Några ord till min kära dotter, om jag någonsin får en
av Oline Hansson
Inspirerad av “Några ord till min kära dotter, i fall jag hade någon”, skriven av Anna Maria Lenngren.
Till min kära dotter,
Om jag någonsin får en,
För det här kan likaväl bara vara klotter,
Tillägnat dig, Athen.
Lyssna på din innersta röst,
Blir min första läxa,
Frön i ditt bröst,
Behöver vatten för att växa.
Blodet kan verka blått,
Men rött som innersta märg,
Livet, en tavla utan nåt,
Fyll den med din egen färg.
Ansikten kan man tro är läsliga,
Under hudlager finns det riktiga bär,
Ansikten och kroppar är inte gräsliga,
Vissa människors bär, ruttna, är.
När allt är sämst och svårt,
Dina sömmar kanske sprätter,
Känslor faller ut på golvet, hårt.
Du syr nytt och du fortsätter.
Lungblåsor målade med kritor,
Hjärtat är den största pumpen,
För mellan haven, galaxer och ögonvitor,
Själar korsas inte av slumpen.
Någonstans skapas ny energi,
Yttre galaxer krockar,
På jorden sker ingen magi,
Många människor slocknar.
Månen skiner på frukt rikt,
Asteroider utplånar sött,
Smartaste man ligger kvar gastlikt,
Naturen medför dött.
Stjärnor kan bara lysa,
Om mörkret smeker dess kind,
Kan oändligheten frysa?
För kärleken är blind.
Vi må stå på en stenklump i ett tomrum,
Må du ej känna dig biten,
Trots denna värld är skum,
Stjärnor är också från långt borta, liten.
Orubbliga vingar,
Känslor blandas till en soppa,
Blåklockorna klingar,
Men ta mod, hoppa.
Glöm inte min lilla flicka,
Ibland kan man kasta sig utför en brant,
Du kanske kommer spricka,
Skaffa vingar till stjärnornas spräckliga utkant.
Livlöshet åt alla håll,
Universum har glömt sitt minne,
Men tro ej att allt är utom räckhåll,
Din enda begränsning är ditt sinne.
Omgivna av intet kan vi anta?
Händelsehorisonten öppnar sitt gap,
Som Einstein sa,
“Fantasi är viktigare än kunskap.”
Solstormar dansar runt,
Vakuum är rivet,
Norrsken betraktas unt,
Det är livet.
Hjärnor,
Tankar av de röda,
Stjärnor,
Själar av de döda.
Blunda för vimmel,
Har stjärnor en doft?
Andas in himmel,
Andas ut stjärnstoft.
På sin stol de vickar,
Det är alltid tidsbrist,
Jordens ådror av blod tickar,
För ingen som är smart spelar rättvist.
Maneten pulserar med stil,
Man kan tro att den är seg,
Men en vandring på tusen mil,
Börjar alltid med just ett steg.
Jordens alla snötäckta toppar,
Havets djupa långa grottor ner,
Ängar fullt av blomknoppar,
Ibland är lite, mer.
Genom alla hjärtan,
Kan vi va naiv?
Tro på smärtan,
I ögon finns det liv.
Frost kryper upp i bladen,
Koltrasten putsar dess fjädrar,
Temperaturen faller till minus graden,
Det som inte dödar, härdar.
Gift bränner,
Du undrar vem?
Framgångar ger vänner,
Motgångar testar dem.
Fel sorts åsikter kan ruinera,
Världen står i dis,
Det blir något att studera,
Av skadan blir man vis.
Bry dig inte om all risk,
Följ inte alltid drömmen,
Det är bara död fisk,
Som följer efter strömmen.
Ett frö i en öppen rispa,
Det blir till vår,
En ny grod i vinden vispa,
Tiden läker alla sår.
Ta tag i dina sömmar,
Så kan du bli något stort,
Rädsla har dödat mer drömmar,
Än vad misslyckanden någonsin gjort.
Välj alltid dig själv,
Oavsett vad,
Din resa är en lång älv,
Vissa vill inte se dig över ytan, glad.
Du kanske är tystlåten,
Eller högljudd som vind,
Var ibland förlåten,
Men var aldrig blind.
När ett förtroende är krossat,
Du kvar står på jord,
Upplev inte en frossa,
Förlåt är bara ett ord.
Om du kan, gilla alla,
Välj noga vilka du litar på,
För folk kan plötsligt bli kalla,
Men försök aldrig fel till någon begå.
Du vill säga något utav iver,
Men ingen vill höra,
Det är därför folk skriver,
För att ingen störa.
Denna värld är ett skämt,
För syndare försöker sig skydda
Genom att döma andra jämnt,
För andras sätt att synda.
För är vi inte alla syndare?
Någon annans rätt är någon annans fel,
Glöm att alla är motståndare,
Konflikter är inte en del av det rätta spel.
Stora som små,
Alla ord kan ont göra,
Ilskna, twista och fullkomligt blå,
Tystnad kan också göra ont att höra.
Folk blir äldre och samlar på år,
Vissa blir ärliga och trogna,
Deras gamla dar har satt spår,
Vilket gör att det är få som blir mogna.
På ett strå du smultron trär,
Håll dina tankar i en snara,
En stor del av vem du är,
Är vad du inte vill vara.
Ibland gör det ont som kramp,
Dina åsikter tas i en kupp,
Låt dem se din kamp,
Men aldrig när du ger upp.
Du kan finna din frid,
och ditt drag,
Allting tar sin tid,
Rom byggdes inte på en dag.
Hackspetten hackar ut spånen,
Din sista stomme raser,
Månen är fortfarande månen,
Trots alla dess faser.
Du kastar sten i en spegel,
Känner korn i din ögonlins,
Det är en oskriven regel,
Karma, den finns.
Hjärta med långa linor,
Klaffarna korsas i trängst,
Sätt inte ut minor,
Ärlighet varar längst.
Tungan tärna,
Blodkärlen tvinna,
För att bli en stjärna,
Så måste allt brinna.
Hundra tusen kilometer långa blodådror,
Jordens vulkaner har en skörhet,
Lava spirar ut ut dess skåror,
Oftast ser inte människan all skönhet.
Misskött inte lågan,
När alla sår är blöda,
Ställ dig den frågan,
Är monster skapade eller födda?
Såret blir blodigare,
Fullmånen vet,
Livet blir inte roligare,
Än vad man gör’ det.
Hud, hjärna och hår,
Man kan inte gå emot öden,
Lungblåsor, blodkärl och tår,
Inget skiljer människor åt i döden.
Med hjärtat lättat,
Ta dig an dagen,
Vägen till hjärtat,
Är genom magen.
Finn dem som läppar kan spänna,
Och göra stunder skrattat,
Då kommer du känna,
Att ibland är syre överskattat.
Ta dig an nya äventyr,
Utforska skymningszonen,
Det är du som vägen styr,
Ha alltid ambitionen.
Var som havets stormar,
Sprid ditt salt,
Var som sommar,
Ge själ i allt.
Jag önska så att du får träffa mig,
Genom tid och rum,
En sista läxa blir till dig,
Ge allt till universum.
Du min dotter är bara poesi,
Regnet droppar din själ,
Alldeles blött och fri,
Lev, dröm, dö – väl.
