Cirklar

av Liv Zeffer

Inspirerad av Som ett ödehus av Nils Ferlin

”Margit, du har besök”, säger sköterskan. ”Det är ditt barnbarn. Är inte det roligt?”

Hon pratar övertydligt och alldeles för högt och jag rodnar och skrapar med fötterna mot linoleumgolvet. Mormor hasar fram i sina tofflor till dörren. Hon ser ut som en nyvaken fågel, liten och tufsig.

”Så roligt”, säger hon och släpper in mig. Hon ler, men hennes blick är av porslin, blå och innehållslös. Ditt öga är tomt som ett ödehus …

Sköterskan försvinner och lämnar mig och mormor ensamma i lägenheten.

Det känns alltid konstigt att vara hos mormor nu för tiden. I hennes nya rum finns så mycket av det gamla komprimerat och ändå är allt annorlunda. På en av väggarna hänger spegeln hon och morfar gjorde av snäckskal en semester i Grekland. Den blev så tung att de fick betala extra på flyget för att få med den hem. I ramen sitter instuckna foton av mamma och Fredrik när de bär på en jätteapa i filt de vann på tivoli i Tyskland. Mamma har berättat att den var så stor att den tog upp ett helt säte i bilen. Så många minnen …

Ändå är så mycket fel. Mormor, som skulle kunna vara ordningens skyddshelgon, ständigt avbildad med turkos handdammsugare, har inte märkt att spegeln är täckt i dammlager. Det prasslar av karamellpapper när jag slår mig ner i en av fåtöljerna och jag knycklar ihop dem i min handflata så att mormor inte ska märka dem. Det gör hon inte heller.

I stället försvinner hon i väg för att hämta fika i köket. När hon kommer tillbaka med kaffekannan i handen tycker hon till. Hon tar sig för pannan som för att minnas och jag går sönder lite, lite.

”Jag är Selma, Annas dotter”, säger jag och ler fast jag mest vill gråta. ”Ditt barnbarn.” ”Javisst, såklart, det vet jag ju”, ursäktar hon sig. ”Är Anna här också?”
Jag skakar på huvudet.
”Hon blev fast i en bilkö. Hon var jättearg, skrek nästan i telefon.”

”Ojoj,” skrockar mormor, ”och hon som avskyr att vänta.”

Det piggar upp mig att hon minns det. Ditt öga är tomt som ett ödehus, det tör bo någon där likväl … Kanske ser hon också mammas lilla klampande dans vid övergångsstället framför sig, det rytmiska smällandet på apparaten, pip, pip, piiiip, ”är den här trasig eller?”

Mormor dricker kaffe långsamt, nästan vördnadsfullt och försöker hela tiden hälla upp till mig fastän jag ständigt avböjer. Jag nystar upp min bulle och råkar smula ned mig och fåtöljen alldeles (den gamla mormor skulle redan ha startat dammsugaren). Jag frågar vad hon gör nu för tiden och det berättar hon gärna. De spelar bingo ibland (en gång vann faktiskt hon) och en gång har de sett en film om djur på en bondgård. Sedan kommer hon inte på något mer och jag frågar jag mormor om hon minns gården vi brukade åka till som låg så nära hennes och morfars hus.

”Minns du när vi såg ett lamm födas?” Och det minns hon faktiskt. Ditt öga är tomt som ett ödehus, det tör bo någon där likväl: Man kan skymta ett ängsligt fladdrande ljus ibland …

Mormor minns också rekordsommaren när det föddes över 300 lamm på gården (eller var det 400?). Det gör jag med. Särskilt minns jag när vi satt utanför hagen och åt chokladfingrar och jag och morfar satte dem under näsan som mustascher. Men det säger jag inte. Så börjar mormor prata om när hon vann på bingo igen och jag lyssnar bara halvt och nickar.

Att prata med mormor är som att prata i en cirkel man börjar i en ända och arbetar sig bort tills man är tillbaka där man började och allt börjar om igen. Men det lustiga är att jag på senaste tiden lagt märke till att de flesta människor konverserar i cirklar. De kommer ohjälpligt tillbaka till sin nya bil eller när de råkade laga en rosa soppa (rödkål i stället för vitkål). Det enda som skiljer de här människorna från mormor är att hennes cirklar blivit snävare.

Nu är vi tillbaka på lammen igen. De var ju så söta. Men vi kan inte komma fram till hur många de egentligen var den där rekordsommaren och mormor säger att hon måste fråga Lars nästa gång han ringer. Jag rycker till. Att komma in på morfar slungar oss ur den vanliga cirkeln.

”Ja, jag pratade med honom häromdan på telefonen. Ja, jag saknar verkligen att ha honom här.”

”Jag med”, säger jag.

”Jag man borde verkligen hälsa på oftare”, suckar mormor. ”Men det är så mycket jämt, bingo och melodikrysset och …”

”Jag var faktiskt och tittade förbi förra veckan”, säger jag. ”Jag lämnade av lite blommor, såg till att allt var i sin ordning, städat och så.”

”På tal om melodikrysset”, mormor tycks inte ha hört, ”börjar inte det nu?”

Hon slår på radion. Det är faktiskt melodikrysset och vi blir tvungna att leta som galningar efter tidningen. Till sist hittar vi ett gammalt nummer, men det verkar funka ändå för mormor. Jag dåsar till i min fåtölj en stund, vaggad av lodrätt fem, när mormor plötsligt stämmer in i sången med sin spröda röst.

”Ditt öga är tomt som ett ödehus, det tör bo någon där likväl: Man kan skymta ett ängsligt fladdrande ljus ibland-Kan det vara din själ?”

Sedan skrattar hon åt min förvånade min.
”Ja, jag har väl blivit lite glömsk på sista tiden, men min Fröding minns jag.” ”Ferlin, tror jag du menar mormor.”

”Nej, Ferlin går inte in här. Lodrätt fem är på sju bokstäver. Och vad hette den där andra de spelade? Kärleken kommer och jag köpte den för pengar eller något sådant börjar den. Men resten har jag glömt. Sånt där minns inte vi gamla tanter.”

Nu har hon snurrat bort sig igen, men jag och mormor snubblade faktiskt för ett ögonblick i ett klart ögonblick i ringdansen och när jag mötte hennes ögon förstod jag att de inte är ödehus. När morfar försvann rubbades hennes cirklar bara så våldsamt att hon inte orkade minnas. Hon snurrade snävare och snävare tills familjen stundvis blev främlingar. Det var hon som blev öde i huset.

Men fortfarande kan man ibland bryta cirklarna, ty ljuset må vara ängsligt fladdrande men det är i alla fall tänt. Kan det vara din själ?

På vägen hem från mormor svänger jag förbi och tänder ett ljus för morfar. Jag har med mig chokladfingrar också.

Dela:

Relaterat

Midnattssjäl

av Iris Opander Inspirerad av Nyckeln av Bruno K.Öijer Månen smalt till en gata som ringlande citron- och ingefärsgelato utmed en underarm. Försiktigt skopade jag upp det gulbleka vattnet för att forma en perfekt liten kula åt de två stjärnorna på himlavalvet, men det rann genom mina fingrar och spädde ut kvarlämnorna till en […]

Tranquila

av Tala Swed Inspirerad av Lina Hagelbäcks dikt Violencia Uppe med månen, kunde aldrig sova. Orden hennes grav skulle kunna hålla. Ingen bön, inget namn. Det var allt hon ville lämna. Tranquila hade en ständigt pågående begravning inom sig, med en öppen och tom kista som hon aldrig skulle kunna fylla. Hon var fylld […]

Vingar från en amiral

av Freya Arthursson Inspirerad av Wings av Birdy Det var vår sista färd mot kojan. Sista skoldagen. Någonsin. Sista tiden innan vi skulle tillhöra världen, Du och jag. Skogen stod trolsk omkring oss och i buskaget anades djur i rörelse. Dimman och daggen omslöt all växtlighet. Innan vi ens hunnit fram anade vi att […]