Sandkorn

av Lisa Bohlin
inspirerad av Black Swan – BTS

___

Andetagen skär genom hennes bröst och mjölksyran bränner i hennes muskler. Hennes fot hakar fast bakom benet och hon hinner inte få loss den och hitta balansen innan hennes kropp slår i golvet med en duns. Smärtan strålar från knäna ut i alla lemmar och hon får blodsmak i munnen. Hon hostar till och trycker sig upp igen trots att kroppen skriker. Så fort hon sätter steget kan hon gå hem. Ljuset som kom från det lilla fönstret i hörnet har sedan länge försvunnit och hon kan knappt se konturen av sin trötta skepnad i spegeln längre. Bara en gång till sen kan hon sluta, bara en gång till sen kan hon gå hem.

Dörren till omklädningsrummet går igen med en högljudd smäll och hon trycker snabbt ner tåspetsskorna i den slitna väskan. Hennes rörelser är okoordinerade och frenetiska när hon försöker dra igen dragkedjan och den fastnar i tyget. Ines drar till hårt en gång utan att den ger efter och sätter sig besegrat ner på bänken.

Hon har alltid älskat baletten. Känslan av att låta musiken resonera genom kroppen och att kunna glömma alla tankar en stund. Bara känna och följa med. Sedan hon var liten har hon drömt om att en dag få uppträda Svansjön under strålkastarna och ta in publikens jubel. I en plötslig våg av självförtroende hade hon tidigare i somras provspelat och lyckats få en roll. Till en början hade hon
varit överlycklig, det var ett mål hon hade jobbat mot så länge hon kunde minnas, men när hon väl kom dit började känslan av att inte räcka till komma krypande. De andra i gruppen var alltid stöttande, speciellt Lydia. Lydia som lyser upp varje rum hon går in i, som börjat lämna lappar i hennes väska där hon påminner henne om att ta hand om sig själv, att komma ihåg att äta något och att ha en bra
dag.

Men det skaver fortfarande, hon vet att hon är långt ifrån perfekt och det känns som att allt hon gör blir fel. Kroppen lyder inte och det känns stelt och tvingat. Som att hon bara gör rörelserna per automatik. Hennes föräldrar pressar henne konstant att ta upp fler timmar i veckan, att satsa hårdare. De vill hennes bästa men det ökar bara spänningarna mellan dem.

Hon hör fotsteg som kommer mot henne och torkar snabbt tårarna på den beiga stickade tröjan. Mascaran lämnar fula svarta streck på den mjuka ullen. Hon snörvlar till och vänder sig mot väggen så att ingen ska se hennes ansikte. Någon trycker ner handtaget och stänger dörren bakom sig. ”Ines?” ”Vad gör du kvar här så sent?” Hon känner igen Lydias röst när den studsar mot de kala väggarna. “Har du gråtit?” frågar hon oroat. Lydias bruna ögon tittar sökande in i hennes. Hon omfamnar henne i en kram och hennes långa svarta hår kittlar henne i ansiktet. “Vill du följa med mig ut på en sväng?”

De sitter sida vid sida vid vattenbrynet och kollar ut över vågorna. Ines huttrar och kramar om sina ben hårdare. “Vill du prata om det så kan jag lyssna” säger Lydia mjukt. Hon känner tårarna bränna bakom ögonlocken innan den första glider nerför hennes kind. Hennes kropp börjar skälva av snyftningar. Lydia lägger handen om hennes rygg och stryker lugnande upp och ned. Hennes hand når Ines kind och hon torkar bort en tår och för hennes huvud mot hennes axel. Ines andas in och hon luktar sköljmedel och saltvatten. “Vad gör jag om det aldrig känns bra igen?”

Lydia fortsätter rita mönster med sina fingrar på hennes rygg, pressar inte, väntar på att hon ska säga
något mer. Ines försöker fylla lungorna med luft, det känns som att någon trycker ner henne. Kramar om hennes kropp och tömmer henne. Hon skulle ju inte besvära någon annan. Hon vill inte göra någon besviken.

“Jag kan ju inte bara sluta, jag älskar ju att dansa, men det är som att jag glömt hur man gör. Ifall jag inte kan dansa, vem är jag då? Men jag är så trött på att konstant försöka för att sedan känna att det inte räcker till. Att mitt bästa inte är bra nog. Jag har inget mer att ge. Jag förstör bara för resten av gruppen. Jag har ägnat hela mitt liv åt detta och om jag inte kan prestera kommer alla att bli så
besvikna.”

“Du vet, jag har alltid tyckt att du får det att se så lätt ut. Som att rörelserna kommer naturligt, som att du är ett med musiken. De andra kanske har bättre teknik men det är trollbindande att se på dig,” viskar Lydia medan vågorna rullar in över deras fötter.

“Kom här” säger Lydia och tar Ines hand i sin. Hon tar dem längre bort från vattnet till ett ställe där sanden är mindre blöt. Lydia lägger den ena armen om henne och börjar leda dem genom de familjära rörelserna av en vals. De snubblar lite till en början och det konstanta ljudet av vågor som rullar in är deras enda musik. Ines skrattar och snubblar i sanden när Lydia försöker snurra henne. Månen lyser upp deras skepnader. De dansar likt sandkorn i vinden, lite kaosartat. Hon känner punkterna där Lydia håller om henne och de rör sig som en enhet. Hennes muskler värker av överansträngning men hon fortsätter ändå, vill aldrig sluta. “Se, du kan ju!” flinar Lydia när de stannar. De står kvar ett tag och försöker få tillbaka andan. Ines har sedan länge tappat känseln i fötterna och fingrarna men det gör inget, hon har inte känt sig så levande på länge.

De går hand i hand tillbaka mot bilen. “Jag tror bara att pressen har blivit för stor, du behöver dansa utan krav ibland.” Lydias ögon lyser i mörkret. Ines nickar och ler.

Hon sjunker ner i de mjuka lädersätena och låter värmen av bilen omfatta hennes kalla kropp. Genom rutan ser hon stranden försvinna i horisonten. Klockan på displayen lyser svagt och visar 04:37 och man kan just börja ana de första nyanserna av rosa och orange som speglas över vattenytan. Ljuset lyser upp Lydias profil och hon måste känna Ines blick på sig för hon ser bort från vägen en sekund och ler mot henne. Lydia lägger ena handen på mittkonsolen och hon väver sina fingrar mellan hennes och känner värmen sprida sig från sin handflata genom hela hennes kropp. Ines måste kolla ut genom rutan för att inte Lydia ska se hur hela hennes ansikte spricker upp i ett stort leende.

___

Juryns motivering: ”En välskriven och lågmält prosa som på ett gestaltande sätt behandlar kärlekens komplexitet. Med en vass penna säger berättelsen något viktigt om konsekvenserna av höga prestationskrav på ungdomar utan att för den sakens skull bli moralistisk. Berättelsen håller läsaren i handen hela vägen men blir aldrig enkel och klyschig. Karaktärerna känns autentiska och väl framskrivna.”