Undkommaren

 

av Lina Westermark
Inspirerad av Bookends Theme – Reprise, av Simon & Garfunkel

___

 

Regnet smattrade mot köksfönstret i den lilla lägenheten på andra våningen. Med näsan tryckt mot fönsterglaset stod herr Andersson och blickade ut mot innergården. Barnen i grannhuset var ute i lekparken och plaskade, alla fyra iförda grälla gallonmunderingar. Herr Andersson hade alltid gillat när det regnade, och vid dessa tillfällen passade han ofta på att ta en promenad till någon av de närliggande parkerna. Där kunde han sitta och njuta av naturen utan att bli störd av motionärerna som under soliga dagar alltid befolkade stadens grönområden. Men idag skulle det inte bli någon promenad, ty Herr Andersson hade fastnat i funderingarna. Det var inte ofta han stannade upp och reflekterade över sin tillvaro, upptagen som han var, ständigt på väg någonstans eller med en lång lista av saker som måste göras. Men någonting i denna stund, i barnens sorglösa lek, påminde honom om en annan regnig vårdag för länge länge sedan.

 

De hade stått nere vid bäcken, hon i den röda kappan, han i sin blå, och byggt barkbåtar. Det hade varit en av de dagarna i början av våren då smältvattnet rasade nerför bäckfåran med en sådan fart att marken skälvde under fötterna. En perfekt dag för ett båtrace, hade hon sagt när de satt ensamma vid frukostbordet, ett trött leende på läpparna. Hans båt skulle heta Undkommaren, bestämde han medan de gick längs stigen, och det skulle vara den snabbaste, mest fruktade båten som någonsin seglat på de sju haven. Undkommaren hade dock kapsejsat nästan direkt, slagits till spillror mot en uppstickande sten, men det hade inte gjort någonting. Han hade stått omsuten i famnen av den röda kappan, och de hade skrattat när även hennes båt gick under i vågorna.

 

Det är lustigt ändå, vad man egentligen mindes av sin barndom, tänkte herr Andersson, samtidigt som ett av grannbarnen knuffade ner sitt småsyskon i en vattenpöl. Av alla stunder, av alla händelser och intryck så är det sådana saker, barkbåtar och röda kappor, som biter sig fast. Han önskade med ens att han kunde minnas mer, sådant hon sagt och sådant de gjort tillsammans. Han hade alltid varit ett avståndstagande barn, tidigt strävat efter att vara självständig, att få upptäcka världen på egen hand. Det fanns inte längre så mycket att se tillbaka på, bara en handfull fotografier han för länge sedan lagt ner i översta chiffonjelådan. Han slogs av ett infall. Med släpiga steg hasade han sig in i vardagsrummet och fram till den uråldriga byrån. Bilderna låg i en gammal skokartong. Han tog med sig den tillbaka till köket, satte sig med en kraftansträngning ner på en av stolarna, och lyfte av locket. Det gick som ett sus genom honom när han såg dem. Gamla husdjur, bilar, utflykter till fjället, julaftnar utan snö, hela hans liv låg nedpackat här i lådan.

 

Försiktigt började han bläddra igenom samlingen, men stannade till när han fick syn på bilden från högstadiets skoldisco. Det hade varit en bra dag. Hans mamma hade dragit med honom till Sjödins Herrekipering för att köpa en ny kavaj, den gamla hade börjat bli nött, och hon menade att det här var ett sådant tillfälle då man måste lägga in lite ansträngning. Han hade mest klagat under hela inköpet, inte brydde han sig ett dugg om kavajer, men hon hade insisterat. Efteråt hade de stannat vid kiosken på hörnet och köpt mjukglass. Solen hade trängt sig ner mellan hustaken, och hon hade dansat gatan fram på lätta steg i sin stora kappa, nu sedan länge utbytt mot en grön. Hon hade alltid varit rätt förtjust i sötsaker, hans mamma.

 

Sedan var kvällen kommen och discot i full gång. I träddungen utanför gymnastiksalen hade han stått, huttrande och nervös, kavajen hade han gett bort till flickan som stod bredvid. Kanske var det Annika hon hette? Hon med de nötbruna ögonen och gulliga smilgroparna, som alltid log mot honom, alltid stannade för att prata när de möttes i skolkorridorerna. När de stod där och såg på varandra hade han slagits av hur mycket han hade att säga henne, hur mycket han hade att fråga. Men hur skulle han sätta ord på det? Den varma pirrande känslan, den som sväller upp i magen, som smälter och sprider sig ut i resten av kroppen tills man blir alldeles snurrig och börjar rodna, kände hon den också? I stunden var det mycket lättare att stanna kvar i funderingarna. Han hade tänkt att det fanns tid, eoner av tid att samla på sig modet och de rätta orden. Han var ju bara femton, hela livet stod framför honom, möjligheterna var oändliga. Det hela föreföll nästan skrattretande idag.

 

Varför hade han alltid varit så feg? Så oförmögen att uttrycka tankar och känslor? Allt hade kanske blivit annorlunda om han bara vågat den där gången, om han barka vågat alla andra gånger. Han suckade och blickade återigen ut genom köksfönstret, nu låg innergården helt grå och stilla. Herr Andersson ville inte bli en av de gamlingar som efter pensionsåldern irrat sig in i bitterhetens skogar. Som hytter med nävarna åt de unga när de går förbi, som spenderar hela dagarna i saknadens förargelse. Men han kunde inte heja grämelsen. Allt det ogjorda tyngde ner honom, fyllde honom med en slags uråldrig ilska mot sig själv och hela världen. Om han bara kunde gå tillbaka och göra om allting. Hans ständiga framåtblickande, ständiga drömmande, hade stoppat honom från att uppskatta allt det som han ändå redan hade, och nu hade han ingendera. Det var först när det var för sent, när han inget längre kunde göra, som han förstod vad som egentligen hade varit det värdefulla.

 

Regnet hade nu avtagit, och solen började sakta kika fram bakom det tunga molntäcket. Herr Andersson suckade igen och lyfte upp fotografiet längst ner i skokartongen. En forsande bäck, en röd kappa, barkbåtar. Så längesedan det kändes, allt han hade kvar, allt han aldrig skulle få tillbaka. Men ändå, vilken tid det hade varit!

___

 

Juryns motivering:Undkommaren är en välkomponerad text, skriven med ett djup och en insiktsfullhet som imponerar. Som läsare tas vi på en svindlande färd mellan textens många betydelselager. En fullgången berättelse där läsaren lämnas med många reflektioner, både kring karaktären herr Andersson och livet i stort. Och titeln Undkommaren adderar ännu en dimension.”

 

___

 

”ATT LEVA I STUNDEN OCH TA VARA PÅ LIVET NÄR DET HÄNDER TROR JAG ÄR VÄLDIGT VIKTIGT, OCH DET FÖRSÖKTE JAG FÖRMEDLA MED DEN HÄR TEXTEN”

 

Hur fick du idén till texten?
 
Jag utgick mycket från känslan i låten.  Den är lite svår att sätta fingret på då låten inte är så lång, knappt ens en minut, men jag tycker ändå att den uttrycker en väldigt stark bild över hur det är att leva. Att de ögonblick som man trodde var viktiga i stunden inte alltid är de som egentligen betydde något. Det här är något som jag ofta tänker på själv, och jag är faktiskt ganska rädd för att jag ska leva ett liv där jag råkar missa allt som betyder något för mig. Att leva i stunden och ta vara på livet när det händer tror jag är väldigt viktigt, och det försökte jag förmedla i den här texten.

Vad blir du inspirerad av när du skriver?

 
Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inte riktigt vart idéerna kommer ifrån, och jag tror att jag för det mesta inspireras av saker ganska omedvetet. Ibland har man ju en tydlig tanke med sin text, men rätt så ofta vet jag inte riktigt vad jag skriver om förens jag är klar. Till största del tror jag dock att jag hämtar min inspiration från mitt eget liv, från saker jag tycker är viktigt eller ofta tänker på. 

Vad gör du mer än att skriva?

 
Förutom att skriva tycker jag mycket om musik, film, och att vara i naturen. På fritiden har jag  och en kompis skapat en del kortfilmer tillsammans, och vi är faktiskt mitt uppe i ett  projekt just nu. Utöver detta spenderar jag mycket tid på skolan, och med vänner och familj. 

Dela: