OM STOCKHOLM BRINNER

av Sofie Dahlerus

Inspirerad av ”Stockholm brinner” av Hurula

Tänk på mig. Så mycket som du kan. Jag sitter här och väntar. Stirrar på snöflingorna som dansar i gatulampans skarpa ljus. Lyssnar på vinden som ylar. Skriker i varje knut. Det slår desperat i köksfläktstrumman. Försöker komma in. Önskar att den gjorde det. Kvävde mig. Kall luft stänger strupen. Som när man försöker ta sig framåt i motvind. Jag skulle stanna. Inte kippa efter andetag. Inget mer väntande då, nej. Fridfullt slut. Ansiktet blått. Lika blått som det hjärta som bultar i bröstet mitt. Inget blod kvar. Det rann ut från organen mina när du… Ja, vad fan vet dem om kärlek, ändå? Något, rimligtvis. Hjärtat krampar som in i helvete var gång jag sitter här och väntar. Som nu.

Tänk på mig. Så mycket som du kan.

Jag ber dig. När jag vänder mig om, står du där och ler? Nästa gång. Jag ber dig. Håret ditt brunt som björnens. Huden din blek som spöket du såg om nätterna. Garderoben. Nu försvinner din silhuett var gång. Upp i rök. Ingen-jävla-ting är sant, du. Ensam i mörkret. Bland furuklädda väggar. Renpälsen din i röda fåtöljen. På fönsterkarmen böckerna. Pimmes texter bredvid Tolstoy. Mästerliga båda två. Hördu. Tänk på mig. Så mycket som du kan. Jag känner mig som en sån som ingen ser. Finns inget kvar här uppe. Småstadsöken. Systemet till gubbfyllona, antar jag. Älgen. Älven. Äckel.

Mitt liv förändras. Utan dig. Inga andetag. Rossel djupt ner i halsgropen. Jobbet tar och ger. Sågspån göms i var veck i skjortan. Kepsen solblekt. Blekt av den bleka sol som bleker under den bleka sommaren. Sårskorpor strödda över överarmar. Underarmar. Händer. Ansiktshår gror som murgröna. Som nån jävla pest. Livet förändrar mig. Men vad är detta för liv? Livet där jag glömmer. Glömmer vad bläcket på fotleden din föreställer. Glömmer parfymen din. Glömmer allt som vi var. Medan tiden slår ihjäl dig. Men jag minns också. Överallt lyser stan utanför. Din fars farstulampa är tänd. Ser den härifrån fönstret. 60-watts-ljus. Blinkande lysrör i skolfönstret. ICA-skylten saknar ett A. Alla här. Utom du. Janne, Olle och Björnen, Fia, Freddan. Vi vandrar, tittar under sten och stock. I gryning, skymning. Natten är nattsvart. Genomträngande. Det som syns är synvillorna mina. Genom natten stryker spöken. Ser oss vandrande i centrum. Döende centrum. Slanten du gav till han vid Pressbyrån. Cigaretter rökte han sen. Runt hörnet, smygrökte som i sjuan. Minns du?

De dras, alla dras mot bränderna. Bränderna i lungorna. Förbannat härligt. Tänk på mig. Så mycket som du kan. Med cigaretterna dina. Genom storstadsöknen. Aldrig ge upp. Du kunde aldrig. Aldrig ge upp. Även när röken virvlade uppåt. Ögonen tårades. Saltet brann som i ett öppet sår. Blodet ett dis. Som i en storm. Som stormen som snöbländar mig nu. Jag sitter här och väntar. Jag ber dig. Vänta på mig. I det skitiga storstadsljuset. Bland alla hallellujakörerna. Där alla sover genom brus. Där regnet piskar asfaltsboulevarderna. Förgyller betongskuggorna som skymmer himlen. Tror du på solen? Även när den inte skiner? Övergiven är jag. Ljuset stulet från mig. Bara dansande vitt kvar. Täcker igen rutan. Isolerar ensamheten. Skymmer den bleka sol som knappast existerar.

Tänk på mig. Så mycket som du kan.

Tänk på när jag bad dig. På knäna bara. Tro på kärleken. Även när vi lider. Lida kunde du inte.  Tortyr, smärta, vånda. Sprang din väg. Genom småstadsöknen. Korsade älven. Fann det som inte var mitt, nej. Där blodet ditt rusar i öronen. Inte tre spikar och en plywoodplanka. Tusen teslor, tunnelbanor, tidningar, torg, tider. Allt och ingenting. Rusar det inte i hjärnan din? Blodet emigrerar. Ingen jävla människa längre. Nån jävla automatiserad stadsrobot i storstadsöknen.

Du, tänk på mig. Så mycket som du kan. Sätt fyr på stan. Så räddar jag dig. Hemåt. Räddar dig hemåt. Hem. Kom hem. Om Stockholm brinner. Kommer jag. Om Stockholm brinner. Kommer jag. Hem. Hemåt. Då räddar jag dig hemåt. Kommer du hem?