Sekunder av väntan – en evighet

 

av Tilde Ritzen

inspirerad av Strövtåg i hembygden, Mando Diao

 

___

 

Hur länge är det kvar?”, frågar jag mamma. Ögonlocken känns tunga och det är tyst. Tyst och mörkt. ”Snart”, viskar hon och vänder på sig så att våra ansikten möts. Huden är skrynklig och det nästan vita, vilda håret lyser i det dunkla mörkret. Vi väntar, så som vi alltid gör numera. Väntar på smällen. Det välbekanta ljudet av krossad framtid och brutna löften. Jag blundar.

 

Jag trippar lätt över kantiga stenblock. Molnen skimrar, vattnets spegel glittrar. Det är ljust över stenkantad strand. Vinden bär tyst generationers visdom i viskande fjällvindsackord. Den susar, den viner sval över berghällen bar. Mina fötter finner vägen. Född i kyla och formad av vinden, stolt tornar hon upp framför mig. Omgiven av snön som fortfarande ligger kvar som ett omfamnande täcke. Beskyddande. Det är tidig morgon, solen ler mot fjälltopparna och likaså gör jag. Där uppe någonstans vandrar min familj, över lika kantiga stenblock, över gärde och jokk. Med klapprande klövar vandrar den så som den gjort i alla tider, generation efter generation, i ur och skur. Och jag följer efter såsom jag gjort igenom alla tider, generation efter generation, i ur och skur. För den ovane skulle ett felsteg resultera i en vrickad fot och ett gäng skrapsår på knäna. Jag har själv ett par stycken som bevis. Jag stannar och kisar upp mot himlen. Studerar den oändliga evigheten.

 

Tystnaden sänker sig, den skaver i öronen i väntan på klockslaget. Bävan och förväntan, bakslag och framsteg allt beroende på åskådaren. Minuterna vandrar i väg och plötsligt formas tunga moln bakom mina ögonlock. För ett ögonblick är det som att jag är där. Står med ansiktet vänt mot höjderna, känner den svala luften mot min kind, låter vindens visa passera örat. Jag öppnar ögonen. Marken vibrerar, smällen sänder chockvågor genom jordlagren och husgrunden skakar. Minner om allt som en dag lämnats kvar. Klövarna stapplar ostadigt framåt, själens oro vaknar, en ensam tår rinner långsamt över hårig kind. Klövar flyr undan och vi följer efter. Ekot av smällen ebbar långsamt bort.

 

Åren går, årstiderna rullar vidare likt de vagnar som nu rusar förbi skogsklädd ödemark. Vår, sommar, höst, vinter och vår igen. Fyra årstider eller naturfolkets åtta. Kåtagolvet balanserar på ett ben, kaffepannans visslande ljud har tystats och eldens sprakande flammor slocknat. Jojken trappas upp, trappas ned. Hyllar det älskade, sörjer det sorgsna. Renhudens kittlande strån är ett minne blott som nu bytts ut mot det mjuka duntäcket som omfamnar mig. En kokong av falsk trygghet. Omfamnad av varmt täcke, tänker jag på det som ruvar i mitt hjärta. Kluvna bergmassor och slukhål. I orörd natur finner man nu obotliga ärr. I jakten på malm finns bara vaga viskanden från forna generationers verklighet och drömmar kvar. Ekvationen felar, hopp och framtidstro famlar. Naturens sår gråter stillsamt, hjärtan fäller sorgsna tårar. Bergets ärr kliar och upprepas. Uråldriga stigar bleknar sakta bort, faller långsamt i sorgsen glömska.

 

___

 

Juryns motivering: ”Här skildras ett högaktuellt ämne, renskötsel som måste stå tillbaka för gruvans utbredning, både vemodigt och ömsint med drabbande formuleringar. Texten griper omedelbart tag i läsaren och manar till reflektion i en berättelse där mycket skrivs mellan raderna. Det handlar om att en hembygd håller på att gå förlorad och att kärleken till den kanske därför lyser ännu starkare.”

 

___

 

”IDÈN TILL MIN TEXT HAR SITT URSPRUNG I MIN KÄRLEK TILL NATUREN”

 

Hur fick du idén till texten? 
Idén till min text har sitt ursprung i min kärlek till naturen och bottnar i min uppväxt nära denna. Jag har som barn tillbringat mycket tid både uppe i fjällvärlden då jag har samiska rötter men även i gruvsamhället, vilket gav inspiration till texten. Låten jag valde, Strövtåg i Hembygden, tycker jag skildrar kärleken till både hembygden och naturen på ett så fint sätt, samtidigt som det finns något nostalgiskt och sorgligt över det som varit. Jag är lite nostalgisk av mig och älskar allt som har med vintage att göra – allt från kläder & inredning till gamla fotografier från förr. Detta bidrog förmodligen till att texten innehåller tillbakablickar.

 

Vad blir du inspirerad av när du skriver? 
Jag inspireras mycket av det visuella – natur, målningar, fotografier, människor jag ser när jag sitter på bussen… Men även musik och sådant som andra skrivit. Skrifter kan innehålla så mycket mer än bara ord och jag tycker det är intressant att utgå från olika perspektiv när jag skriver mina texter.

 

Vad gör du mer än att skriva?
Förutom att skriva har jag ända sedan barnsben sysslat med alpin utförsåkning och tränar mycket skidor och fysträning i alla dess former. Träning är därför ett stort intresse. Utöver det har jag alltid gillat att måla och fotografera, vilket nog för många står i kontrast till den typiska bilden av idrottsutövaren. För mig känns det viktigt och betydelsefullt att både min idrottsliga sida och min kreativa sida kan samexistera. När jag inte skriver, tränar, målar eller fotar gillar jag att fynda second-hand och ofta ser man mig ränna runt mellan olika vintage-butiker.

Dela: