Vi är fast någonstans
av Ida Karlsson
Inspirerad av “Papaya Coconut” av Kikki Danielsson
___
Silvrig och uråldrig. En cd-spelare.
Tusen skivor står bredvid, men bara en spelas. Om och om igen.
Jag är varm och osäker i min dräkt.
Den är nytvättad, utsliten. Steril och himmelsblå.
Den bär på anonyma minnen, inte mina.
Och väggarna här är grå. Bara grå.
Det till och med luktar grått.
Knappen är rund.
Klick.
En Papaya Coconut,
Åh en plats i solen
Sången låter gul och jag är blå i min dräkt,
och som i en dans, tragisk och snabb,
blir vi Sverige.
Sverige som i ett ålderdomshem i en försvunnen bruksort,
med ledsna skratt och vit gröt.
Ett Sverige där alla gamla gråter.
Det är sommar någon annanstans
så slit dig loss ge livet en chans
Men det är sommar här också.
På utsidan.
Inte här inne.
Hit når inte solen, och myggorna och flugsvampen, eller maneterna i havet, det där som bränner men är så fint, så fint.
Hon ser på mig.
Glansiga blåa ögon.
Som en främling.
Vänder bort blicken, och ställer glaset i filen och trallar och stampar.
lalalalala, klingar monotont.
Och låten spelar vidare en varm sommardag i augusti.
Du kan flyga, du kan sväva
Börja leva
Men om man inte kan då? Om man är fast som en trallande melodi. Vad gör man då?
Lata dar vid polen
Å kanske någon att hålla i handen
Räcker bra för mig
Jag håller hennes hand en stund, hon med vitt hår.
Hon har ögon som är ledsna och rädda,
fina och glada,
och så rädda igen.
Hon ler. Har jag betalat?
Jag nickar.
Men så blundar jag, och så möts vi igen.
Främlingar på nytt.
Var är jag? Har jag betalat?
Duktig flicka blev trevlig dam.
Guldiga lockar blev vita och stripiga.
Hem blev rum.
En tropisk framtid blev en betald säng och en okänd hand.
Men ändå, ingenting kvar.
Låten spelar vidare och disken skramlar i sin maskin.
Ljumma vindar och solvarm sand
Köp en biljett till drömmarnas land
Det är sorg här.
Inga biljetter till drömmarnas land syns till.
Är det för att vi redan är där? I drömmarnas land.
För det är ju så kvavt.
Och vi kryper bland stigande sand, som i ett timglas.
Kvävda av minnen, som i ett vakuum av bedövande drömmar,
och det är sorg, sorg, sorg här.
Det är tårar i de rena dricksglasen.
Och låten spelar bara om och om igen. Tusen kokosnötter rullar på golvet nu. Hon diggar med foten, hon nynnar.
Papaya coconut.
För vi är fast i drömmarnas land.
Det blir Earl Gray, bananbröd av gummi och glansiga fingrar.
Nej. Det är nog ingen drömvärld ändå. Det är för fult här.
Jag tror att vi egentligen är fast i den lilla spelaren.
Som en glänsande cd-skiva.
Repade, skrynkliga, vilsna, trötta, tomma och uttråkade, med vita hårstrån på huvudet. Gud så uttråkade vi är!
Jag blänger på cd-spelaren.
Fy farao!
Vi är så uttråkade, så uttråkade.
Våra fingrar spritter. De vet ju att de kan, men vad var det nu igen de kunde? Så istället för skruvar i en motor, blir det knutar i en 90-tals gardin.
Och spelmarker i Las Vegas blir rosa memorykort.
Vår skiva är repad och spelad så många gånger att vi inte är en låt längre, vi är en verklighet, ett livsmönster.
Ett mönster som växer vidare ut från spelaren, på väggar och tak, krälandes på golvet. Papayans planta växer! Jag ser det!
Grön och ståtlig är den,
och nu ett träd, mitt i rummet.
Men ser ni inte! En Papaya i rummet.
Ser ni inte?
Men nej, de andra är som vanligt.
De pratar med väggen, lallar, diggar, ler, skriker.
Frukterna lyser ju nästan!
Jag drar handen längs stammen, klämmer på de gula frukterna. De är riktiga!
Papaya Coconut
Å en plats i solen
Ja det är allt som behövs för att fylla, en frusen själ
Ja, jag är frusen, stelnad som intorkad yoghurt i en ensam tallrik.
Och det är sommar, men jag är fast här.
Stirrandes på ett glänsande träd.
Papayan fyller mig inte med någon värme. Den tar min värme.
Snart är det lunch och då är det slut för mig.
Då ska jag hem.
Och så blir det plötsligt tyst.
Jag minns inte era namn,
men när jag hör den gula papaya melodin, är jag säker på att ni fanns.
Att vi var där i augusti,
att jag blev ett med er i det grå rummet.
Ja, ibland är det som att jag aldrig lämnade er,
som att jag liksom fastnade där.
Som att jag sitter kvar i fåtöljen, kall och förvirrad än idag. Precis som er. Lyssnande på diskmaskinens vågor, och bländad av den bleka solen i lampan. Förlåt att jag lämnade. Det var inte meningen.
Men det blev ju lunch.
___
Juryns motivering: ”En modig, mogen och kreativ dikt med tyngd. Texten har ett överraskande bildspråk med metaforer och sinne för detaljer. Med hög inlevelseförmåga använder sig poeten av kontrasten mellan en låttext och den svåra plats där låten spelas.”
___
”DET INSPIRERAR MIG ATT SE DE DRASTISKA KONTRASTERNA SOM SÅ OFTA LEVER BREDVID VARANDRA OCH HUR ABSURT DET KAN KÄNNAS IBLAND.”
Stort grattis till vinsten, Ida! Hur känns det?
Det känns jättekul att ha vunnit! Jag känner mig stolt över mig själv och att jag vågade skicka in mitt bidrag. Det känns såklart fint att veta att det man har skrivit uppskattas av andra, och det motiverar mig verkligen att fortsätt skriva och tro lite mer på mig själv! När jag fick veta att jag hade vunnit blev jag förvånad och förstod det nog inte riktigt till en början, men beskedet gjorde mig jätteglad och gav mig lite extra motivation, och något att se fram emot bland all stress och alla skoluppgifter.
Var kom idén till texten ifrån?
Texten utspelar sig på ett ålderdomshem under sommaren och detta är tydligt inspirerat från när jag sommarjobbade på ett ålderdomshem när jag var 16 år. Det var en avdelning där dementa personer bodde och en erfarenhet som jag blev väldigt berörd av. Jag tror jag skrev ner i min dagbok något om just upplevelsen av att jobba där och hur jag tänkte att man skulle kunna skriva något intressant om det, så det var så idén kom till. Sedan blev det bara naturligt att använda mig av Papaya Coconut för det var en av de låtar som spelades om och om igen, dessutom gillade jag just kontrasten i den sorgliga atmosfären och den glada låten. Jag ville fånga den hopplöshet och sorg jag kände över att befinna mig bland människor som verkade så vilsna och förvirrade och som jag inte kunde hjälpa. Jag ville också visa upp någon sorts kritik mot hur vi som samhälle behandlar äldre och sjuka och hur opersonligt och kallt de kan bemötas, det är väl också därför de i texten beskrivs på ett ganska generiskt sätt med grått hår som främsta egenskaper. Ytterligare så tror jag att hela coronapandemin och den ensamhet som den innebar för äldre människor förstärkte dessa känslor hos mig. Just de nästan magiska inslagen av att ett träd börjar växa mitt i rummet ska väl symbolisera någon sorts galenskap som jaget får, något jag märkt att jag ofta gillar att gestalta i mina texter av någon anledning.
Vad blir du inspirerad av när du skriver?
Jag inspireras av människorna runt omkring mig och av egna upplevelser. Att läsa och lyssna på musik ger också mycket inspiration skulle jag säga. Just sorg och saknad och död tror jag blir ganska vanliga teman när jag skriver, så jag antar att jag inspireras av det. FAST, inte bara av mörker, utan jag älskar att få in det vackra, ljuset och våren i mina texter. Kanske är det just det som inspirerar mig, att se de drastiska kontrasterna som så ofta lever bredvid varandra och hur absurt det kan kännas ibland.
Vilket är ditt bästa skrivtips?
Jag får ofta mina idéer på spårvagnen påväg till skolan eller när jag ligger i min säng och ska sova så mitt bästa skrivtips skulle vara att ha papper och penna, eller anteckningarna på mobilen nära så ofta som möjligt, så att du kan skriva ner olika idéer, handlingar, fina ord och meningar som du kommer på och kan använda dig av när du väl sätter dig ner för att skriva något!
Vad gör du mer än att skriva?
Förutom att skriva så gillar jag att måla och illustrera, att vara i naturen, kolla bra serier och hänga med vänner och familj! Och så går jag i skolan såklart. Jag går sista året på humanistiska linjen på Schillerska gymnasiet och tar studenten om mindre än en månad, vilket känns helgalet! Jag jobbar också extra på Akademibokhandeln på helger, ett mycket trevligt jobb för en som gillar att omringas av vackra böcker och ord!
