OCH VISST ÄR FRAMTIDEN HÄR?

av Emma Ahlqvist

Inspirerad av Väntar på en ängel, Oskar Linnros

—

Jag märker blicken smyga sig nedåt, hur den söker sig mot mjuka kullar och dalar. Skamset, för nu är hennes ögon försvunna och blicken hakar sig fast. Mjuka insidor och len hy och jag sliter bort blicken men i periferin ser jag dig vända dig bort. Jag väntar på att jag ska glömma dig men det händer aldrig och jag känner en brännande känsla i kroppen när jag hör någon annan säga ditt namn. Gula tegelhus bakom din rygg och det speglar ljuset i ditt hår. När solen kommer och värmer ditt  ansikte vänder du upp din lena kind mot himmelen och viskar mot universum hallå sköna nya  värld. Nu är våren kommen och visst är det härligt med knoppar som slår ut? Så vackert det är när de börjar ställa sig i full blom. Du plockar upp en vit blomma med sköra blad och jag tänker att det där, det där är min favoritblomma. Sedan släpper du ned den på marken och vänder på klacken med ett hejdå.

Jag hör låtar om att vara kär, vissnade blommor ska börja leva och hockeypuckar ska träffa mig rakt. I. Magen. Jag tänker på pojkars läppar mot min hals och måste få en fucking örfil för att komma. Jag är inte. Jag gillar inte. Ser alla mörka dagar komma, när muren av förnekelse smulas sönder. En natt utan dig känns som en hel jävla evighet.

När ett dussin vita blommor släppts på marken och solen värmt upp våta gräsmattor kommer sommaren. Du har sagt hejdå många gånger och jag tänker att nu måste jag vant mig. Nu är jag redo. Men så kommer dagen med bleka kroppar under vita klänningar, kroppar fyllda av värme och leenden fyllda av glädje men min kropp skriker av ångest. Kyla och mörker och en skrämmande tanke att nu är det en oändlighet innan jag får se dig igen. Du stiger upp på scen och alla jublar och jag tänker titta hit, titta hit men du ser mig inte. Jag vänder mig om och börjar gå. Jag skiter i att alla är glada och att det är sommar för himmelen är grå och klänningarna fula och jag kommer inte att spendera den sommaren med dig och vad spelar det då för roll? Jag fyller dessa dagar med att fylla upp ett tomt hål.

Det är dunkelt ljus, svettiga lakan, avlägsna skratt utanför fönstret. Måste se en långfilm för att ens somna. Det tickar i huvudet och kryper i benen och ditt ansikte är etsat bakom mina ögonlock. Jag somnar med en klump i magen och drömmer om pojkar som kysser dina läppar.

Det är i mitten av juli när jag ligger på en stenig strand som jag ser dig. Du går upp ur vattnet och din bikini har glidit åt sidan och blottar ett bröst med en bröstvårta så fin att det gör ont. Din blick är eldig och vänds mot mig, i sekunder stirrar vi på varandra. Sedan brister du ut i ett stort leende och skyndar dig fram. Jag fokuserar på dina ögon, tvingar blicken att stanna kvar där och inte undra om din bröstvårta skulle vara ännu finare mot mina läppar. Du märker att din bikini sitter snett, rättar till den utan ett ord och när du säger hej får jag inte fram något alls. Jag sväljer och provar igen. Du ger mig en kram som är blöt och dina bröst pressas mot mina och jag hamnar i himmelen. Vad länge sedan, säger du och jag nickar och tänker en hel evighet. Du sätter dig ned bredvid mig och något varmt lägger sig i bröstet när jag tänker hur fina vi måste se ut tillsammans. Din arm fylld av fräknar pressas mot min och det här är meningen med livet.

Det är en vägg av cigarettrök och alkohol. Jag ser framför mig hur du kommer in i vardagsrummet och ser honom på soffan och min hand tvekar när jag stänger dörren bakom mig. Inget hem, det är bara stället jag ställer skor på. Han ligger där med skjortan uppknäppt över sin ölmage, munnen vidöppen. Filten ligger slängd över ena benet och med ett ryck slänger jag ned den på marken. En frätande doft i mina näsborrar och jag vänder mig äcklat bort, ökar volymen på teven, går därifrån.

Du håller i en vit blomma och det krampar i hjärtat. Jag har märkt att du tycker om de här blommorna, ler du. Jag gillar inte blommorna, jag gillar dig. Den luktar häst men jag älskar den ändå. Du luktar sommar, senare på kvällen luktar du rök. Jag kommer tillräckligt nära dina läppar för att känna doften av alkohol men när du tar min hand och skriker att nu dansar vi i mitt öra struntar jag i giftet i din kropp och följer efter dig. Jag tänker fuck it, fuck normen, fuck synder, tänker att när båda kommer båda blundar och om det är så här kärlek känns vill jag aldrig sluta älska för jag är hög på kokain när jag är med dig.

Men det är klart att vackra saker har ett slut. Du står med honom och fan för att ni skulle passa bättre än oss, en fitta istället för två. Han är Sverigedemokrat, vill jag vråla. Jag tänker att om någon ritat av mig nu så hade mina porer drypt av svart vätska. Kommer du ens ihåg mig? Om ingen vet att jag? Varför skulle någon då veta att du? Jag ser hur du vänder dig mot mig, kröken av ett leende och din blick glittrar, som om vi hade en hemlighet bara du och jag. Och visst känns det som den börjat? Som att framtiden är här.

Förr eller senare går vi alla sönder. Dina ögon är lyckliga men jag undrar vad som finns bakom, bakom djupa blickar och lysande leenden. Vad krossar dig? Jag förmår mig inte att bilda meningen, letar efter stödord, hittar inte många. Han älskar alkohol mer än mig. Ditt hår är inte guldfärgat det ser jag nu, nej det är som en sandstrand med mörka korn. Jag tänker på sandslott, tår som borrar sig ned i sanden och sedan säger jag det. Rakt ut. Jag känner för att blunda, jag ser inte dig och du ser inte mig, är jag borta? Det tar flera timmar, jag hinner åldras fyra år och min rygg har vuxit fast i stolen. Sedan tar du min hand och jag är hemma. Tack för att du berättade, viskar du och låtsas inte om tårarna i våra ögon. Vi kan leva med det här. Vissnade blommor ska börja att leva och jag svär, det vi har är äkta det måste det vara. Jag stirrar på blomman i hörnet med vita blad som lossnar, den börjar inte leva igen men när jag blundar ser jag oss i vita klänningar, så visst är framtiden då här?

—

Juryns motivering: ”Genom ett rasande flöde av ilska och kåthet duschas läsaren i känslor, där en stark berättare häver ur sig sin vanmakt och kärlekssorg i en fragmentariskt återberättad förälskelse. Oskar Linnros ursprungstext vävs elegant in i texten genom kursiva meningar – ett intressant stilbrott som visar hur en låt kan fungera som soundtrack till en period eller känslostämning i livet. Genom att inte berätta för mycket låter skribenten läsaren själv tänka vidare – och fortsätta hoppas – även efter att texten tagit slut.”

—

”JAG SKREV FÖRSTA MENINGEN OCH BESTÄMDE MIG FÖR ATT RESTEN AV TEXTEN SKULLE FÅ VÄXA FRMA UTIFRÅN DEN MENINGEN”

Hur fick du idén till texten? 
En av mina vänner är förtjust i Oskar Linnros och visade mig hans låt ”Väntar på en ängel”, som jag blev förälskad i. Själva texten i sig är lik en dikt och jag kände direkt när jag såg den att jag ville basera något utifrån den. När jag väl satte mig ned och skrev hade jag ärligt talat ingen grundidé mer än att jag ville involvera ”Väntar på en ängel”,  utan jag skrev en första mening och bestämde mig för att resten av texten skulle få växa fram utifrån den meningen.

Vad blir du inspirerad av när du skriver? 
Jag blir inspirerad av allt från främlingar jag ser på tunnelbanan till andra texter, egen hjärtesorg eller smärta och andras lycka. Jag kan sitta på tåget och höra fragment ur ett samtal eller fastna med blicken på en person som egentligen ser helt alldaglig ut men som i mitt huvud blir en spännande karaktär. Ofta baserar jag därefter mina texter, korta som långa, på dessa främlingar men inte minst mina egna känslor. Därför blir det jag skriver ofta väldigt personligt och du kan som läsare se en stor del av mig i texten.

Vad gör du mer än att skriva?
Jag umgås med vänner, jobbar och pluggar. Vissa dagar går på rutin medan andra är ett äventyr i sig. Trots allt älskar jag min vardag, främst på grund av skrivandet.