Rökpaus

av Tove Bonde

Inspirerad av Xanny av Billie Eilish

En grå och kall eftermiddag, någonstans mellan höst och vinter. Ett sånt där väder

som är det värsta av båda världar, när lervällingen frusit till is och knastrar under

fötterna men gör skorna lortiga, och det snöblandade regnet känns som en käftsmäll

i ansiktet. Jag huttrade till och drog jackan tajtare omkring mig. Den var egentligen

alldeles för tunn för kylan, men det var den finaste jag hade. Jag ville kunna ha på

mig den ett litet tag till, innan hela världen mörknade. Jag stod några meter från

svängdörrarna till det stora betongblocket som skulle föreställa ditt jobb och väntade,

stampade otåligt i slasket under fötterna så det plaskade. Du sade att vi skulle mötas

11:30. Tidspessimist som jag var dök jag upp redan 25. Nu hade det snart gått 15

minuter, och jag kunde fortfarande inte se skymten av dig. Innan, när solen

fortfarande kändes varm, brukade jag besöka dig nästan varje dag. Nu kunde jag

knappt minnas senaste gången jag var här, eller för den delen när vi senast sågs

under arbetsdagen utöver kvällarna när vi kom hem. När jag vaknade på morgnarna

var du alltid borta och lämnade bara kvar en doft av tobak från din morgoncigg, även

om du stängt balkongdörren innan du gick. Det var som om doften satt fast i huden

på dig. Man är ju vad man äter, så kanske blir det så när man röker för mycket. Att

man själv börjar utsöndra något slags aura av tobaksos vart man än går. Lämnar

spår.

Jag visste att du var nära när jag kände stanken av rök. Den stack i näsborrarna,

surt och vasst. Jag började fundera på hur du redan kunde lukta rök 11:45 på

förmiddagen, men hann inte längre i mina tankar innan jag såg din mörka gestalt

uppenbara sig i de genomskinliga svängdörrarna. Din stora, svarta vinterjacka såg ut

att sluka dig hel. Dina mörka ögon mötte mina, tomma och blanka, som om du var

likgiltig inför synen av mig. Du gav mig en ansats till ett leende, men det såg snarare

ut som att du missnöjt snörpte med munnen. Jag gav dig ett lika exalterat leende,

försökte att inte rynka på näsan av lukten från dig.

“Hej” sade du.

“Hej”, svarade jag.

Sen blev det tyst. Du tittade ner i marken, och dina långa ögonfransar tycktes fånga

de fallande snöflingorna som glitter som blandades med din kolsvarta

ögonsminkning och smälte ner till en svart tår. Som om tjära läckte ur dina porer. Var

det därför du stank? Nej, det var nog för att du var i full färd med att ta fram ditt paket

marlboro ur jackfickan. Jag visste inte om det här var ditt första, sista eller bara

senaste paket för veckan. Jag hade ingen aning om hur ofta du rökte, bara att paket

efter paket hamnade i soporna när jag skulle återvinna.Du tände din cigarett, skyddade den omsorgsfullt med din kupade hand från det

slaskiga snöfallet, medan jag stod huttrandes bredvid.

“Måste du röka nu?” frågade jag. Du tittade på mig med en irriterad min.

“Ja” sade du spydigt, “det här är min enda rast”. Jag fattade vinken. Inte läge att

säga emot. Vi såg så udda ut bredvid varandra, du i din tjocka vinterjacka och jag i

min tunna, med den bolmande röken från cigaretten som en mur mellan oss. Jag

andades in, kände den blöta luften blandas med svettig andrahandsrök. Jag höll

andan i ett försök att inte hosta, för jag visste att du tyckte det var barnsligt när jag

gjorde det. Ögonen sved och tårades av röken. Du märkte inget, utan fortsatte spy

rök.

“Hur är jobbet?” Ett försök att få någon slags intresse från ditt håll.

“Som alltid. Helt okej. Själv?”

“Inte så mycket som händer. Så är det alltid”

“Mm” sade du. Drog ett djupt bloss för att mjölka cigaretten på livskraft likt en diande

kalv. Jag orkade inte fundera på vad jag skulle säga härnäst. Jag visste inte ens om

jag skulle kunna få fram något med tanke på hur mycket jag hackade med tänderna.

Jag borde inte ha tagit den jävla jackan som jag egentligen visste var för tunn.

“När börjar du igen?” frågade jag.

Du tog upp telefonen, synade den krossade skärmen kvickt.

“Om fyra. Satte ett alarm så jag inte blir sen.”

Fyra minuter? Det kändes orimligt. Antingen hade du spenderat 55 av dina 60

minuter frihet på att äta lunch eller så hade du av oklar anledning bestämt dig för att

ljuga. Jag orkade inte ens tänka på vilket alternativ jag skulle välja att tro på. Jag

tittade neråt, på mina kalla, vita fingrar, mina nariga nagelband, pillade tills det skära

skinnet blottades och det kom blod. Inte mycket, utan sånt blod som bara ligger

precis på ytan och inte rinner. Jag satte ner handen i fickan igen och sneglade

försiktigt på mig. Du stirrade tomt framför dig, som om du var fast i tanken. Du satte

det orangea filtret mot läpparna, andades in, andades ut. Rytmiskt, som en sån där

livsuppehållande maskin. In, ut, in ut. Tills det inte fanns någon nektar kvar att andas

in.

När alarmet ringde slängde du ciggen på marken, stampade hårt på den, kvävde

dess sista glöd medan röken slocknade under din tjocka platåskosula.

“Jag måste gå”, sade du, och lutade dig fram för att kyssa mig. Instinktivt vek jag

undan med ansiktet. Kanske var det den outhärdliga stanken av rök som gjorde det.Jag vill inte tänka på att det kunde varit något annat. Min reaktion fick dig att stanna

upp. Du mötte min blick, och för en sekund kunde jag se sorgen i dina ögon,

saknaden och närvaron som jag kände igen från förut, innan allt blev som det blev.

Men sen förbyttes din sköra uppsyn mot en hård, ilsken blick, en blick som jag vant

mig vid att se.

“Slipp då”, sade du, spottade en loska på marken och trampade bestämt iväg mot de

evigt roterande svängdörrarna. Jag rös till. På något sätt kände jag mig ännu kallare

än förut, och drog jackan närmare omkring mig för att gå hem. Innan jag gick över

gatan stannade jag upp och tittade på den äckliga loskan. I den vita snön låg nu spår

av blod.