Midnattssjäl

av Iris Opander

Inspirerad av Nyckeln av Bruno K.Öijer

Månen smalt till en gata som ringlande citron- och

ingefärsgelato utmed en underarm. Försiktigt skopade jag upp

det gulbleka vattnet för att forma en perfekt liten kula åt de

två stjärnorna på himlavalvet, men det rann genom mina

fingrar och spädde ut kvarlämnorna till en gråare nyans.

Den midnattsblåa Mälaren var dubbelvikt och tindrade av

gatlampor och fönster. Båtar guppade med vågor i en stillsam

vals som långsamt men obönhörligen förintade mångatan.

Förskräckt lutade jag mig ut över kanten och skopade vatten

som om det vore sand – inte som ett barn som letar efter en

skatt utan som en mor som förlorat sin. När solens återkastade

strålar inte längre lugnade håren på min hud, sändes en kuslig

rysning längs min ryggrad. Sommarbrisen blev färgad röd, gul

och brun och berövade dygnet på nätterna som kunde

spenderas i en svart bomulls T-shirt. Frosten klättrade på mina

svartblöta byxben och kristalliserades på min nedblötta

bröstkorg.

Natten var tung. Och det som var ungt och dumt dog med

hösten. Det var natten då min själ ansåg ett augustiminne mer

välförtjänt än kroppen som burit på den i 18 år.

Då och då lät vågorna under mig som blöta fotsteg ovanpå

flytbryggan. Ett flertal gånger vände jag mig om med hjärtat i

halsgropen, men värre än någon illviljas närvaro, var den

iskalla tystnaden.

Ett tåg for över Ulvsundet mot Paris.

Vid Öresund delades himlen och havet i två.

Vågorna smäller.

Var natt besöker min midnattssjäl mig. Hon ser på mig genom

takfönstret då mitt huvud slokar och mina ögonlock blir tunga

inför datorskärmens blåa ljus. Hon kryper ned under mitt

täcke och vi tittar upp på mörkret tills takbjälken blir synlig.

När jag sluter mina ögon viskar hon till mig om månen. Om

dess leende och sorg, skönhet och smärta, och dess

bortsprungenhet. Hon säger att det är mitt fel. Att månen inte

skiner. Att månen smalt och valde en annan stjärnhimmel.

Hon säger att det är mitt fel och att hon skall behöva lida i all

evighet. Och även om det är sant är det ingenting jag kan göra

någonting åt.

Hon följer mig som en skugga men hoppet om hennes

beröring har tynat sedan långt tillbaka. Det spelar ingen större

roll. Så länge månen skiner någon annanstans ändå, är jag inte

rädd för att ensam vidröra det blå.