av isoleringsdammet och dra av sig snickarbyxorna för dagen.
Det var då Tomas kom fram. (Dramatisk paus) Jag visste egentligen inte om han
hade hög status i klassen men, åh, vad jag tyckte att hans permanentade hår
och solglasögon talade för sig själva.Sarah småskrattar lite vid minnet. Jag antecknar det viktigaste på datorn: Ny i klassen,
många elever, knäsvag för permanentat hår. (Nej, det sista tänkte jag bara.)
– Det visade sig att Tomas var son till min pappas kollega. Kan du tänka dig vilket
sammanträffande!
– Det var sannerligen ett sammanträffande, instämmer jag.
– Pappa kom så småningom ut ur byggnaden, men berättade att det skulle dröja
innan vi kunde åka hem. Han stack åt mig en tia och sa att jag kunde springa ner
till Seven-Eleven och köpa något gott under tiden. När han fick syn på Tomas gav
han honom en peng också.
– Vi drog till Seven-Eleven tillsammans, fortsätter Sarah. Inne i affären visade
Tomas mig hur han kunde balansera en Coca-Colaflaska på pekfingret och
sedan snurra runt den — precis som man gör med en basketboll. Jag gav mig på
ett försök själv, men mina svaga fingrar fick glasflaskan bara att flyga iväg ner på
golvet och krossas. Tomas fick Coca-cola på sina splitternya Adidas Superstar
sneakers och jag fick tunghäfta av skam.
Sarah sväljer en klump i halsen innan hon öppnar munnen på nytt.
– Jag fick låna skurmopp och soppåsar av personalen där inne. Det hela var
förnedrande, verkligen, men där och då hade jag ingen aning om vad händelsen
skulle komma att innebära för mig.
– Jag märkte det först nästa dag i skolan. Folk tittade på mig och sedan på
varandra med menande flin. När jag stod och väntade på bussen den kvällen
klev två killar från parallellklassen, båda med nitbälten och hånleenden, fram till
mig. ”Hörru Sarah, du kommer ut ikväll va’,
” började en. ”Vi kan väl träffas i
hörnet vid Seven-Eleven, ” flinade en annan. ”Vi menar, så att du kan visa oss
hur man dumpar sin dejt och kysser en annan på samma gång.” Sedan tog båda
upp små lappar — foton — ur fickorna och kastade på mig.
Sarah berättar om att bilderna var på henne och personalen från Seven-Eleven. Någon
hade fångat ögonblicket då personalkillen räckt över skurmoppen på bild, och vinkeln
var minst sagt oturlig.
– Skaftet på moppen dolde att det fanns ett avstånd mellan oss — mellan våra
munnar. Och längst ner i hörnet på bilden såg man Tomas hopbitna ansikte. Det
såg verkligen ut som om han precis hade blivit dumpad, men det var hans
nedsmutsade skor som han var upprörd över, inte mig!
Jag ser hur Sarah försöker skratta bort tårarna som letar sig fram.
– Det eskalerade. Jag vet inte hur eller varför, men majoriteten av pojkarna på
skolan gjorde det till en sport — att förfölja mig från skolan så långt de kunde. De
var noga med att alltid göra sig tillkänna precis utanför min port, och väl därropade de alltid ut samma fras: ”Sarah, kom ut ikväll va? Vi väntar i hörnet vid
Seven-Eleven. Precis där du dumpade Tomas.”
En tung tystnad infinner sig på bordet mellan oss. Som psykolog är det mitt jobb att
bryta den.
– Jag misstänker att det här är anledningen till att du har så många portkoder, får
jag ur mig.
Sarah nickar.
– Men jag kommer ändå aldrig att känna mig riktigt säker här, konstaterar hon.
Sarah säger det med en sådan tragiskt ogenomtränglig övertygelse. Som om hon
verkligen vill bevisa det. För första gången vågar hon nu hålla min blick längre än
enstaka sekunder. Då, plötsligt, rycker hon till.
– Tomas?
