Utfryst

av Viola Clarin

Inspirerad av Den blomstertid nu kommer

Den artonde april föll snön, som bara för att jävlas. Jag som hade planerat min födelsedagsfest in i minsta detalj, med femkamp och tipspromenad; utomhus.

Blomstertid och solsken, det var långt kvar, och jag längtade så det gjorde ont i mig. När skulle den här iskalla evighetslånga vårvintern ta slut? Skulle den någonsin?

Nu skulle snart bilarna rulla in på parkeringen nedanför huset. Fan. Inget blev som jag hade tänkt, och även om filmvisning alltid uppskattades, så var det meningen att vi skulle göra något alldeles extra på min dag. Inte något vi kunde ha gjort vilken lördag som helst.

“Kommer du? Gästerna väntar”, mamma väckte mig ur mina funderingar och jag nickade långsamt medan jag satte på mig diademet med kattöronen. Maskeraden var i alla fall inte inställd.

Med ett ansträngt leende tog jag emot mina vänner i hallen; ett leende som snabbt bleknade bort i takt med att jag insåg att ingen kom utklädd. Ingen alls, trots att det hade stått flera gånger i inbjudan.

Lustigt, tänkte jag. Att det är jag som känner mig utanför på min egen fest. Men så hade det ju alltid varit, även om jag lyckades förtränga det varje år.

“Och grattis, förresten”, mumlade en tjej jag inte kände när jag kom ut från badrummet efter att ha torkat bort de påsminkade morrhåren från mina röda och skamsna kinder. Det var ju egentligen inte jag som borde skämmas, men det var bara sådan jag var. Diademet låg inne i tvättstugan tillsammans med svansen och tofflorna.

Skönheten och Odjuret kollade vi på, till killarnas stora besvikelse, men det var ändå typ bara jag som kollade till slut. De andra tjejerna tillbringade i stort sett hela filmen framför sina telefoner, på instagram och tiktok, helt ointresserade av mig och min fest.

Stor skillnad blev det dock när jag gick och hämtade några flaskor cider ur barskåpet och ställde fram på soffbordet i vardagsrummet. Då blev det minsann både liv och rörelse.

“Det nalkas en riktig fest ser jag”, sa min bror, som jag flera gånger hade bett skulle stanna på sitt rum, men som nu stod mitt på köksgolvet med sitt vanliga retsamma flin. Han gick och ställde sig i baren och började blanda drinkar till gästerna.

“Ljuva droppar som kan liva upp vilket party som helst”, fortsatte han högtidligt och jag muttrade något osammanhängande till svar medan han än en gång blev huvudpersonen på min dag. Min dag.

I Sommar, tänkte jag. I sommar ska jag börja om. Efter studenten, då börjar livet på riktigt.

Då ska ingen få knuffa omkring mig som om jag inte vore vatten värd, och från och med då skulle jag inte hamna i skuggan av folk omkring mig. Men just nu orkade jag inget annat än att låta mig överröstas och försvinna i folkmassan. Tillslut smög jag ut ur huset, bara för att få vara ifred.

Gräset, som glittrade av frost, kittlade mig under mina bara fötter och jag skakade uppgivet på huvudet. Det var inte såhär det skulle bli. Det skulle inte vara minusgrader.

Och jag skulle inte gömma mig från min egen fest, herregud, vem gjorde ens så?

Grödorna i mammas trädgård skulle i vanliga fall frodas vid den här tiden på året, men hade tagit stryk av frosten och låg nu platta mot marken utan minsta livstecken. Inte ens snödropparna ville gro, och på ett sätt kände jag en stark samhörighet till hela den dystra synen. Det här var mitt liv.