Se mig

av Maiara Karlsson Alves Dias

Inspirerad av Please notice av Christian Akridge

—

Hon rusar in på kafét, lite sen som vanligt. Halsduken fladdrar i vinden och hon håller i sig mössan för att inte blåsa iväg i höstvädret. Två små rosor blommar på hennes kinder och i hennes ögon faller den första snön. Hon tränger sig emellan de små borden och kommer emot mig. ”Hej, tack för att du vänta, något verkar alltid gå fel när jag faktiskt försöker komma i tid!”, skrattar hon och hänger jackan över stolen innan hon sätter sig ner. Jag ler bara tillbaka, ingen i hennes kompiskrets kan undgå att hon är usel på att passa tider.

”Jag kan köpa fika åt oss, det vanliga?”, erbjuder jag mig och hon nickar. Jag tvingar mig att vända bort blicken från hennes sätt att förvandla omgivningen omkring henne, luften blir varm, solen vänder sina strålar mot fönstret och lyser upp dammkornen omkring henne likt magi. Detta alldagliga kafé förvandlas till den enda platsen jag vill vara på. Jag styr stegen mot kassan, efter mig följer hennes doft av höstfärger, pumpa och kanel. Jag lämnar vår beställning och vänder mig tillbaka igen. Hennes hår är rufsigt där det hänger över axlarna, hon klagar alltid på tovorna hon får när håret ligger under ytterkläderna, ändå gör hon inget åt det. Jag tror aldrig jag sett henne borsta det. Medan hon väntar börjar hon bläddra i sitt block hon alltid bär med sig. Hon antecknar allt och inget, alltid med olika pennor eftersom hon behöver köpa nya hela tiden när alla försvinner.

”Här”, säger jag och räcker fram hennes varma choklad och morotskaka. Själv sätter jag ner det rykande kaffet. Hon tar en klunk med slutna ögon och njuter av värmen som sprider sig i hennes kropp. På hennes högra kind ligger en fallen ögonfrans och jag tvingar mig motstå impulsen att fånga upp den med mitt finger. Jag vänder istället blicken mot fönstret. solen lyser igenom höstlöven i parken utanför och in genom kaféfönstret, lyser upp guldstråna i hennes bruna hår. Fräknarna på hennes kinder bleknar inte ens under de kallaste vintrar och tjocktröjorna hon älskar bär hon hela året vare sig det är minus eller plus trettio grader ute. Hon blinkar mot mig, men ingen säger något. Vi är nöjda med tystnaden som behagligt lägger sig omkring oss.

”Jag träffade pappa idag”. Jag vänder min överraskade blick mot henne, hon möter den inte. Hon skrapar med gaffeln på den tomma tallriken framför sig. Jag lutar mig framåt med mina knutna händer i knät. ”Inte planerat”, förklarar hon och suckar som hon alltid gör när hon är ledsen. ”I affären, han visste inte ens vad han skulle säga när han såg mig. Sen sa han hej som att inget är fel”. Hon sluter ögonen och en liten rynka dyker upp på hennes panna som den alltid gör när hon är irriterad. ”Jag blir så arg! Han låtsas som att allt är som vanligt, om han bara kunde lyssna på mig och mamma så hade allt blivit bra”, hon tystnar för hon vet att det inte är så enkelt. Jag sitter på andra sidan bordet men plötsligt känns det som att det är ett helt hav mellan oss och allt jag vill göra är att skopa upp henne i mina armar och säga att allt kommer bli bra.

”Hur som helst, hur går det med jobbet? Trivs du?”, frågar hon och sätter läpparna om sugröret. Jag nickar tankspridd. ”Jodå, alla är trevliga och jag börjar hänga med lite mer i rutinerna nu”, hon märker inte att jag ljuger. Hon märker inte hur mina ögon håller kvar vid varje liten rörelse hon gör, vid varje liten detalj. Hon ser inte det jag ser. Jag kan varenda linje i hennes ansikte utantill, jag vet hur hennes mun snörper ihop när hon håller tillbaka tårar och jag vet precis hur jag ska hålla henne för att få slut på dem. Jag kan se ögonblicket före hon blossar upp som höststormen utanför och jag vet att hennes varma och söta ögon, som chokladen i hennes mugg, förvandlas till vassa klippor som bryter vågorna när hon blir arg.

Har hon lagt märke till, har hon lagt märke till hur min vänstra knoge är blå och uppskrapad efter ett fyllebråk? Precis som jag kan se att stressen hennes har blivit värre eftersom hennes naglar är nedbitna ända in till huden. Har hon lagt märke till hur påsarna under mina ögon bara blivit större? Hur lite jag  sover precis som jag vet att hon alltid somnar tidigt framför soffan eftersom hon alltid missar vädret trots att hon ser på rapport varje kväll? Har hon lagt märke till att jag snubblar över mina ord när jag är upprörd eller att jag drar handen genom håret när jag är stressad? Har hon lagt märke till längtan i min blick som bara finns där när jag ser på henne?

”Du, jag måste gå, jag har alltid så mycket att göra. Du vet hur det e”, jag nickar som att jag vet trots att hon aldrig berättar det för mig. ”Samma tid nästa vecka?”, frågar hon glad som alltid men jag kan se bakom leendet i hennes ögon att hon fortfarande är skakad efter mötet på affären. Jag spänner käkarna, om jag bara kunde skaka vett i den jäveln. ”Självklart, vi ses här som vanligt” svarar jag som jag svarat förra veckan, och veckan före det. ”Perfekt, vad hade jag gjort utan dig Salem”, säger hon innan hon går ut i blåsvädret igen. Hon tittar inte tillbaka. Vad skulle jag göra utan dig? Frågar jag mig istället samtidigt som jag önskar att jag kunde springa ut dit, vända henne mot mig och stryka bort de fallande tårarna från hennes kind. Men hon vill inte ha mig där. Jag är inte rätt person för att göra det. Hon vet inte hur hopplöst förälskad jag är i henne. Hon kan inte se hur hopplöst förälskad jag är i henne. Hon kan inte se hur allt hon gör får tiden att stanna upp. Hon lägger inte märke till mig så som jag lägger märke till henne.

—
Juryns motivering: ”Denna korta prosatext tecknar skickligt ett ömsint porträtt av en situation och av två personer. Genom en omsorg om detaljer och vad som ska berättas, ges karaktärerna ett djup och författaren låter läsaren ana en större värld i detta fiktiva rum.”