Min andra chans
av Rebecka Almgren
Inspirerad av ”1-800-273-8255” av Logic
___
Varje dag när jag vaknade så möttes jag med en känsla av att jag inte duger. Att jag inte är värd något.
Det är jobbigt att vakna så varje morgon.
Det kändes som det alltid har och kommer vara så hopplöst.
Jag kommer ihåg en morgon när jag klev upp så stod mamma i köket och såg besviken ut, ”Du missar snart bussen… igen.” sa hon och suckade. Hon sa alltid så, även fast jag hoppades hon skulle säga typ ”Oj hur mår du gumman du ser ledsen ut.” eller ”Har du sovit gott?” som en mamma borde.
Mamma visste hur jag mådde, men hon bryr sig inte. Allt som var viktigt för henne var bara att jag skulle vara bäst i klassen så jag kunde börja jobba som läkare eller advokat eller något. Hon bestämde över allt som skedde i mitt liv, ofta kändes det som det inte var mitt liv. Jag kollade bara på medan någon går till skolan, pluggar, kommer hem och så vidare. Det var inte jag.
Jag försökte prata med någon om hur jag mådde men ingen ville lyssna. Jag testade till och med att prata med skolkuratorn och hon sa bara att det endast var i mitt huvud och att jag bara borde testa att le mer. Är det inte skolkuratorer som ska hjälpa dig? Inte göra det värre.
Jag önskade ofta att jag hade en anledning till att må så, men det hade jag inte. Jag har aldrig förlorat någon som står mig nära, mina föräldrar var inte alkoholister eller drogberoende. Jag hade en bra barndom, men ändå så satt jag där och mådde så dåligt.
Den kvällen hade jag hade planerat allt. Jag försökte prata med mamma om hur jag mådde, en sista gång. Jag tänkte ”Hon kanske ändrar sig, hon kanske bryr sig nu.”. Jag berättade allt, och hon lyssnade inte på mig. Jag gick in i badrummet, in i medicinskåpet och såg pappas smärtstillande som han fick utskrivet för sin rygg. Jag tog med mig burken till mitt rum och tog alla som fanns kvar. Jag kommer inte ihåg så mycket efter det. Tills jag hamnade på sjukhuset. Jag hade glömt min dator på skolan så Astrid, en i min klass, skulle lämna av det. Vi bodde ganska nära varandra och vi var vänner som små men vi växte ifrån varandra efter ett tag. Hon var en av de populära i klassen, alla tyckte hon är den vackraste de har sett. Mamma hade sagt att jag var i mitt rum. Astrid var den som räddade mig, hon ringde 112 och började med att försöka få mig att spy det jag hade tagit. Utan henne hade jag inte varit här idag. Hon är den enda som någonsin brytt sig om mig.
Mamma var på sjukhuset men hon kom aldrig in till mitt rum för att träffa mig. Den enda som kom in var Astrid, hon var orolig hur jag mådde efter allt. Vi satt och pratade jättelänge, som om det var igår vi var bästa vänner och sprang runt ute i parken. Det var första gången på så länge som jag glömde bort hur dåligt jag mådde. Jag mådde bra för en gångs skull. Jag och Astrid satt och skrattade i vad som kändes som timmar innan hon behövde åka. Men innan hon åkte så gav hon mig en stor och lång kram, som ett sätt att säga ”Jag bryr mig om dig.”. Jag ler fortfarande när jag tänker på den kramen, den var speciell. Jag var inte van vid kramar, men i hennes famn kände jag mig säker och lugn.
Efter den kvällen så började jag och Astrid träffas mer och mer. Hon lyssnade på mig när jag berättade hur jag mådde. Vi hade långa samtal på nätterna om hur vi mår. Även fast det fortfarande var tufft så var det lättare med henne vid min sida, med henne som håller min hand och ler. Det kändes som jag kunde göra vad som helst. Jag fick bo hos henne och hennes familj stor del av gymnasietiden och de har hjälp mig så mycket. Med skola, mitt mående och enkla saker som rutiner och att visa känslor.
Jag och Astrid tog studenten tillsammans, jag gick inte ut med de bästa betygen i klassen. Men jag gick tog studenten, vilket är något jag aldrig trodde jag skulle göra. Tack vare Astrid så fick jag stå där och vara stolt över mig själv, även fast jag inte var perfekt. Hon höll min hand genom hela resan. Jag skaffade även professionell hjälp på vägen, ingen kan gå genom livet på sin egen hand. Speciellt i de tuffa stunderna. Så behöver du någon som står bredvid och hejar på och stöttar. Någon som konstant hjälper dig bli en bättre version av dig själv.
Det är det jag är tacksam för, jag fick en andra chans.
___
Juryns motivering: ”En stark beskrivning av vänskapens kraft. Texten är trovärdig och klok och tar upp ett ämne som inte är helt vanligt i svenska texter. Utan att vara banal förmedlar den hopp om att det finns något som övervinner mörkret.”
