Sandslottet

av Frida Ingesson

Inspirerad av ”Sand” av Molly Sandén

___

– Kom igen Felicia, taxin är här nu!
Jag stelnar till. Felicia. Jag är inte Felicia.
Jag vill inte till Kos. Inte idag. Och inte med släkten. Sist vi var på släktresa så slutade allt i kaos, bara för att jag berättade vem jag är. Jag är inte Felicia. Alla trodde det var någon fas som går över. Jag ville också tro det. Vill tro det. Jag har försökt att vara Felicia, men jag kommer aldrig att bli henne. Hur mycket mamma än försöker så kommer hon aldrig få den dottern hon vill ha. När jag sätter mig i taxin kollar mamma förskräckt på mig.
– Vafan har du gjort? Hennes ögon vattnas och snart forsar tårarna.
– Mamma sluta. Det är jag.
Det är sant. Det här är jag. Med kort hår. Mamma darrar på handen när hon sakta höjer den för att röra mitt hår, som om hennes beröring skulle få det att växa ut igen.
– Men gumman, du får inte göra nåt sånt här utan att prata med mig först!
Där kom det igen. Gumman. Jag är inte hennes gumma. Det är ingen idé att förklara allt igen för hon kommer ändå aldrig att förstå. Jag önskar att jag hade någon annan mamma. En mamma som skulle förstå och acceptera mig för att jag är jag. Inte en mamma som skäms. Utan att tänka greppar jag hårt om mammas handled och sliter bort hennes hand från mitt hår med ett kraftfullare ryck än planerat.
Mamma mumlar något som jag inte kan urskilja från taxins bullrande motor. Hon torkar bort tårarna och tar upp telefonen ur jackfickan. Jag ser hur hon tar fram en bild på mig som är tagen för fem år sedan.
– Kolla vad fin du var här Felicia.
– MAMMA! JAG ÄR INTE FELICIA! Jag kan inte hålla mig.
– Jag födde dig och jag döpte dig till Felicia så du heter Felicia. Punkt slut.
Jag vet inte vad jag ska göra för att hon ska förstå. Jag kanske heter Felicia på pappret men jag är inte Felicia, och så fort jag fyller 18 ska jag byta namn. Mamma kollar ledsamt på mig och vi sitter tysta resten av resan till Kallax. 40 minuter har aldrig känts så långa.
När vi sätter oss på planet och flygvärdinnan går förbi stannar hon upp.
– Säg åt din son att sätta på sig säkerhetsbältet.
Mamma fryser till is. Hon blir stum. Jag ler ett brett leende mot flygvärdinnan och sätter på mig säkerhetsbältet. Orden ekar i mitt huvud. Säg åt din SON. Jag blir varm i kroppen. Det kändes så rätt. Mamma sitter fortfarande som fastfrusen och stirrar rätt in i sätet framför. Jag försöker att njuta av stunden. Strunta i henne. Men det går inte.
– Hur är det mamma?
Hon gör inte en enda min, men tårarna rullar längst kinderna. Igen. Så sitter hon hela flygresan. I fem timmar.
Väl framme i Kos möter vi upp resten av släkten. Jag får en kram, av min lillkusin Freja. Jag existerar inte ens för de andra. Freja tar min hand och vi går efter de vuxna mot transfern. Hon går på bussen före mig och väljer noggrant sittplatser. I mitten. Hon hoppar in och tar fönsterplatsen, vilket lämnar ytterplatsen till mig. Vi sitter tysta ett bra tag tills Freja kollar upp på mig och ler.
– Jag gillar ditt hår.
Vi utbyter leenden och återgår sedan snabbt till tystheten igen. Busstransfern är kort, vilket jag tackar gudarna för. Bussen är som en bastu och jag känner mig som en främling i egen släkt. Den enda som hittills har sagt något till mig är Freja. En femåring.
Klockan är 22.23 när vi anländer till hotellet. Freja hade hunnit somna på bussen så nu hänger hon över hennes pappas axel. Jag känner mig helt ensam igen. Mamma och hennes syster står vid receptionen och löser ut allas nycklar. Jag hoppas på att någon ska börja prata, men ingen säger något. Jag vill förklara mig, berätta min historia, igen, men jag är alldeles för trött. För att klara av min familj måste jag vara stark. Jättestark. Och det är jag inte nu. Jag väntar till imorgon, då är jag utvilad och redo.
När jag vaknar nästa morgon kollar jag på klockan. 10.37. Jag har missat frukosten. Mamma väckte mig inte. I den sekunden bestämmer jag mig för att skita i släkten. Det här är min egen semester, och ingen ska förstöra den. Jag smörjer in mig snabbt och tar på mig ett par badbyxor som jag har smugglat med mig. Jag tar med mig en handduk och nyckeln och går mot stranden där jag ser min släkt. Efter en kort eftertanke bestämmer jag mig för att lägga ut min handduk ungefär 30 meter ifrån dem i hopp om att de inte ska se mig. Jag lägger mig på rygg på handduken, bara för att jag kan. Och somnar.
Något kittlar mig på pannan. Jag vaknar till och får syn på Freja med en fjäder och två spadar i handen.
– Vill du bygga ett sandslott med mig?
Jag hinner inte ens öppna munnen för att svara förrän hon drar i min arm och får mig på fötter. Vi går ner mot vattnet och sätter oss ner i den våta sanden. Freja ger mig en spade och vi börjar bygga i tystnad. Allt på denna semester verkar ske i tystnad, men jag har börjat uppskatta det. Jag har hellre tystnad än en massa tjat. Mitt och Frejas sandslott blir mycket finare än jag förväntade mig, med flera våningar och en damm. Vi sitter säkert där i en timme och bygger. Det tar tid att bygga något så vackert. När vi äntligen blir klara studsar Freja upp och springer bort till resten av släkten. Innan jag vet ordet av står alla och kollar på slottet. Eller mig. Jag reser mig upp för att själv ta en titt på vårt mästerverk, men just när jag reser mig sveper en våg över vår skapelse och allt rasar samman. Det hugger till i bröstet på mig. Freja brister ut i gråt. De vuxna försöker trösta henne. Ingen ser mig falla ihop. Jag tycker mig se livet susa förbi. Ser en garderob. Någon går ut ur den. Jag. Sedan knuffas jag tillbaka av en folkmassa. Sedan kommer jag ut igen. Knuffas tillbaka.
– Hur är det Felicia? frågar min moster.
Jag orkar inte ens bråka. Jag får vara Felicia idag. Igen. Imorgon ska jag ta ett snack med dem. Jag ska inte vara Felicia en dag till. Jag får hjälp att komma på fötter, men sedan blir jag lämnad bredvid det fallerade sandslottet. Jag sätter mig på knä och börjar bygga upp det igen. Det kommer en våg och allt rasar ihop. Jag försöker bygga upp det. En till våg. Jag ger upp och går tillbaka till min handduk. Imorgon ska jag bygga sandslottet högre upp på stranden, så att ingen våg kan komma åt det. För jag ska bygga det där sandslottet. Punkt slut.

___

Juryns motivering: ”Kampen för rätten att vara sig själv och den unga människans sorg över att motarbetas av sin omvärld skildras träffsäkert och angeläget i den modiga novellen ’Sandslottet’. Jaget sörjer, men ursäktar aldrig familjens diskriminerande beteende. Sandslottet som byggs och raseras synliggör en strid mellan sanden och havet, jaget och omvärlden, där jaget – envetet och livsnödvändigt – fortsätter att forma sitt eget liv.”

___

”SKRIV OM VAD DU VILL, FÖR VEM HAR EGENTLIGEN RÄTTEN ATT BESTÄMMA VEM SOM FÅR SKRIVA OM VAD?”

Hur känns det och vad betyder det här priset för dig? 

Det känns faktiskt helt otroligt. När jag först fick reda på att jag var en bland de åtta finalisterna hade jag redan vunnit, och sedan när jag fick samtalet om att jag hade vunnit hamnade jag lite i chocktillstånd. Jag blev väldigt stolt över mig själv måste jag säga. Jag gjorde ju bara något jag tycker om att göra, och att då vinna något sådant här är ett kvitto på att någon annan tycker om att läsa det jag gör också. Det är en fantastisk känsla att bara få göra det man tycker om, och att sedan få utdelning för det är något jag aldrig hade tänk mig. Detta öppnar som upp en dörr för mig. Kanske är det det här jag ska syssla med i framtiden?

Var kom idén till texten ifrån? 

Jag valde att skriva om transsexualitet för att det är ett väldigt aktuellt ämne idag som jag tycker att fler borde våga yttra sig om. Jag är verkligen ingen expert inom det området men jag anser inte att det borde hindra mig från att skriva om det. Och det borde inte hindra dig heller. Skriv om vad du vill, för vem har egentligen rätten att bestämma vem som får skriva om vad? Ingen. Jag ville helt enkelt skriva om något som inte många vågar skriva om, men som fler borde skriva om. Om något som många personer behöver läsa om.

Vad blir du inspirerad av när du skriver? 

Jag brukar oftast bli inspirerad av det vardagliga livet och samhällsfrågor. Jag gillar att skriva utifrån mitt eget perspektiv, eller utifrån ett ungdomligt perspektiv då det är något jag känner till. Det jag skriver vill jag ska spinna igång tankar hos läsaren. Detta är en anledning till att jag oftast väljer att skriva om känsliga ämnen som dagens samhälle helst inte pratar om.

Jag kan även hitta inspiration hos mig själv och saker jag har varit med om, händelser som fått mig att tänka en extra gång. Det jag strävar efter när jag skriver är att få läsaren intresserad och kanske lite ställd och fundersam. Jag vill helt enkelt väcka känslor.

Har du något skrivtips?

Den är svår. Jag skriver egentligen inte så mycket mer än andra ungdomar då jag för det mesta bara skriver när jag ”måste”. Det är bara när jag får uppgifter i skolan som jag faktiskt tar mig tiden att skriva. Men missförstå mig inte, för jag tycker verkligen att det är jätteroligt att skriva. Så mitt största tips skulle nog vara att skriva om något du tycker om, något som du har mycket åsikter om som du vill få ur dig.

Vad gör du mer än att skriva?

Mitt största intresse är träning, allt ifrån fotboll till ridning. Jag älskar att få röra på mig då jag mår väldigt bra av det och min favoritaktivitet måste jag säga är löpning. Utöver löpning så styrketränar jag också och jag tränar som sagt fotboll och jag rider även någon gång då och då.

Om man bortser från träningen så är jag nog som många andra tonåringar; jag är mycket med kompisar, går i skolan och umgås med min familj.