Vingar från en amiral

av Freya Arthursson

Inspirerad av Wings av Birdy

Det var vår sista färd mot kojan. Sista skoldagen. Någonsin. Sista tiden innan vi skulle tillhöra världen, Du och jag. Skogen stod trolsk omkring oss och i buskaget anades djur i rörelse. Dimman och daggen omslöt all växtlighet. Innan vi ens hunnit fram anade vi att allt inte stod rätt till. Du hade tidigare stannat abrupt på stigen, sparkat lätt på en fuktig porslinsbit. Väl uppe i kojan blev vi varse om förstörelsen. Någon hade funnit sig nöje i att rasera vår fristad.

”Fähundar”, hade Du slängt ur Dig medan du korsade fram och åter över golvet, plockade upp skadade föremål och släppte dem kort därpå. Ingen äkta vrede fanns i Din röst. Kanske betydde inte vår plats tillräckligt mycket för Dig? Du talade ofta om framtiden, höll blicken stolt mot en avlägsen punkt dold för mig. Tanken på alla nya ställen och nya möjligheter fick Dig att svaja för ett ögonblick. Drömma. Jag tyckte fortfarande att allt vackert fanns precis just här.

Snabbt återfann Du skrinet, relativt oskadat. En suck av lättnad. Det där skrinet höll Din samling av döda fjärilar. Visserligen liten, men jag tror att den var viktig för Dig. Ena långsidan av kojan, förut täckt av en tunn plywoodskiva, gapade nu öppen. Ett svagt vinddrag krusade genom träden utanför. Du skred fram och satte Dig på kanten med benen hängandes nedåt, fjärilsskrinet i knät.

”Fondvägg”, flinade Du. Jag skakade på huvudet och sjönk ned jämte Dig. Försiktigt öppnade Du skrinet, tog upp Ditt nyaste tillägg. Jag synade den bevingade lilla varelsen.

”Det är en amiral”, förklarade Du. Jag nickade bara. Gryningen gav bergen och trädtopparna en flammande krona. Det var ovanligt hett för att vara i bristningsgränsen för soluppgång. Jag upplevde en osynlig närvaro av brand. Som om hela luften dallrade av eld. Den brann och brann. Brann förgäves.

”Om dessa vingar kunde flyga, skulle de få bära mig för resten av livet”, sade Du i högtidlig ton, och höll ut fjärilen på pekfingret. Som om Du väntade Dig att den skulle vakna åter och flyga sin väg ut i eldluften.

”Tänker du bli poet?” Jag behöll Dig i ögonvrån, kisandes mot morgonljuset. Kanske uppfattade Du inte min nyfikenhet och tog den för ett rofyllt hån.

”Äh”, stötte Du ur dig. ”Kanske i livet efter detta” Jag granskade Dig frågande.

”Ja, konstnärer blir ju aldrig rika och berömda förrän efter sin död i alla fall”, utvecklade Du och lutade Dig tillbaka med händerna som stöd mot kojgolvet. Solen hade hunnit segla högre över himlahavet och skira strålar träffade oss likt behagligt lyktljus där vi satt. Du kom upp på fötter.

”Vänta”, bad jag. Du såg på mig. Dunkelblå ögon. Som om en skugga förts in över irisarna. De ögonen som jag så många gånger mött, men aldrig riktigt sett in i.

”Väx inte upp utan mig”, fick jag fram. ”Lova det” Du nickade, men svor inget i ord. Jag som inte trodde att ord behövdes. Ett löfte blev till bräckliga minnen som skingrades ut i luften. Löstes upp med tiden. Snart var vi lika förbi som hösten och vintern och våren som aldrig helhjärtat brast ut.

Jag blev kvar i kojan till natten. Mitt i den sena kvällens korseld av skuggor satt jag, i denna grånande och halvt förfallna trälåda. Någonstans visste jag att Du aldrig skulle återvända hit igen. Det var inte som förr. Barnåren springer man igenom på fjäderlätta fötter, hand i hand över fälten. Inget saknas. Sedan blir man äldre, och sikten klarnar. Men den avslöjar inte något ljuvt. Tvärtom. Plötsligt syns inte längre molnslotten och de hemliga lekvärldarna.

Min blick vilade mot hörnet. En kruka stod där, blänkandes i mörkret. Den hade en gång för länge sedan gått i kras. Du hade satt den samman, men knappt någon av skärvorna hade fått sin ursprungliga plats. Mönstret med de små vinrankorna som tvinnade sig runt var osammanhängande. Hålrummen mellan de malplacerade skärvorna hade lappats med lim. Det liknade ett pussel där bitarna tvingats ihop med våld. Du hade alltid så bråttom. Varför såg Du aldrig helheten?

Jag urskilde fjärilsskrinet invid krukan, och reste mig långsamt. Med det lilla skrinet i famnen ställde jag mig framför kojans öppna långsida. ”Fondväggen” som Du så underligt kallat den. Jag trodde nästan att det var Du själv som hade sparkat ned den. Jag vet inte varför jag fick den känslan.

Månskenet belyste skarpt skogen. Träden föreföll benvita framför den kompakt svarta himlen. Högresta djurskelett i strålkastarljus. Jag drog med handen över skrinet, slätade undan dammet från lockets glasruta. Sorgmanteln låg där inuti, liksom citronfjärilen och påfågelögat med sin enda vinge. Och amiralen. Din favorit. Marken inunder mina skälvande fötter var mörk, som om en flod av tjära vällt ut över mossan. Väx inte upp utan mig. Lova det.

Skrinets trasiga lås gick enkelt upp, och innan jag hann hejda mig svängde locket upp och innehållet förlorades. De tomma skalen rycktes kvickt med i nattbrisen, flög för sista gången. Din käraste samling. Men inte trodde jag att Du skulle sakna den. Knappt ens ilskna om Du hade bevittnat min skoningslösa handling. Du skulle nog ha skrattat. Hårt. Eller likgiltigt blickat bort mot horisonten dit vinden bar av. Skymtat det där nya kommandes emot dig som en soluppgång. Jag var aldrig lika viktig för Dig.