Min bästa vän
av Ella Magnusson
Inspirerad av Den sista sången, Kent
—
”Vi går ut till lastbilen så länge” säger flyttgubben barskt. Nu var det dags, tänker Frank. Han sitter vid köksön och stirrar intensivt på det allra sista som finns kvar i lägenheten, fotot på sin bästa vän, placerat i en ram på kylskåpet. Bilden togs när de körde genom Malibu på natten, hans bästa vän tittar upp mot stjärnorna och ler, Frank minns det som om det var igår. Han reser sig med en stor suck, går långsamt fram till kylskåpet, tar en sista titt på sin vän medan en tår rinner ner från hans skrovliga kind, för att sedan förflytta fotot till den sista flyttlådan. Väl sittandes i flyttbilen börjar tankarna flyga iväg.
Frank har precis flyttat in i sin drömlägenhet. En lägenhet som ligger mitt i centrala Stockholm bredvid en stor park. Den har en stor köksö, som Frank har längtat efter så länge att få ha. Förutom att sitta vid sin omtyckta köksö, så gillar Frank att gå ut på promenader i den stora parken. En dag när han sätter sig på parkbänken bredvid den stora lekplatsen som han alltid brukar göra efter sina promenader, sätter sig en kvinna bredvid honom. Kvinnan tar fram en frukt och äter den slafsigt medan Frank nyfiket tittar på.
De kommande dagarna kommer alltid kvinnan och sätter sig bredvid Frank, oftast med en frukt i ena handen. Kvinnan är ganska kort, med en ljusbrun hårfärg och djupa mörkbruna ögon. Hon ser otroligt exotisk ut, tänker Frank en dag. Samma dag, när solen står som högst på himlen, bestämmer sig Frank för att hälsa på sin bänk-vän, och säger hej. Den okända kvinnan tittar tyst på honom och skakar hans hand. Han byter taktik och frågar istället om hennes namn, men får enbart en skeptisk blick tillbaka. Amanda, det är vad jag ska kalla henne. Efter den dagen kallar han henne alltid för Amanda, och för hennes egen del så verkar hon inte bry sig om vad han kallar henne. De börjar verkligen fastna för varandra. Dock är deras vänskap väldigt ovanlig. Frank är den enda som pratar, vilket gör att han antar att Amanda är stum. Men en dag när han spontant börjar sjunga, så sjunger hon plötsligt med. Aldrig har han blivit så paff, han blir så pass överraskad att han stannar upp med sitt eget sjungande. Då tittar Amanda generat bort.
De träffas varje dag och hittar ofta på aktiviteter, dock utförs aktiviteterna alltid utomhus. Amanda har väldigt svårt att förstå aktiviteterna som Frank hittar på, men han finns alltid där och hjälper henne. De börjar även umgås hemma hos Frank. Första gången Amanda fick öppna dörren till Franks lägenhet slängde hon av sin kappa på golvet, sprang runt i hela huset och började dra i gardinerna. Frank bara skrattade. Även Amanda har blivit väldigt förtjust i Franks köksö, hon brukar ofta sitta mitt på köksön när de gör sin favoritlunch; pannkakor. Då är musiken uppskruvad på högsta volym medan Amanda sitter på köksön och dansar samtidigt som Frank visar sin skicklighet på att steka pannkakor.
De blev kvickt bästa vänner. Så pass nära vänner att dem beslutar sig för att Amanda ska få flytta in hos Frank. Varje dag hittar de på roliga saker. Frank känner sig verkligen liten igen när de hittar på barnsliga aktiviteter, så som kurragömma. Ibland gör de lite udda saker, som att borsta varandras hår, och inte bara det på huvudet, utan även de lilla som finns på kroppen. Dock så är Amanda mer tjockhårig än Frank, vilket gör att Amanda får njuta av att bli borstad mer än vad Frank får. Förutom att laga pannkakor så älskar de att sjunga tillsammans. För Amanda är det en slags frihet, då inga gränser finns. Hon kan sjunga vad hon vill, hur högt hon vill. Lekarna och allt annat skoj de hittar på pågår i flera månader, som sedan övergår i år. En tradition som har växt fram genom åren är att Frank och Amanda innan varje vinterlov åker till Vintertullsskolan och hämtar en skolklass, som de lärt känna genom lekplatsen i parken, för att ta ut dem på en skridskotur. Barnen älskar det. Som tack, så ställer sig barnen alltid på ett led och sjunger i kör.
En dag, efter att Frank och Amanda har hämtat barnen från skolan och åkt skridskor, så börjar barnen sjunga, fast en annan låt än vad de brukar. Sången handlar om stjärnorna, vilket är speciellt riktat åt Amanda, då hon alltid har varit förtjust i natthimlen. Frank fick en olustig känsla, som om barnen sjöng om något mäktig, något bortom det verkliga, fast som samtidigt kändes så genuint, så äkta och verkligt. Inte visste han då, att redan om några timmar så skulle hans bästa vän försvinna från honom.
När de sitter i bilen på väg hem händer det som inte får hända, Amanda börjar få andnöd, samtidigt som hon hela tiden pekar på sitt bröst för att konstatera den smärta hon känner. Frank blir kallsvettig av oro, han lägger foten på gasen och kör så snabbt han kan till närmsta sjukhus. I väntan på besked när de väl når sjukhuset, vankar Frank nervöst fram och tillbaka. Efter en stund kommer veterinären in, säger att hans apa till vän inte är stark nog, att Amanda dog av en hjärtinfarkt. Kärlek, glädje, skräck, ilska. Allt flög igenom Frank, samtidigt som tomheten kom krypande. På ett ögonblick förändrades hela hans existens. Där stod Frank, i mitten av väntrummet med två sorgsna ögon och ett brinnande hjärta som sakta släcks. Hans omgivning blir svartvit, saknar plötsligt färger. Han känner hur hans flotte, som har hållit honom ovanför vattenytan i väntan på svar, långsamt försvinner ur hans krampaktiga grepp. Han hör inget, ser inget. Hur kunde allt bli så fel? Han kom att tänka på barnens sång. The stars are up, one fell down and flew away, flew away. Det var sista gången de sågs, och den allra sista sången hon fick höra.
Flyttgubben slår till Frank lite lätt på axeln, ”Vi är framme nu”. Frank vaknar upp med ett ryck, insåg inte att han hade somnat. När han hoppar ur bilen suckar han djupt och stryker bort en tår som tagit sig fram i vänstra ögonvrån samtidigt som han tittar upp mot sin nya lägenhet. Tomheten är obeskrivlig. Han saknar sin apa, sin fantastiskt underbara udda vän.
—
Juryns motivering: ”En annorlunda berättelse om vänskap och kärlek mellan två främlingar. En lekfull text som växer med flera läsningar där slutets oväntade vändning skapar skratt och förundran. Berättelsen visar på ett självständigt och egensinnigt förhållningssätt till originaltexten av Kent. ’Min bästa vän’ är en riktig liten pärla.”
