Kommer alltid vara så

 

av Selma Löfman

Inspirerad av “Dör för dig” av Danny Saucedo

___

 

Bänken utanför gymnastiksalen ropade på hjälp. Stora faluröda flagor singlade ner till marken närvinden slet över bänkkroppen. Vaktmästaren gick förbi varje morgon. Såg på den med en överläpp som bågnade av snus. Stegade förbi i sina verktygstunga snickarbyxor och ignorerade bänkens kvidande.

 

Mamma hade lovat att det skulle bli kul att börja skolan. Leka med-de-andra-barnen. Hoppa rep. Spela kula. Hon gav mig en ryggsäck och nya skor. Flätade mitt hår. Föste in mig i bilen, sa att jag fick ha det så kul med-de-andra barnen, föste ut mig ur bilen, puttrade iväg. Gråtunga avgasmoln lämnade stötvis det rostiga röret.

 

Det är svårt att spela kula ensam.

 

Så jag satt på bänken. Idag också. Septembervinden bökade i mitt hår. Jag dinglade med benen. Skrapade upp ett hål i skosulan.

 

En flicka i randig tröja studsade över cykelparkeringen. Gruset smattrade under gympaskorna. Hon stannade framför mig. Jag kisade för solen. Höll upp fingrarna krökta som en solfjäder.

 

– Oj, sa hon. Bänken.

 

Jag sneglade på henne. Avklippta manchesterbyxor blottade porslinsvita smalben. På knäna klättrade skrapsår.

 

– Den är verkligen ful, sa hon.

 

Jag kände att jag ville ta bänken i försvar.

 

– Den är bara gammal, sa jag.

 

Hon nickade. En sned framtand trotsade den mjölkvita tandraden. Några fräknar spatserade över näsroten.

 

– Dags att avliva den då, sa hon.

 

Jag vågade inte fråga vad hon menade. Hon grävde runt i innerfickan och halade fram en tändsticksask.

 

– Man ska inte låta saker lida, sa hon.

 

Hon kastade en blick över axeln. Skolgården vibrerade av skrik och hopprepsfötter.

 

– Akta, sa hon.

 

Jag reste mig. Hon drog med stickan några gånger mot tändsticksplånet. Lågan sprakade. Reflekterades i hennes klotrunda ögon.

 

– På tre, sa hon.

 

Stickan for genom luften och träffade bänkryggen. Elden angrep. Marken dallrade under fötterna.Bänkens hud svartnade. Aska blåste ner till marken. Tre, sa hon. Jag kände ett grepp om armbågen och sprang efter. Snubblade över kvistarna i skogen.

 

Vi stannade under eken. Andetagen kämpade sig genom halsen. En blodröd reva sträckte sig över handflatan. Jag sjönk ner mot stammen. Granskade mina fläckiga strumpbyxor.

 

– Jag heter Nina förresten, sa hon.

 

Brandlarmet exploderade över skolgården. Träden hukade sig.

 

– Du vet vad det blir va, sa hon.

 

– Vaddå, sa jag.

 

– Rektorsexpeditionen.

*

 

Vi satt i den brunklädda soffan med benen klistrade mot varandra. Klockan hamrade ovanför skrivbordet. Lampan bildade en darrande ljusrundel i taket. Ljuset blänkte i rektorns blanka hjässa. Han blängde på oss. Grep tag om skrivbordskanten när Nina flinade. Sa att han visste att det var vi. Hade sett tändsticksasken i Ninas jackficka. Men Nina skakade på huvudet. Flätorna piskade mig på kinden.

 

– Hon var inte med, sa hon. Träffade henne i skogen.

 

Jag kände ett hårt grepp om handleden. En nagel grävde sig in i huden. Säg inget, sa den.

 

Så jag sa inget. Rektorn granskade mig. Min randiga klänning och vita strumpbyxor. Pekade sedan på dörren med ett krokigt pekfinger. Bad mig lämna rummet. Nina log med ena mungipan när jag reste mig.

*

 

Nina petade ofta Affe i ryggen med sin röda kulspetspenna. Och Otto och Petter. Ibland Stina. Maja. Lovis. Inte hårt. Bara så att en röd prick blev kvar på tröjan eller nackfjunet.

 

Men de skrek ändå. Högst av dem skrek Lovis.

 

– Jävla problembarn, sa hon.

 

Alla höll med. Lärarna också. Syslöjdsläraren frågade varför jag var med Nina. En så snäll flicka ska inte vara med Nina, sa hon. Nina grimaserade bakom hennes rygg. Gjorde kaninöron på Berit. Men jag såg att hon blev ledsen. Så hon fortsatte peta Affe i ryggen några år till. Lovis också. Hon petade aldrig mig i ryggen. Vi drack Oboy i hennes kök. Spelade Monopol. Cyklade till bion. Åt popcorn. Jag tryckte hennes hand när filmen blev läskig. Hon log. Sa att jag var en riktig mes. Köpte en bussbiljett till mig med sina sista mynt när filmen var slut. Hon bodde bara några kvarter bort. Och du får inte bli våldtagen, sa hon. Sen cyklade hon hem i det dova ljuset från gatlyktorna.

*

 

Åren gick. Det var hon och jag. Jag och hon. Hon var inte bra för mig, sa mamma. Sa lärarna. Sa rektorn. Det var bara jag som visste att hon var bra för mig.

 

De första veckorna i nionde klass kom Nina inte till skolan. Jag hörde rektorn viska till Berit. Deprimerad, sa han. Säger du det, sa Berit och fortsatte virka. De vridna grenverken slog mot fönsterrutorna. Det hade jag inte märkt förut. Någon sa att det var skönt att det var så tyst. Det tyckte inte jag.

 

Mitt sovrum ekade av tystnad. Sneda solstrålar föll över mitt dammiga dockskåp. Dockfamiljen hade inte lämnat sina sängar på flera år. Jag vågade inte väcka dem. Hasade bort till telefonbordet och ringde till Nina. Hennes mamma svarade.

 

– Nina mår inte så bra, sa hon.

 

Jag satte mig i karmstolen. Skrapade bort nagellack från stortån. Vittrad färg föll ner på parketten.

 

– Jag ber henne ringa dig imorgon, sa Ninas mamma.

 

Hon ringde aldrig.

*

 

Doften av nytvättade lakan vilade tung över rummet. Från ett öppet fönster nöp vinden i det gula gardinparet. På bordet stod en flaska kolsyrat vatten. Kolsyrebubblorna trängdes under korken. Nina satt i sängen. Droppslangen dinglade ovanför håret.

 

– Vad har du nu gjort, viskade jag.

 

Hon gav mig en trött blick. Jag la min hand bredvid hennes på det vita sjukhustäcket. Vågade inte ta den. Då flinade hon. Hennes handflata var iskall över handryggen.

 

– Vi två kommer alltid vara, sa hon.

 

– Hur då, sa jag.

 

– Så, sa hon.

 

Hon nickade mot ärren i handflatan. De gick i mönster med mina.

*

 

Skolgården stod tom. De sargade tegelbyggnaderna hämtade andan efter lunchrasten. Flaggan var hissad på halv stång. Mina sandaler klapprade ensamma mot asfalten.

 

Bänken hade nästan kapitulerat bredvid gymnastiksalen. Murken och tunnhudad stred den mot den svärdbeväpnade solen. Jag rotade runt i innerfickan. Halade upp asken. Drog tändstickan mot plånet. Kastade den genom luften. Träffade bänken.

 

Jag visste vad det skulle bli. Rektorsexpeditionen. Den här gången bara jag.

___

 

Juryns motivering: ”Med en genomtänkt litterär komposition och en utvecklad språkkänsla skapar författaren skickligt miljöer och stämningar. Berättelsen, oförutsägbar och drabbande, bär en kaxighet som trollbinder läsaren från första till sista meningen. Här finns vänskap, uppror och rebelliska tjejer som växer. Det är ärr i handflatan. Blodsystrar. Tillsammans för alltid.”

___

 

”SÅ ATT FÅ TA EMOT DET HÄR PRISET BETYDER JÄTTEMYCKET OCH KÄNNS VÄLDIGT HEDRANDE”

 

Hur känns det och vad betyder det här priset för dig?
Det känns otroligt kul! Jag blev jättechockad när jag fick samtalet först och hade lite svårt att ta in det till en början. Men jag blev såklart superglad över att få veta att jag vunnit! Texten betyder mycket för mig, och det känns verkligen kul att veta att det man skriver uppskattas av andra också; det får en att vilja fortsätta skriva. Så att få ta emot det här priset betyder jättemycket och känns väldigt hedrande.

 

Var kom idén till texten ifrån? 
Jag har hämtat idéer till den här novellen både ur personliga erfarenheter och ur fantasin. Vissa av karaktärernas personlighetsdrag har jag hämtat inspiration till och mejslat ihop utifrån människor i min omgivning, medan vissa scener är helt påhittade. Jag ville försöka skapa en berättelse där man fick följa en ganska lång bit av karaktärernas utveckling på förhållandevis få sidor, och så fick jag den här idén och ja – sedan flöt det faktiskt bara på.

 

Vad blir du inspirerad av när du skriver?
Främst är det vardagen som på olika sätt inspirerar mig när jag skriver – det kan vara allt från samtal med kompisar och syskon och saker som händer i skolan till aktuella samhällsämnen som jag brinner för och tycker är viktiga att belysa. Men jag gillar historia mycket också; att både läsa om och själv hitta på egna berättelser som utspelar sig i andra tidsepoker, då samhällena och människosynen såg helt annorlunda ut, tycker jag är väldigt intressant och kul.

 

Vilket är ditt bästa skrivtips?
Att skriva precis hela tiden – oavsett vad och hur långt. Små anteckningar i mobilen från när man sitter på bussen och hör ett intressant samtal, en incident i mataffären eller bara något enstaka ord som på något sätt sätter igång tankeverksamheten är otroligt värdefullt när man behöver inspiration till sina texter, tycker jag. Att hela tiden möta skrivandet i olika former och vara uppmärksam på såväl de stora som små sakerna i vardagen är också ett tips. Ofta skriver jag ner lite halvdana idéer i mobilen så fort de dyker upp i huvudet, så att man inte glömmer dem, och sedan kollar jag igenom dem när jag får tid. En del idéer blir bara skräp, men några av dem kan man använda!

 

Vad gör du mer än att skriva?
Jag går sista terminen på gymnasiet i Lund där jag läser samhällsvetenskapsprogrammet kombinerat med en musikprofil, så det blir mycket plugg och en hel del musikutövande i olika former. Förutom att ägna tid till plugg och musik älskar jag också böcker, film och teater och att umgås med kompisar. Jag blir lätt rastlös och vill hela tiden sysselsätta mig med någonting. Därför är skrivandet så bra: det kan man göra nästan överallt om man har en mobil eller något att skriva i.