Kanske
av Cindy Yangweijing Wu
inspirerad av Kanske (可能) av Cheng Xiang (程响)
0 år
Kanske föddes du en morgon
då alla sa att du var lugn.
En flicka som inte grät i onödan.
En flicka som skulle bli duktig.
3 år
Kanske höll du en krita
och ritade en stad.
Mamma sparade teckningen
sa att du hade talang.
Kanske började du dansa balett
för att hållningen måste vara rak.
Kanske började du spela piano
för att disciplin är vackert.
Kanske lärde du dig tidigt
att applåder betyder kärlek.
7 år
Kanske fick du full poäng
på varje prov.
Läraren klappade dig på huvudet.
Föräldrarna log.
Kanske förstod du redan då
att perfektion inte är ett mål –
att det är din plikt.
8 år
Kanske stod du på en flygplats.
En nallebjörn hårt i handen.
En resväska full med böcker.
Ett land bakom dig
ett land som ännu inte visste ditt namn.
10 år
Kanske räckte du aldrig upp handen i skolan.
Kanske log läraren långsamtnär du inte kunde uttrycka dig.
Kanske log du tillbaka
lika långsamt
för att inte börja gråta.
Det var så man lät tystnaden tala.
Det var så man överlevde.
12 år
Kanske tröttnade du på att vara perfekt.
Kanske upptäckte du att man kunde slarva.
Kanske brydde du dig inte om läxan en kväll.
Kanske såg du besvikelsen
innan någon ens hann säga något.
14 år
Kanske blev du ambitiös igen.
Inte för att du ville
utan för att du visste
vad dina föräldrar hade lämnat bakom sig.
Kanske bar du deras uppoffringar
som en osynlig medalj runt halsen.
Tung.
Blank.
Omöjlig att ta av.
16 år
Kanske räknade du meritpoäng
som andra räknar stjärnor.
Ett bra gymnasium.
Ett bra betyg.
En bra framtid.
Kanske började livet likna
en lista att bocka av.
18 år
Kanske kom du in på ett bra universitet.
Ett program med status.
Ett yrke som låter tryggt.
Du tänkte:
Det här är väl drömmen?
Men du kunde inte minnas när du själv drömt den.
Kanske valde du det som var rätt
före det som var ditt.
23 år
Kanske tog du examen
som alla visste att du skulle.
Kanske fick du ett jobb
som såg perfekt ut på papper.
En titel.
En lön.
Ett CV utan hål.
En väg uppåt.
Kanske frågade ingen
om du tyckte om det.
Kanske visste du inte ens svaret själv.
Men det var stabilt.
Och stabilitet är en dygd.
26 år
Kanske träffade du någon
som också var ”rimlig”.
Utbildad. Stabil.
Rätt.
Kanske planerade ni framtiden
som ett projekt.
Kanske tänkte du
att kärlek växer fram
om allt annat är korrekt.
Kanske frågade du dig själv:
Är det så här man känner
när man är säker?
Eller är det så här man känner
när man inte vågar vara osäker?
Alla sa:
Det är så här livet är.
28 år
Kanske fick du barn
precis i rätt tid enligt planen.
En barnvagn.
En bil.
En bostadsrätt.
Ett sparande.
Kanske log du på bilderna.
Kanske visste du inte
om du log av lycka
eller av vana.
Kanske höll du det lilla ansiktet mot ditt bröst.
Tänkte att nu måste du bli ännu bättre.
Bättre anställd.
Bättre fru.
Bättre mamma.
30 år
Kanske blev du befordrad.
Inte för att du brann för det.
Utan för att du alltid levererade.
Alltid sa ja.
Alltid var tillräcklig.
35 år
Kanske såg du ditt barn spela piano.
Raka fingrar.
Rätt tempo.
Kanske hörde du dig själv säga:
Du kan bättre.
Och i det ögonblicket
mindes du den treåriga flickanmed kritan i handen.
40 år
Kanske tittade du på ditt barn
när hon gjorde sina läxor.
Hon räckte upp handen i klassrummet.
Ingen brytning.
Hon behövde inte le långsamt.
Hon behövde inte översätta sig själv.
Kanske undrade du
om det var det här
som var meningen.
45 år
Kanske började du få ont i ryggen.
Började säga:
Man får vara tacksam.
Började låta som en vuxen.
En riktig vuxen.
50 år
Kanske ville ditt barn välja en utbildning som inte var “säker”.
Kanske hörde du dig själv säga:
Stabilitet är viktigare än passion.
Orden smakade som gamla regler.
Inte som dina.
Ekon som vuxit sig så höga
att din egen röst
har slutat leta efter vägen ut.
Kanske skrek hon:
Jag vill inte leva ett liv jag inte valt!
Kanske var det enda du hade kvar att säga:
Jag är din mamma.
Kanske log du på natten
samma långsamma leende
för att inte börja gråta.
55 år
Kanske började barnet arbeta.
Började förstå din avsikt.
Kanske tyckte du nu istället
att barnet inte borde ge upp
sitt eget mål.
60 år
Kanske efter alla dessa år
planerade du och din man en resa.
Kanske bråkade ni om småsaker.
Kanske kände ni varandra utan och innan.
Men du visste fortfarande inte
om det var kärlek
eller bara vana som blivit varm.
Kanske blev resan aldrig av
för att barnet frågade:
Jag är för upptagen med jobbet.
Kan ni hjälpa mig att ta hand om barnet?
Kanske avbokade ni era biljetter
och återgick
till hur livet såg ut
för trettio år sedan.
70 år
Kanske gick du i pension
och satt länge i en park.
Vinden bar bara andras röster.
Löven föll utan motstånd.
Gräset tämjdes under tunga steg.
Kanske var det första gången
som ingen förväntade sig något av dig.
Inga prov.
Inget arbete.
Ingen perfekt hållning.
Kanske var det nästan skrämmande
att inte längre ha en plikt
att uppfylla.
80 år
Kanske ligger du i en sjukhussäng
omgiven av människor
du inte kommer ihåg.
Kanske skakar läkaren på huvudet
och du vet att tiden snart tar slut.
Kanske sluter du ögonen.
Kanske ser du hela ditt liv
som en enda rak linje.
Så korrekt.
Så beundransvärt.
Så rimligt.
Kanske undrar du:
Hade jag en dröm?
Eller var jag bara bra
på att uppfylla andras?
Var jag lycklig?
Eller var jag bara duktig?
Om jag hade valt annorlunda –
hade någon blivit besviken?
Hade jag själv blivit fri?
Tiden svarar inte.
Den går inte baklänges.
I den sista stillheten
ser du en åttaårig flicka
på en flygplats.
Hon håller hårt i sin nallebjörn.
Hon är orolig.
Men hon är också full av något
som ännu inte har ett namn.
Du försöker minnas
vad hon en gång ville.
Tre sekunder.
En.
Två.
I den sista sekunden
ler du.
Inte långsamt.
Inte den här gången.
Inte som den duktiga flickan.
Inte som den perfekta modern.
Inte som den framgångsrika kvinnan.
Utan som någon
som äntligen förstått
att hon faktiskt levde –
men kanske aldrig riktigt frågade
om livet var hennes.
