Leva för dig
av Celina Berglund
Inspirerad av ”Dör för dig” av Danny Saucedo
___
Fortfarande kommer jag ihåg första gången vi träffades. Det var på rektorsexpeditionen i 4an på mellanstadiet för att vi var i trubbel båda två. Personalen hade kommit på mig när jag baxade godis från skolcafeterian och en unge hade tjallat på dig för att du smygrökte på skolans bakgård. Vi var skitzade problembarn redan då. Trots att vi nu känt varandra i vad som känns som hundra år minns jag det som att vi möttes igår. Sedan den dagen vi båda åkte fast har det alltid varit vi två.
Genom hela skolgången hade jag min broder vid min sida. Jag hade dig vid min sida även när vi båda blev kära i gärin Stefani som gick i klassen över oss, och trots att det var triangeldrama där ett tag så var det aldrig något som klippte vårt band. Jag vet att hon diggade dig lite mer, men för dig var det aldrig något som spelade roll. Du valde mig före allt, och jag valde dig. Vi skar oss till och med i handen och lovade varandra att aldrig svika, utan att för alltid rulla sida vid sida.
– Inget klipper vårat band, vi två kommer alltid bestå, var det du brukade säga.
Skolan var tuff för oss båda, men plugget var aldrig riktigt något vi brydde oss om. Redan tidigt i gymnasiet så byttes läx-timmarna ut med arbets-timmar. Ibland tänker jag på vårt första uppdrag, och hur annorlunda våra liv hade blivit om vi inte hade tackat ja till erbjudandet att beckna. Två grabbar som till en början endast ville ha pengar för att kunna festa på klubben och gå ut och käka med polarna, utvecklades ganska snabbt till två grabbar som inte fick nog av alla pengar. I början kändes det oskyldigt, vi fick bara instruktionerna att leverera paketet och ta tillbaka pengarna vi skulle få i utbyte. Men snabbt spårade det ut.
– Har vi begått ett misstag? Jag ställde dig den frågan ganska tidigt in i vår business.
– Nejdå mannen, tänk inte så mycket på det, fatta vad rika vi kommer att bli och hur mycket vi kan göra för pengarna! Du ska få se bror, snart ligger vi på stranden i Bali med varsin drink i handen och armen runt varsin guzz.
Morsan blev orolig när hon började märka vad som pågick.
– Ni är inte bra för varann, ni kommer att leda varandra till graven! skrek hon när jag skulle ut en arbetarnatt och beckna.
– Oroa dig inte, vi har kontroll! Jag smällde igen dörren och gick min väg.
Vi hade inte kontroll, mamma hade all rätt att oroa sig och vi hade båda två begått ett stort misstag. Jag tänker ofta på dig, jag tänker på våra minnen tillsammans och jag tänker på den där kvällen. Kvällen vi fick vårt första dödsuppdrag. Att se dig så helhjärtat involverad i pengarnas värld och så redo för att göra vad som helst för att få mer, gjorde mig rädd. Den kvällen var första gången jag såg det på riktigt. Dina ögon var inte längre dina egna, inte såsom jag kände dem, inte de ögon jag hade växt upp sida vid sida med.
Jag minns dig den kvällen i Södermalms hamn, med Ak4an i handen, och de tre hålen i ditt bröst då skottlossningen bröt ut. Det var sent på natten och vi hade ett enkelt uppdrag: leverera drogerna – inkassera pengarna – ta oss därifrån. Men du var inte nöjd med det, du ville ha mer. Diskussionen eskalerade snabbt till en konflikt, och konflikten eskalerade snabbt till en situation om liv eller död. Allting hände så snabbt. Jag minns de höga rösterna. Jag minns den hotande stämningen och de snabba rörelserna. Grabbarna ville inte ge oss pengarna och innan vi visste orden av det så smattrade skotten genom den kalla, tunna luften. Jag minns också dig i min famn och hur jag höll om dig dina sista sekunder i detta liv. Grabbarna sprang i väg och kvar på bryggan var ingen förutom du och jag på den kalla cementen.
Jag höll om dig dina sista sekunder. Tårarna rann ned för mina kinder. Jag skrek desperat ut i tomma intet om hjälp, men ingen hörde mig. Du försäkrade mig om att allt var okej, men när du hade tagit ditt sista andetag fixerade jag blicken på mitt ärr i handen. Plötsligt var vi inte längre sida vid sida. Du låg i min famn, men du var inte där längre.
Livet har aldrig varit så jobbigt som efter den kvällen, livet har aldrig heller känts så tomt och kallt som det blev utan dig, men trots att det fortfarande finns dagar som är jobbigare än andra, har inte jag tagit mina sista andetag än. Du förtjänade ett bättre liv, med bättre omständigheter, och trots att det är för sent för dig att få det nu, tänker jag leva det liv jag önskar att vi båda hade haft, utan all skit. Jag tänker leva för dig.
___
Juryns motivering: ”I Leva för dig kastas vi rakt in i en berättelse på liv och död. Språket är vasst, rakt och modernt. Stilen närmar sig en talad diktion men stramt balanserad mot textens krav. De skarpa iakttagelserna och det ärliga berättandet griper tag, låter oss se en sorgligt sliten nyhet i nytt ljus. Leva för dig är en skickligt komprimerad historia om två unga liv.”
