Två Mammor
av Ida Lassing
Inspirerad av Girls Like Girls av Hayley Kiyoko
___
Min mamma säger att min syster och jag hade två mammor förut, men att sjöjungfrurna kallade vår andra mamma tillbaka till havet. Hon hette Mari och hon var en väldigt speciell sjöjungfru eftersom hennes skimrande gröna fiskfena kunde förvandlas till människoben. De människobenen tog henne till den kustnära by där mamma hälsade på. Min mamma säger att det var kärlek vid första ögonkastet, att hon och Mari träffade varandra i byns bar och att min mamma föll för henne direkt.
Före deras bröllop bekände Mari att hon var en sjöjungfru. Hon tog med sig mamma ner till stranden i solnedgången och gick ut i det bläcksvarta vattnet spritt språngande naken. Med ett graciöst dyk försvann hon ner under vattenytan. Hon kom inte upp på en lång stund så mamma blev orolig och vadade ut i havet fullt påklädd. Då stack Mari upp huvudet framför mamma och viftade med sin stjärtfena, som var otroligt vacker, en blandning av smaragdgrönt och safirblått. Mamma blev förvånad så klart, men Maris ursprung störde henne inte och några dagar senare gifte de sig på exakt samma strand. Några år senare fick de min syster Maja och allt var så lyckligt det kunde vara med ett spädbarn, men det kunde tyvärr inte vara.
Sjöjungfrurna kallade tillbaka Mari till havet. Ett krig hade brutit ut i Atlantis och Mari behövde komma hem för att slåss mot de onda monsterna som försökte förstöra hennes hem. Mamma måste ha varit väldigt ensam, och orolig, för varje gång hon berättar denna delen av historien så tåras hennes ögon men hon gråter aldrig. Hon vet att en dag så kommer vår andra mamma att återvända. Det är därför som hon fortfarande bor kvar i den här stugan, den som de två bodde i, så att Mari kan hitta oss när hon kommer tillbaka. Stugan ligger nära havet, nära nog att höra vågorna slå ner över stranden på stormiga nätter, så vi kommer säkert att höra Mari när hon kommer tillbaka.
Maja och jag trodde på allt som mamma sa, inte bara eftersom det var den bästa kärlekshistorien som vi någonsin hört, ett faktum som inte än har ändrats, men det var på sättet som hon berättade som gjorde den så trovärdig. Hon trodde på historien av hela sitt hjärta, det gör hon fortfarande.
Det är det som är problemet. Hon är 85 år nu och påstår att Mari lämnade henne när hon var 28 år. Alla de 57 åren har hon levt i den där stugan, med min syster och mig de första 18 åren, men efter det var hon själv. Hon är inte lika klar i tankarna som hon en gång var. Det finns dagar då hon glömmer hennes barnbarns namn och hur de ser ut. För bara några dagar sen så ramlade hon och slog huvudet på en list. Hennes ben är inte heller vad de var. Maja och jag var skräckslagna där vi satt i väntrummet medan läkarna sydde ihop jacket i huvudet.
Medan vi väntade så bestämde sig Maja och jag för att mamma inte kunde bo kvar i stugan, antingen så flyttade hon hem till mig eller så flyttade hon in på ett äldreboende. Så klart vägrade hon gå med på något av de två alternativen, hon insisterade att Mari skulle komma tillbaka när som helst nu. Hon sa att hon kunde känna det i sitt blod och att hon hörde det i vågornas viskningar. De sa att kriget var över och att hennes älskade snart skulle återvända. Vi bestämde oss för att ett ålderdomshem skulle vara det bästa alternativet, där skulle det finnas professionell hjälp nära dygnet runt.
Det är därför som vi nu står framför vårt barndomshem när flyttlådorna lastas in i den dystert grå flyttbilen. Mamma stödjer sig själv på Majas arm, men hon har inte gett upp än. Hennes protester ekar i den tomma landsbygden. Hon vill inte låsas in på ett ålderdomshem, hon vill bo här, hon vill vänta på sin älskades återvändo. Maja försöker få mamma att sätta sig i bilen. Mamma vägrar, hon står stilla medan solen börjar gå ner bakom hennes rygg. Maja höjer rösten, hon har fått nog. Mamma kan ju inte ta hand om sig själv, hon tänker inte köra hela vägen ut hit för att mamma inte kan acceptera att åldern begränsar oss alla. Mamma står helt stilla och är knäpptyst, hon stirrar in i solnedgången, orangea, gula och sockervaddsrosa moln svävar förbi på himlen. Maja börjar be om ursäkt och försöker få mamma att inse att hon bara vill att hon ska ha det bra. Men mamma är borta nu, hopp har tagit över hennes ögon, ett hopp som vi aldrig sett förut.
Sen stod hon där på klippan. En lång och stolt kvinna med hår ända ner till låren. Hon har inget på sig förutom en smaragd- och safirfärgad kjol med en matchande topp. Hon går mot oss med odiskutabel självsäkerhet. Hon tar min mammas händer i sina egna och de djupa rynkorna i mammas ansikte börjar jämnas ut. Sedan vänder Mari sig om och börjar springa, och mamma springer med henne. Min 85 åriga mamma springer precis så snabbt som hon gjorde i unga dar. Maja och jag sprang efter dem så snart den första chocken släppt. När vi nådde toppen av klippan stirrade vi ner mot havet. Där stod Mari och mamma vid strandkanten. Mamma såg mycket yngre ut nu, nästan som om hon än en gång var 28 år. De pratade med varandra, mamma avslutade samtalet med en bestämd nick. De började gå ut mot horisonten tillsammans, nu bara siluetter mot den färgglada himlen. När vattnet nådde upp till deras höfter stannade de. Sedan kysstes dem. Detta var något fantastiskt, sättet som tiden verkade stanna och hur solen gjorde de rosa och röda färgerna på himlen ännu starkare, som om den firade älskarnas återförening. En våg kraschade över dem, och sen var de borta, de gnistrande vattendropparna i luften var allt som var kvar av dem. Maja och jag kunde bara beundra scenen som vi fått se.
Vi återvände till stugan, nu fanns det ingen flyttbil längre, det var en midnattssvart likbil. Två män lyfte in en blank svart kista i bilen. När de kom fram till oss beklagade de sorgen. Om de bara visste. Vår mamma skulle aldrig kunna dö på ett sådant vardagligt sätt. Hon har ju Mari, vår andra mamma, och de kommer att leva lyckliga i alla sina dagar.
___
Juryns motivering: ”Litterär novell som överraskar läsaren såväl i början som i slutet. Avskalat, rent språk, utan åthävor. Vackra bilder närvarokänsla.”
