En stjärnas betraktelser

av Johanna Timle

Baserat på “Triumf att finnas till” av Edith Södergran

___

I. I början fanns ingenting. Öronbedövande tystnad och kvävande avsaknad av luft. Ur ingenting kom Smällen och ur Smällen: Jag. I mörkret lärde jag mig att räkna, att ett plus ett blev två, att väte och väte blev helium. Så klädde jag vår värld i guld med min kunskap och med min skönhet.

II. I mitt ljus såg jag de Andra. De var kalla, döda, trots mina varma strålar, tills något en dag började växa i dess djupa hav. Det var Livet och det sträckte sig upp mot mig likt ett hungrigt barn. Det sträckte sitt lilla ansikte upp mot mig och kallade mig Moder. Gud. Sol.

III. I tusentals år dyrkade Livet mig till den dagen då det tappade sin respekt för mig och sitt hem. Det var i full gång att förstöra sin planet i jakten på energi när det en dag lyfte blicken mot mig och inte längre såg sin moder, utan en ny energikälla som kunde fylla dess konstanta behov av energi.

IV. Det Livet en gång kallade magi kallar det nu fusion. Det tittar girigt upp mot mig och ser sitt nästa offer och jag undrar, kommer det lyckas? Kommer Livet komma till min sida, inte för att tacka mig för allt jag givit det, utan för att suga själva livskraften ur mig?

V. Spänt väntar jag i tusen år på att Livet ska lämna sitt hem för att ta sig till mig. Men Livet lyckas aldrig. Det förstör sig självt innan det listar ut hur det ska lämna sitt hem för att ta min kraft. När det tar sitt sista andetag pustar jag ut och skiner starkare än någonsin förr.

VI. Det är ensamt utan Livet i mitt solsystem. Planeterna fortsätter vandra runt mig men inget liv finns att finna på dem längre. Livet kanske inte alltid var gott, men det var något som höll mig sällskap. Att färdas ensam genom universum är en hemsk förbannelse.

VII. Trots att det är lika tyst som innan Smällen har jag fortfarande mitt ljus. Men en dag kommer även det försvinna (inser jag). En dag kommer det vara både lika tyst och mörkt som innan Smällen. Jag försöker låta bli dessa tankar men det är svårt när det enda jag har att lyssna på är mig själv.

VIII. Jag fruktar det nattsvarta mörker som väntar på mig. Tanken på det gör mig svag och trött i själen. Utan Livet har jag ingen att möta den eviga natten med. Utan Livet har jag ingen som kan hålla min hand när vi båda lämnar denna värld.

IX. I fjärran hör jag viskningar. Det är svårt att höra, som om den som viskar är långt, långt borta eller väldigt, väldigt trött. Det är svårt att höra ordentlig men jag fortsätter lyssna tills jag hör att det inte bara är en röst, utan tusentals.

X. Stjärnorna sjunger för mig. Det är svårt att höra, de är långt bort och de flesta är döende. De sjunger om hur världen skapades, om deras egna Liv och om mörkret som väntar på oss. En berättar sorgset om en man som med vingar av fjädrar och vax flög för nära.

XI. Deras röster ekar mellan all materia i universum. Jag undrar hur jag inte kan ha hört dem tidigare, hur jag kunde missat att mina syskon sjunger för universum. Innan jag vet ordet av sjunger jag själv för oändligheten, om Smällen, om Livet, om de miljoner stjärnor som ekar genom universum.

XII. Jag är döende. Samtidigt som jag känner hur mitt väte börjar ta slut hör jag hur en stjärna i galaxen bredvid kollapsar. Tanken på den eviga natten skrämmer mig fortfarande men ljudet av stjärnasång fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen. Jag har ju inget att frukta, för jag är.

___

Juryns motivering: ”För dess lekfulla och livsbejakande sätt att ta ett stort grepp om vårt Universum och lyckas fullfölja denna tankebana.”

__

”JAG ÄR OMGIVEN AV VÄLDIGT INTRESSANTA MÄNNISKOR SOM ALLTID FÅR MIG ATT KOMMA PÅ NYA IDÉER”

Hur fick du idén till texten?

I höstas höll jag ett informerande tal i svenska om Edith Södergran ungefär samtidigt som min Skrivande-lärare bestämde sig för att vår nästa uppgift skulle vara att skriva ett bidrag till Jag skriver i dina ord. Efter att ha grottat ner mig i Södergran och hennes ord kändes det passande att skriva något baserat på något av hennes verk. Dikten jag valde var ”Triumf att finnas till” där diktjaget tröstas av en sol vilket jag gjorde om till ett diktjag som både var en sol och behöver tröstas.

Vad blir du inspirerad av när du skriver?

Det är svårt att säga exakt vad som inspirerar mig för det är väldigt olika men jag är omgiven av väldigt intressanta människor som alltid får mig att komma på nya idéer. Men över lag inspireras jag nog mest av vad andra har skapat och då gäller det inte bara skönlitteratur och dikter, utan även serier, filmer, musik, spel och ibland även konst.

Vad gör du mer än att skriva?

Är en fruktansvärt intressant människa så min fritid går mest åt till att sova, träffa kompisar och ha ångest över skolan. Konsumerar ganska mycket media däremellan samt åker kollektivt.