Doppinggränd

av Ida Ewers
Inspirerad av Det stora röda huset av Benjamin Ingrosso

___

De sista fem minuterna innan vi var hemma hos mormor och morfar kändes alltid oändliga. Mina ben kunde knappt sitta still i baksätet och tanken av att snart vara framme var outhärdlig. För att lindra spänningen och förväntningarna försökte jag tvinga mig själv att sova i baksätet. Det spelade ingen roll om jag lyckades eller inte, på ren automatik vaknade hela min kropp upp när vi svängde vänster i sista rondellen. Varje gång vi närmade oss, tävlade jag och min bror om vem som kunde se infarten till deras gata först. Ibland kunde till och med mamma flika in och säga “Ser ni det, det stora vita huset?”

När mamma hade parkerat bilen kunde jag sällan se något. Huset var gömt bakom den vita muren och min längd tillät mig aldrig att se över den. Det enda jag kunde se var det svarta taket och fönstrena på andra våningen som liknade två välkomnande ögon. Samtidigt som mamma packade ut resväskorna ur bilen var jag redan vid grinden. Genom den kunde jag se gräset som morfar hade klippt så perfekt och alla de olika växter mormor hade planterat längs husväggen. Grinden gav ett högt ljud varje gång den öppnades och det var då jag visste att jag var framme.

Det var svårt att låta bli att inte betrakta allt som visades innanför grinden. De ljusbruna tegelstenarna på marken som ledde mig direkt till deras dörr. Ljudet av hjulen på resväskorna som vibrerade mot marken. Lukten av mormors hortensior som blandades med trälukten som smet ut från morfars bod. Skorstenen som, av någon anledning, satt på utsidan av huset och sträckte sig ända från gräset till himlen.

Att knacka på dörren var meningslöst men vi gjorde alltid ett tappert försök. Tystnaden efter knackningarna betydde att mamma var på väg att be mig springa runt huset, men jag var alltid ett steg före. Om det var en sak som var säker, så var det att mormor och morfar alltid var i trädgården. Mormor satt antingen under de randiga markiserna, i sin vita trästol med de blå dynorna och drack kaffe. Eller så höll hon på i trädgården och försökte göra perfektion av något som redan var perfekt. Morfar däremot, han satt alltid under sitt egna parasoll och läste tidningen. Innan jag visste det, så satt jag på marken bredvid mormor och lyssnade på rösterna från radion som läckte ut från köket.

Somrarna hos mormor och morfar kändes alltid så speciella. Färgerna var extra starka och lukterna var extra tydliga. Det gröna gräset skar sig mot den blå himlen på ett sätt som värmde hela mitt hjärta. Husets vita väggar och dess sprickor som jag mindes från sommaren innan. Stunderna som betydde mest var när hela släkten samlades i uterummet. Ibland kunde det åska och av rädsla flög jag ner under bordet samtidigt som de skrattade åt mig. Oftast var jag tillbaka på min stol lika snabbt igen för spindlarna därunder hade skrämt mig mer. Släkten bodde på olika ställen men vi kunde alltid hitta tillbaka till varandra i det stora vita huset. Därför tog släkten väldigt hårt på nyheten att mormor och morfar skulle sälja huset.

Mormor och morfar hade byggt huset själva. Minnena som satt i väggarna kom enbart från min familj. Tanken av att huset längre inte skulle tillhöra oss, kändes inte rätt. Sista gången jag var där ville jag memorera allt jag upplevt. Hur det kändes att vakna upp, under de sträva påslakanen en tidig sommarmorgon. Hur kaffelukten blandades med ljudet av nyheterna från TV:n. Mormor som alltid höll på i tvättstugan och morfars eviga tjat om golfen. Det var svårt att släppa taget och det blev ännu svårare när morfar gick bort.

När mormor flyttade lämnades en del av min barndom, en del av mitt släktträd och en del av mig kvar. Ibland åker vi förbi huset för att minnas och varje gång vill jag öppna grinden, springa runt huset och se mormor och morfar på altanen. Jag har en tendens att glömma att detta längre inte är min verklighet, att huset längre inte är mitt och att morfar inte längre finns kvar. Det enda jag har kvar av huset på Doppinggränd, är minnena som jag kan drömma mig tillbaka till. Sommarens färger, de finns kvar i mig. Det stora vita huset bar på hela min dröm. Det stora vita huset, det är där du finner mig.

___

Juryns motivering: ”Med värme berättas det nostalgiskt om en svunnen tid på ett sätt som känns både inbjudande samt som berättartekniskt snyggt bygger upp en hel värld redan på bara några få rader.”