Sommarens slut
av Klara Gustafsson
inspirerad av låten Summer’s end av Phoebe Bridgers (original av John Prine)
___
Hej Julia, det är mamma.
Jag vet att du kanske inte vill prata med mig just nu, men jag ville bara be om ursäkt. Förlåt, Julia, jag lovade dig att jag skulle bli bättre. Och jag tänker inte försöka komma med några ursäkter, inte igen. Men jag ska försöka bli bättre. Du kanske inte tror på mig, men jag lovar dig. Jag sa ju att vi skulle bada på västkusten på din artonårsdag. Jag… Ha en bra sommar tills dess, Julia. Hälsa de andra från mig, jag älskar er alltid… Kram.
Röstmeddelandet är inte längre än någon minut. Det är den längsta och kortaste minuten jag upplevt. Mammas röst låter inte uppgiven, som den brukade göra varje gång hon föll in i drogernas famn igen. Hon låter nästan hoppfull, som om det skulle bli lättare att ta sig hem igen den här gången. Jag undrar hur länge hon kunde klamra sig fast vid det hoppet, om det fortfarande fanns kvar en liten låga som släcktes samtidigt som hennes liv i juli.
Det är så konstigt med hopp på så vis, det brinner som bäst i de värsta situationerna. Som hur det brann för mamma i juni, när hon trodde att det skulle bli en snabb utflykt till behandlingshemmet och sedan hem till oss igen, och hur det brann för mig och pappa, precis innan hennes återfall. Och hur jag nästan kan känna värmen av hopp nu, när jag minns vår plan för min födelsedag, trots att jag vet att hennes badkläder aldrig kommer att bli blöta igen. Jag undrar om hon anklagade sig själv för sina falska förhoppningar, såsom jag gör.
Pappa vill inte att jag och mina yngre syskon ska hjälpa till med att planera begravningen, något om att vi ska ha tid att sörja. Jag undrar när pappa tänker ha tid för att sörja. Han började jobba mer redan i början av sommaren för att kunna betala för mammas vård. Nu finns det inte längre något hopp kvar om att hon ska bli bättre och betala tillbaka alla pengar pappa spenderat på en falsk dröm. Det var alltid deras plan, pappa jobbar mer nu, och mamma skulle jobba mer sen. Hon hade alltid planer för hur hon skulle kunna gottgöra allt.
Jag tror inte pappa anklagar henne i alla fall, men jag försöker att inte tänka på alla pengar som han offrat för att hjälpa kvinnan som det blev kvar av den han älskade, bara för att i slutet stå ensam med en räkning från begravningsbyrån i händerna. Men pappa är tyst, tyst i sin förlust och sin sorg. Jag hör honom inte gråta om nätterna, såsom jag hör mina syskon. Men jag ser honom, hur han sitter uppe sent, ifall någon av oss inte kan sova, och följer skuggorna i taket med blicken. Jag undrar om han ibland tittar ut genom fönstret och väntar sig att det ska snöa, såsom det gjorde i julas, när mamma var borta hemifrån förra gången. Det gör det inte, för vintern har passerat och det finns inget hopp kvar om att mamma kan komma hem. Nuförtiden är våra fönster istället vidöppna, de vädrar ut gamla minnen och släpper in doften av sommarens slut.
Mamma var borta hela förra vintern, det skulle vara den första och sista gången, så vi var redo på att det skulle ta tid. Men mina syskon grät ändå när farfar klädde ut sig till jultomten och delade ut paket, färre än vanligt, för det var mamma som var bra på att köpa presenter. En vecka senare när nyår kom, blev det min och pappas tur att gråta, utom synhåll för mina syskon som sprang runt på tomten och pekade på alla fyrverkerier. Vi hade inte köpt några egna, bara en ljuslykta som vi stod tysta och tittade på medan den seglade iväg norrut med vinden. Mammas behandlingshem låg österut.
Jag märkte knappt när alla hjärtans dag var för dörren, men när jag kom hem stod en vas med rosor på köksbordet och några gelehjärtan i en skål under. Pappa nickade åt mig när jag tittade upp på honom.
“De är till dig och dina syskon, mamma skulle velat att ni fick något.”
Jag undrade hur han visste det, mamma hade aldrig gett oss något tidigare på alla hjärtans dag. När jag tänker tillbaka på det undrar jag om det inte var pappa som ville att vi skulle ha något.
Till påsk skulle hon vara hemma, de hade varit mammas löfte till mina syskon, men det blev försenat. Behandlingshemmet sa att det var vanligt, inget att oroa sig för. Nu i efterhand undrar jag om det verkligen var så, om det inte var ett omen för vad som komma skulle. Behandlingshemmet berättade för oss att mamma var väldigt stark och att hon verkligen försökte sitt bästa för att bli bättre snabbt. Men du kan inte lyckas bara för att du försöker.
“Så länge ni gör ert bästa,” så brukade hon säga till oss. Kvällarna när vi kom hem uppgivna efter ett annat dåligt betyg, eller ett annat bråk med pappa; mamma trodde alltid att det skulle bli bra så länge vi syskon, hennes älskade barn, gjorde vårt bästa.
“Ni är som mina små stjärnor, oavsett vad, kommer ni alltid lysa.” Hon älskade oss så mycket när hon var ren.
Trodde hon någonsin samma sak om sig själv? Gjorde hon någonsin sitt bästa?
Jag undrar om någon av alla de där nätterna hon var borta och blev hög, om hon någonsin stannade till innan hon tog ännu en tripp, och tittade upp mot natthimlen. Jag undrar om hon tänkte på sina barn som inte kunde sova. När vi gick igenom hennes saker efte begravningen hittade vi en bild på oss syskon i hennes plånbok. Någon solig dag, oss hand i hand på en trottoar. Jag undrar om hon såg bilden varje gång hon betalade för drogerna.
Jag undrar om hon visste att hon förstörde något som en gång varit ett hem, om hon visste att mina syskon hade mardrömmar om att hon aldrig skulle komma tillbaka, om hon visste att jag drömde om ett liv utan henne. Men jag antar att det inte spelar någon roll. Vi fick alla tre våra drömmar att gå i uppfyllelse, men mardrömmarna försvinner ändå inte.
Jag spelar upp röstmeddelandet igen. Hennes röst är fortfarande lika hoppfull. Och jag kan fortfarande inte radera inspelningen från min mobil. Men, kanske en dag, när solen skiner och jag går hand i hand med mina syskon igen, kommer jag kunna förlåta henne. Jag får hoppas på det.
___
Juryns motivering: ”En individpersonlig text full av starka, nydanande bilder och skickligt litterära formuleringar. Den bjuder en smärtsam läsning med en tydlig känsla av en ung människas limbo mellan ett släckt hopp om en förälder och den förståelse/förlåtelse som berättarjaget verkar sträva efter att få känna i sig själv. Drabbande, vilket också förstärks av ett distanserande tilltal, vänt till en lyssnare snarare än direkt till svekets källa.”
___
”VI KÄNNER OFTA SAKER SOM MOTSÄGER SIG SJÄLVT OCH VI SJÄLVA VET INTE ALLTID VAD DET BETYDER”
Hur fick du idén till texten?
Jag blev väldigt inspirerad av låten jag använde! Musikvideon väckte tankar hos mig om hur det skulle vara att förlora en förälder, särskilt eftersom ett barns relation till sin förälder inte alltid är den bästa. I texten ville jag utforska den situationen och alla känslor det kan innebära.
Vad blir du inspirerad av när du skriver?
Mycket är det jag ser och hör, jag tycker det är roligt att utforska nya synvinklar i olika situationer. Genom att skriva från nya perspektiv får jag chansen att leva mig in i sådant som jag aldrig funderat över tidigare. Framförallt gillar jag att ”undersöka” mina karaktärers känslor. Jag tror att våra känslor och tankar ofta är mycket mer komplicerade än vad de på utsidan uppfattar. Vi känner ofta saker som motsäger sig självt och vi själva vet inte alltid vad det betyder. När jag skriver försöker jag egentligen inte hitta en förklaring, utan mest av allt vill jag få ut det ut mitt huvud och ner på pappret så att jag kan få en överblick.
Vad gör du mer än att skriva?
Allt möjligt! Jag läser natur på gymnasiet, så det blir mycket plugg på fritiden. Flera timmar går även åt till min egna islandshäst som jag just nu tränar med inför tävlingssäsongen i sommar. Dessutom är jag aktiv inom min ryttarförening med att anordna ungdomsaktiviteter och jobbar lite grann på ridskolan i mitt stall. När jag har tid över gillar jag att baka, måla och göra ett tappert försök att plantera blommor och tomater. Några timmar här och där hittar jag också tid för att träffa kompisar och umgås (även om det ofta inkluderar att plugga ;)!
