Tranquila
av Tala Swed
Inspirerad av Lina Hagelbäcks dikt Violencia
Uppe med månen, kunde aldrig sova. Orden
hennes grav skulle kunna hålla. Ingen bön,
inget namn. Det var allt hon ville lämna.
Tranquila hade en ständigt pågående
begravning inom sig, med en öppen och tom
kista som hon aldrig skulle kunna fylla. Hon
var fylld av beskt, mörkt kaffe som ingen ville
dricka men som många kunde spilla. Innan
fick man aldrig älska henne på ett slarvigt sätt,
det skulle vara ordningsamt och rent. Små ord
eller blickar omvandlade hela dagen till en
överflödande flod. Men Tranquila var lugn,
hennes spöke störde inte utan bara
promenerade där hon innan brukade springa.
Olja och vatten gick ihop när det var hon som
blandade och naturens lagar blev irrelevanta.
Irrelevansen påminde om det som fanns förr.
Höga fotsteg, en lång korridor av tystnad eller
händer framför ord. Det var det våld i
Tranquila som inte gick att glömma. Att älska
var att hata, att prata var att skälla.
Tranquila var inte stum, bara sjuk av
fyrverkerier och natthimmel. Tankarna och
handlingarna var raka motsatsen, i ett försök
att bevisa sin morala sida fortsatte Tranquila
med att strida mot de spontana och färgrika
kanterna. En konstnär skulle uppskattat hörnen
bara för att sedan avlägsna dem i ett försök att
överleva. En annan skulle däremot känt av
sidorna, även de Tranquila själv inte kände till.
Det färgglada smutsade ner det vita, blanka
och bleka. Det var något som Tranquila aldrig
kunde förstå. Hur vissa var monotona,
oskrivna verk och andra var omväxlande,
publicerade trilogier. Ena sidan kunde
kommunicera, skapa förhållanden och leva
medan den andra kunde bara hugga, förstöra
och strida för att få andra att lyssna och lyda.
I Tranquilas ögon var kroppen som ett fängelse
av färger, perfekt blandning av nyanser för att
vara både tabu och otänkbar. Men aldrig värre
än tankarna som inte tillhörde henne. Hjärnan
var en föräldralös parasit som inte tillhörde
någon, men som hon fick ta ansvar för.
Nedstämdheten, det bleka och nyansfattiga
behövde hon färglägga men det var svårt med
begränsade färger. Därför var begravningen
viktig. Grå och meningslös. Det var antingen
det eller ett fullt krig, begravningen var värre.
Det fanns mycket innan men inget efter, den
tog aldrig slut, bara upprepades. Samma
människor och samma tårar följda av samma
ord, det avslutades inte för att det var själva
slutet. Om man såg utanför rummet som
begravningen hölls så kunde man se ett liv
som liknade vågor mer än allt levande. De
bästa vågorna var höga och modiga, men de
kunde inte Tranquila berätta om. Saknaden för
de bästa åren gjorde mer ont än minnen från de
värsta. Över vågorna fanns månen som tände
Tranquilas avundsjuka. Tyst, lugn och
oförändrad. Det minsta problemet hon hade
men den bästa förbannelsen hon fick.
Gränserna mellan henne och månen fanns inte,
de var aldrig nedskrivna eller inblandade, som
tunna vita linjer, som vågorna nära hennes lik.
Tranquila var handlingarna, aldrig tankarna
eller kaoset inuti. Hon var människorna
omkring. Om de skulle stanna skulle de stanna
för alltid, inte ett tag och sedan lämna. Det var
sånt som Tranquila förstod men inte kunde
förlåta. Men saknaden var inte något som
någon kunde förlåta. Man såg de mänskliga
sidorna hos henne som påtvingade, upprepade
och förfalskade. Ett sorts kamouflage för att
undvika det skadliga och sorgliga. Att vara
destruktiv var en vana, inget hon var stolt över
men inget som hon skämdes för. Det var ett
drag Tranquila fick behålla.
Inspirerat av: Violencia av Lina Hagelbäck
