Terapeuten
av Lova Eriksson
Inspirerad av ”Livets syster” av Edith Södergran
___
Dagens Nyheter söndag 15 Mars 2022
Ny abortlag i Sverige
Rapporter vittnar om att den nya abortlagen har lett till att unga kvinnor mist livet. ”När kvinnorna inte får professionell hjälp tar de saken i egna händer”, hävdar Johanna Eklund psykolog på Södersjukhuset.
10 Mars 2022
Södersjukhuset, Södermalm, Stockholm
Rummet är upplyst av dagsljus från de smutsiga fönsterna. Det står gröna växter på fönsterblecket i terrakottakrukor. Det finns en bokhylla i enkelt trä med pärmar också. Och en stol, ett bord, en soffa. Det känns som en polisstation. Vänder mig mot det blanka ansiktet. Mot ögonen som glor.
Trotsigt: Jag vill inte gå i terapi egentligen. Jag vill ha de precis så som jag har det, nu.
Tonlöst nyfiken: Vad gör du här då?
Med en suck: Jag har tröttnat.
Ärligt nyfiken(?): På vad?
En skata landar i majbjörken utanför. Den skakar kaxigt fjädrarna och ger upp ett kraxande skratt. Det kommer fler. Strax är de minst tio stycken som vrålar i kö. Jag blundar. Öppnar ögonen motvilligt. Ögonen ser tålmodigt på mig. Väntande.
Uppgivet: Jag har tröttnat på att se ut så här. På att prata så här, på att le såhär (ler med kaffebruna tänder) och på att be såhär. Varför måste jag be?
Sakta: Ingen tvingar dig att be.
Plötsligt ilsket: Vad vet väl du om det? Du tvingar mig till det!
Förvånat: Hur menar du?
Slår armarna om bröstkorgen och kramar. Skatorna tystnar. De hoppar så att grenarna skakar sen lyfter de enigt och dyker mot marken. Jag sträcker på halsen. Där nere strosar en katt med avmätt piskande svans. Jävla skator. Öppnar munnen och pratar med blicken ut mot gården.
Gråtfärdigt: Du tvingar mig att be om mödravård. Men jag är ingen mamma. Jag vill inte bli mamma. Jag vill inte ha det. Jag vill inte ha det! Du tvingar mig be om att bli stor igen. Du vill att jag ska bli stor igen. Men jag vill inte be om det. Jag trivs med att vara liten, ja det gör jag faktiskt.
Enträget: Skelett är inte vackra.
Bitskt: Vad vet väl du om det?
Lugnt: Jag är här för att hjälpa dig.
Klandrande: Du fortsätter att säga det, men du kommer inte med några konkreta förslag! Du har inte ens förslagit det uppenbara.
Frågande: Det uppenbara?
Trevande: Ja… operation. Du har inte berättat för mig hur det går till, när man tar bort det. När man. När man. När man, du vet, gör abort.
Nu ser jag på ansiktet. Det är tyst i trädet utanför och en ambulans tjuter på avstånd. Kan höra barn skratta och en bil tuta. Staden lever men jag har dött. Vill att fröet i min mage ska dö det med. Hatar det redan.
Resignerat: Jag har inte befogenhet att föreslå det för dig. Och du har inte befogenhet att bestämma över det. Beslutet om abort faller på din partner. (Snurrar tafatt händerna) Skulle vi kunna återgå till att prata om dig? Om varför du blivit så smal?
Apatisk: Det är fröets fel. Jag vill inte ha det… vad ska jag göra?
Med en suck: Jag har ett förslag. Inte som din terapeut… som en vän. Of the record, om du är intresserad…
Jag möter hennes blick. Vi ser på varandra. Den lilla fula trasiga och den vackra blonda kloka. Hon har bruna ögon och målade läppar. Rummet är inte större än ett förhörsrum. Det hänger en tavla på ena vägen och det finns en vit dörr. Hon lutar sig framåt med skrivplattan i knäet. Ett förhör.
Motvilligt nyfiken: Vad då för förslag?
Viskande: Jag kan ge dig piller. Du kommer behöva äta dem under en vecka. De fräter sönder det… embryot. Du slipper bli mamma. Du slipper be om mödravård. Men du kan kanske överväga att bli stor igen? Om du slipper… barnet.
Svagt: Kommer det göra ont?
Ledsamt: Ja.
Darrande: Är det farligt?
Sakligt: Du kan mista livet.
Bestämt: Jag vill ha dem.
Lättat: Bra, då säger vi så! Vår tid är över för idag men om jag bokar in dig samma tid nästa vecka…kommer du komma då?
Ser ner på mina bleka händer och petar under naglarna. De är redan oerhört rena. Ett moln seglar in framför solen och gör rummet lite mindre ljust. Lite mindre trevligt. Mer kvävande. Tänker på det lilla i min mage. Känner illamående och hat. Tänker på döden. Min död. Kista, blommor, mamma, pappa, partner, bror, vänner, tårar, orgel. Lik i kista. Lik i magen. Jag nickar moloket.
Tankfullt: Ja, jag kommer.
___
Juryns motivering: ”Inte alla framtider är ljusa, och i ”Terapeuten” sätter författaren fingret på en av nutidens ödesfrågor. På ett gripande och innovativt vis skildrar författaren ett Sverige i en nära framtid där abort kraftigt begränsats, och hur detta leder människor till att riskera livsfarliga ingrepp. Södergrans ”Livets syster” ligger som ett raster att beskåda karaktärerna genom, och båda texterna ger nya dimensioner till varandra. Vi förfasas över berättelsen, och finner hopp i att det finns de som vågar sia om framtiden.”
___
”JAG VILLE ATT DET SKULLE VARA LITE KALLT OCH UPPSTYRT MEN SAMTIDIGT SURREALISTISKT”
Var kom idén till texten ifrån?
Idén fick jag när jag läste Edith Södergrans dikt ungefär samtidigt som abortlagarna i Ungern hotades av nya lagstiftningar. Jag läste hennes dikt som att den porträtterade en förtryckt kvinnas liv. Hon var redan död. På så sätt kom jag att tänka på ett terapisamtal. Från början skrev jag en dikt i form av ett skruvat terapisamtal där terapeuten gav surrealistiska lösningsförslag på patientens problem. Den dikten skrev jag på ett liknande sätt som novellen med frågor och svar där jag skrev ut känslan bakom orden inom parantes. Jag ville att det skulle vara lite kallt och uppstyrt men samtidigt surrealistiskt.
Vad blir du inspirerad av när du skriver?
Jag vet inte riktigt vad jag inspireras av. Det är inget konkret och kan verkligen vara vad som helst. Det kan vara en bok jag läst, en låt jag lyssnat på eller hur jag känner mig. Jag utgår mycket från mina egna tankar, känslor och händelser i mitt liv. Då sätter jag bara ord på det jag tänker eller känner.
Vilket är ditt bästa skrivtips?
Det mest basic är väl att bara skriva även när man inte har någon inspiration men det kan vara svårt. Jag tänker att ett annat tips är att inte skriva samma typ av texter hela tiden. Om jag känner att alla noveller jag skriver till exempel är dåliga eller att jag inte kan avsluta dem brukar jag skriva dikter istället eller uppsatser. För att få lite omväxling.
Vad gör du mer än att skriva?
Jag går humanistiska linjen på Södra Latin just nu. Men när jag inte är i skolan så spelar jag teater och målar en del förutom att jag skriver. Jag brukar måla porträtt i akryl eller skissa med blyerts och så springer mycket. Jag läser även såklart, både dikter och romaner. Och sen så umgås jag med vänner. Vi brukar spela spel och laga mat tillsammans.
