Orkanen
av Zack Vikström
Inspirerad av “Hurricane” av Bob Dylan
___
Jag förstod ingenting. Jag hörde knappt vad de sade. Jag stod bara och flåsade i den adrenalinstinna, svettluktande och kvava hallen. “Vinnaren av det årliga distriktsmästerskapet är Sadio ´Orkanen´ Touré!” Samtidigt visste jag att det här skulle förändra mitt liv, dock inte på det här viset. Nu sitter jag här. “Orkanen”. Oskyldig, nitton år senare och undrar vad som hände. Hur blev det så här? Varför blev det så här?
Skotten ekade. Det var vinter. Tomt och mörkt men upplyst av den nyfallna snön. Vinden viskade i hans öron. Han var ute på sin sista löptur inför invägningen, utsvulten och utmattad, törstig och tanketom. Dagen efter skulle invägningen inför SM hållas. Med tanke på morgondagen hade han inga planer för kvällen. Plötsligt hörde han en bil komma bakom sig. Det var polisen som stoppade honom, precis som de gjort fyra andra gånger det senaste året. “Vad har hänt?” frågade han, “Har jag gjort något?” Men han fick inget svar, det enda polismännen sade var att han skulle följa med in på stationen. När de passerade grindarna och körde ner i stationsgaraget tog poliserna av honom hans ytterkläder. Den ena uniformerade polismannen muddrade honom medan den andra stod och betraktade honom med förakt i blicken. Det var inte bara deras hudfärg som vittnade om att de kom från olika delar av stan och att de såg på honom på ett annat sätt än de såg på sig själva. “Vad är det här?” frågade en av dem misstänksamt och pekade på hans blodiga hand. “Jag halkade nu när jag var ute och sprang”, svarade han. “Du stannar här tills vidare”, blev svaret.
Louise sa att hon var på toaletten när hon hörde skotten. “Jag spillde ut en drink över mig själv och gick iväg för att tvätta mig, då hörde jag två skott. När jag kom ut låg bartendern och en annan man på golvet. Det var en mörkklädd man där inne som sträckte upp händerna och bad mig ringa polisen, han hade en tjock bunt sedlar i handen. Mannen med sedlarna, Erik, förhördes samtidigt som Louise. “Varför hade du så mycket pengar på dig?” varpå Erik sa att han hade tagit ut dem ur bankomaten utanför, för att han inte hade några kontanter. “Jag såg en man springa ut från baren. Han var maskerad och var ganska vältränad, runt 175 lång skulle jag gissa”, sade Erik lite hetsigt som från ingenstans. Det visades en bild på Sadio för Erik. “Känner du igen honom?” Erik svarade att mannen som sköt var maskerad och att han verkligen inte visste. “Det ser ut att vara lite samma kroppstyp, men jag vet verkligen inte”. Polisen avslutade med att säga: “Glöm inte bort att du är härifrån”.
Sadio släpptes 06:30 på morgonen. Invägningen var klockan 11. Han gick hem och hann få ett par timmars sömn före invägningen. Trött var han men viktkontrollen gick som den skulle. Han kom till Sverige när han var fem år gammal. Han hade precis gått ur gymnasiet med toppbetyg och hade under alla gymnasieår jobbat efter skoltid med disk och städning på en lite halvsjaskig pizzeria nere i stan. Målet var att han skulle samla ihop pengar för att åka till Thailand i ett halvår på ett träningsläger efter mästerskapet.
En vecka senare togs Erik in på stationen igen efter att han hade försökt springa ifrån polisen med en väska full i sedlar. Han anklagades för att ha rånat en bensinmack, något han erkände. Han skulle åka in i fyra år. Han satt nu i ett förhör med åklagaren i ett mörkt rum som endast innehöll två trästolar och ett rangligt bord. En onödigt stark lampa lyste i hans ögon: “Vet du vad ett kronvittne är?” utbrast åklagaren. “Ja”, sade Erik och nickade. “Du minns kvällen då morden i baren inträffade, vi skulle kunna göra en deal. Hajar du?” Han nickade igen. Åklagaren tog fram samma bild som tidigare. “Vill du hjälpa oss med det här? Ska vi prova igen?” Erik tog ett djupt andetag och nickade försiktigt ännu en gång.
Det var varmt, fuktigt och soligt. Sadio var nu för första gången i Thailand. Efter segern i det nationella mästerskapet var självförtroendet på topp. I en vecka hade han nu även fått träna med några av de bästa instruktörerna i världen. Hemma var han omtalad i tidningarna. Ena veckan hyllades för idrottsprestationerna. Andra veckan var han tillbaka i Sverige, åtalad för mord.
Dagarna släpade sig fram, långsammare än någonsin. Men till slut kom dagen när Sadio och Erik möttes i rätten och Erik avlade sin vittnesed. Han gav Sadio en hastig blick innan han upprepade domarens ord: “Jag Erik Jonas Parhammar lovar och försäkrar på heder och samvete att säga hela sanningen och intet förtiga, tillägga eller förändra”. Salen var kall och rå och stämningen stram och stel, trots alla människor. Domaren, nämndemännen, åklagaren, advokaterna, pressen, och de avlidnas närstående fyllde den. “Erik, såg du Sadio Touré avfyra vapnet?” “Ja”. Erik var nervös, svettig, kortfattad och tung i andningen. Åklagaren hade inga bevis som låg Sadio till last. Inget vapen, inga fingeravtryck, inget tydde på att han ens varit inne på baren. Ändå var det sista som sades i den rättskipande salen: “Sadio Touré, du döms till livstids fängelse för morden på Paul Rivera och Henrik Svensson”.
Nu sitter han här. Nu sitter jag här. “Orkanen”. Oskyldig, nitton år senare och undrar vad som hände. Hur blev det så här? Varför blev det så här?
___
Juryns motivering: ”En text som fångar upp nerven och vreden från sin förlaga, men förflyttar låtens tema till nutid på ett imponerande sätt. Med ett välkomponerat språk griper berättelsen tag i läsaren och ställer frågor om hur långt utvecklingen egentligen har kommit.”
