Pennvässare

av Nelly Stensson

inspirerad av ”Sharpener” av Cavetown

___

Jag är här igen. Fan också. Jag lovade mig själv att det inte skulle hända igen. Men här står jag, lutandes mot handfatet och ser känslorna rinna ner i avloppet. Lika mycket smärta som försvinner får jag också tillbaka. Fast en mycket sakligare, mer logisk smärta som försvinner med lite salva. En smärta som jag kan hantera och se, precis framför mig, föras ut ur kroppen.

– Aldrig igen.

Jag viskar orden flera gånger och tittar mig själv i ögonen som om det skulle fåmig att tro på dem. Precis som sist.

Det är november och allt som tidigare levt och frodats ligger nu dött på marken. På vägen till skolan går jag och tittar på träden, som en turist i ett blomstrande Paris, och beundrar dem. Det är intressant att de kan se så döda och ynkliga ut även när de är fullt friska. Jag går fram till en av de sorgsna björkarna, bryter av en kvist och stoppar den bakom örat. Den är kall och fuktig men den sitter säkert där. Jag har kvar kvisten bakom örat ända fram till skolan. När jag ska slänga den innan jag går in genom dörrarna får jag nästan lite separationsångest. Så jag lägger den i en annan björk och intalar mig att den ska ta hand om pinnen istället.

Läraren är som vanligt lite för glad att se mig. Jag tror att kuratorn har bett henne vara extra snäll eller något.

– Nämen, godmorgon Max! Hur hade du det på träningen igår?

Hon pratar med en alldeles för hög tonart. Det är faktiskt lite irriterande.

– Jag gick inte, svarar jag lite tyst. Jag mådde illa.

Hennes leende försvagas något och hon klappar mig lite lätt på axeln.

– Ja, det är inte lätt, du.

Okej, hon har definitivt pratat med kuratorn. Men efter det lämnar hon mig i alla fall ifred. Precis som alla andra i klassen. Som vanligt.

Mamma sitter vid matbordet med mig och min lillebror. Trots att han är fyra år yngre än mig så verkar han ha livet mycket mer i kontroll än jag. Inte måste han gå till kuratorn en gång i veckan eller alltid behöva ha långärmade tröjor så att ingen ser igenom hans skinn. Han behöver aldrig säga att det inte ska bli en nästa gång, för han har aldrig haft sin första. Men idag har jag bestämt att inte göra mig illa. Idag har varit en bra dag, ingen har sagt något dumt och ingen har skrikit på mig. Jag kanske klarar mig idag.

Men sen hör jag ytterdörren öppnas och skor som kastas in i skohyllan. Pappa är hemma. Han kommer in i köket och stirrar på oss. Varje dag tänker jag alltid samma sak. Tänk om idag är annorlunda, tänk om han är på bra humör. Men det blir aldrig så. Idag är han arg för att vi började äta utan honom, trots att vi gör det varje dag. Så han går fram till bordet och sliter av duken så att allt på bordet faller ner på golvet. Sen skriker han på mamma att hon ska städa upp det.

När jag rusar in på mitt rum så får jag syn på mitt pennskrin. Jag plockar ut alla pennor och sen gräver jag ner handen i fodralet. Det ligger alltid skräp i botten och i det gömmer den sig alltid. Pennvässaren. Jag sitter i tystnad och bara stirrar på den. Tankarna snurrar som en virvelvind och blir helt okontrollerbara. Den blänker så fint i ljuset. Det dröjer dock inte länge innan den är i flera delar. Jag behöver bara det skinande bladet. I mina tankevirvlar försvinner allt annat och jag glömmer bort hur man egentligen använder den.

Det är lustigt. Man använder pennvässaren för att vässa pennor som man ska rita med. Men jag ritar med pennvässaren. I min hud. Först efter att jag har plockat isär den förstås. Jag tar ut rakbladet och tar med det in på toaletten. Sen låter jag det glida mot min arm i raka linjer som skapar ett mönster, noga uttänkt och organiserat. Jag önskar bara att jag kunde gå in i duschen och skölja bort det. Men det finns kvar där. Kanske i en vecka. Kanske för alltid.

Ibland är det läskigt. Att se min arm bli alldeles röd. När det rinner så att det känns som att jag ska dö. Men det känns så skönt att se något göra så ont och ändå ha full kontroll. Jag är hotet. Jag är offret. Jag är problemet och lösningen. Men så fort jag lämnar badrummet så åker ärmarna ner och sen är det som att det aldrig har hänt. I alla fall för alla andra. För en utväg för mig är bara en pennvässare för dem.

Varför är jag såhär, varför är jag dum i huvudet? Jag försöker laga mig själv genom att ta sönder mig istället. Varför är jag såhär, varför är jag så självisk? Trots att alla säger det så tror jag inte på att jag inte kan hjälpa det.

När jag tittar över handfatet, in i ögonen på den tragiskt uppgivna varelsen framför mig, öppnas dörren. Jag hann inte reagera förens det var försent så nu står jag öga mot öga med pappa. Han står helt tyst. Jag har aldrig sett honom såhär lugn och orolig. Det är svårt att veta vad han tänker så vi båda står och tittar på varandra i tystnad. Blodet droppar ner på golvet och lämnar fläckar på den dyra badrumsmattan men pappa reagerar inte ens. Han bara står där.

Tillslut får jag någon slags reaktion. Han ler. Men det finns ingen lycka i hans ögon. Jag hinner inte ifrågasätta vad han tänker innan han säger det. Ordet.

– Förlåt.

Han går fram till mig och ger mig en kram. För första gången i mitt liv känner jag värmen av hans armar runt mig. Hans råa kärlek. Att han bryr sig.

När han släpper taget så backar han ett steg och drar upp ärmarna på sin tröja. Hans armar är fulla av raka, noga uttänkta och organiserade linjer i ett mönster. Sådana som inte har gått bort i duschen, utan stannat där. För alltid. Och för
första gången i mitt liv så förstår jag.

Jag tar honom i handen, tittar honom i ögonen och säger det enda somkänns rätt.

– Aldrig igen.

___

Juryns motivering: ”Det finns ett bra driv i texten, i berättelsen och fina detaljer, utan att bildspråket tar över. Berättelsen får ett oväntat slut, som är förlösande i all smärta.”