Hungarian Hot Wax

av Vanja Johansson

Inspirerad av ”Utkast till ett brev” av Lars Winnerbäck

___

”Vi är samlade här idag för att du är död och jag lever” Jag harklade mig, ändrade texten. Nej det blev inte bra. Försökte igen. ”Du ligger där för att jag dödade dig. Åt upp dig? Nej dråp är nog mer lägligt.” Visst famlade jag med orden. Precis som solen gör på vägen ner. Rev mitt utkast och slängde det i papperskorgen. Om jag inte får känna snart så slutar jag existera.

2 månader tidigare

Mina ögon träffade himlen och glittret som medföljer sekunderna efter man stirrat in i solen gjorde att världen utanför inte såg särskilt skrämmande ut. Det var bra för jag skulle ut på stan och jag hade inte lämnat min lägenhet sen november. Jag var påväg till plantagen, för att det var vår och för att syreproduktionen i min lägenhet var ytterst moderat. Våren var mitt substitut för reinkarnation. Jag drog bort en hårslinga från mitt ansikte och öppnade dörren. Vet inte om min utstyrsel var ett försök att impa på växterna eller folket runt om. Ingen hade berättat att vinterdepressioner gör en dum i huvudet. Att man framkallar attraktion till kolorganismer. Att alla försvinner om man tystnar. Jag trodde att min ljudlöshet skulle vara mitt skrik på hjälp, men folk räknar tydligen skrik som skrik. Vintern hade känts som Östersjöns botten. Ingen hade förklarat att ensamheten var ett sår. Ett miljöhot.

Inne på butiken som var dominerad av lavendel, både åsynen och doften, så visste jag direkt vilken riktning jag ville åt. Växterna som vållade grönsaker. Jag riktade min blick rakt på chilifrukterna. Det fanns något åtråvärt bland dem. Något otroligt sofistikerat, nästan sensuellt. Jag kollade på lappen. Hungarian Hot Wax. Den skulle jag ha. När jag lyfte upp den i famnen så var den längre än mig och jag kunde känna de små frukterna orsaka sveda i mina ögon. Tänkte att jag var glad att jag inte var polis så att jag slapp den där pepparsprayen. Ännu gladare att jag inte var en illegal bråkstake.

Jag ställde min chiliplanta på balkongen. Det var där du hade velat ha den. Så att den hade kunnat klättra längs staketet och kanske hela vägen upp till balkongen ovanför. Du hade sagt med en oförklarlig glimt att du önskade att den skulle nå dit så att grannarna kunde klaga, för då skulle det vara ett tecken på att vi haft varandra en lång tid.

Jag noterade min telefon på golvet. Jag tog ett andetag och satte tillbaka den i kontakten.I början hade jag bara låtit samtalen ljuda. Ett strategiskt sätt att bli bortglömd på. Men efter ett tag så hade jag ryckt ur omvärlden från min vägg. Egentligen ville jag bara att någon skulle orka lyssna, men när samma oro dominerat alla ens tankar då blir ångesten till skuld. Jag började ursäkta min olycka. Ursäkta att relationen till mig blivit ett projekt. Jag ville aldrig bli bortglömd. Men jag ville inte heller blotta hela min sorg. Ingen fick se mig gå ner mig för jag skulle komma tillbaka.

Efter ett tag hade min chili börjat kasta sig över mitt räcke. Var inte alls höjdrädd. Den som påstod att en vandrande pinne var mer levande ljög. Och jag undrade om den där doften som alltid knyter sig djup inuti, doften av salighet, berodde på ljuset eller på mitt blomster. Materiell kärlek eller vänskap. Men det spelade liksom ingen större roll, för jag hade saknat gemenskapen. Vi såg samma stad från fönstret. Vi tog in samma atomer. Det var så länge sedan jag kände nån som jag kunde relatera till. Tänkte att jag borde ringa alla snart.

Jag såg dig för första gången sedan du lämnat mig när jag handlade i utkanten av stan. Plötsligt trädde orden fram likt en gloria runt ditt hår. De sista orden du sa innan du stack. Det där om att du inte kunde se mig längre, bara mina konturer. Det där om att jag såg så sjuk ut. Att jag såg så ensam ut. Trots att du brukade hålla mig i handen nästan varje dag. De där om att du inte kunde vara tillsammans med någon så ödelagd. Jag var aldrig särskilt ensam. Men däremot olycklig. Och för kärleksfulla ögon ser det ut på samma sätt. Jag önskar att jag kunde förklara.

Vi kollade på varandra ett ögonblick för mycket och jag formade ett subtilt ”hej” men då hade du redan gått. Precis med så mycket marginal att jag inte kunde avgöra om du missade eller om du ignorerade. Det är konstigt hur tiden förvrider våra minnen. Jag hade glömt att dina ögon såg så ledsna ut varje gång de blev träffade av solen. Hade glömt att det var du som skapat intervaller mellan höger och vänster kammare.

Jag återvände hem med stickande armar. Som att myrornas flimmer förflyttats från TVn till min kropp. Det hade gjort ont att se dig. Du var så lycklig. Jag var en parafras. Jag gick in i lägenheten och försökte tänka ut vad som kunde orsaka mest skada. Jag öppnade balkongen. Tryckte i mig chili efter chili. Sjönk ner längs stängslet och mina tårar rann, och allting rann för flera chilis samtidigt är högt på Scoville och det brann inuti mig. Och jag tror att jag kippade efter helvetet. Jag tror att jag tänkte att jag förtjänade det. Jag tror att jag brast för att du sa att du skulle stanna.

Elden dog och kolet slutade glöda. Jag var en askhög. Och min Hungarian Hot Wax var dödssjuk. Dess vackraste attribut var sönderfrätta inuti min kropp. Och det slog mig att den största kontrasten i livet är skillnaden mellan att vara en och två. Skillnaden mellan två och tre eller tre och tusen finns inte egentligen men har man bara en, så är det en oändlighet. Jag hade dödat min enda vän. Så jag gjorde det enda värdiga. Jag tog upp plantan och gick till en park i närheten. Begravde den under jord som vi gör med människor och tänkte att naturen är fantastiskt egentligen. Att allting är odödligt, inget kan försvinna, det ändrar bara form. Rötterna till min vän kanske en dag blir till olja. Jag tänkte att samma gällde för oss. Kärleken jag hade till dig hade inte försvunnit, bara ändrat form. Kanske blev den till hat mot mig själv. Om saker kan ändra form till motsatser. Men nu fanns den under jord. Och en dag kanske vår kärlek gör en hel nation
rik.

___

Juryns motivering: ”För sitt rika och målande språk som skapar bilder i en väv av meningar med hög densitet i paritet med inspirationskällan Winnerbäck. Brutal och sammanhållen.”

___

”… DET SOM HAR UTVECKLAT MIG MEST, ÄR ATT INSE OCH FÖRSTÅ ATT NÄR MAN SKRIVER SKÖNLITTERÄRT SÅ FINNS DET INGA REGLER”

Var kom idén till texten ifrån?
Lars Winnerbäck är en fundamental del av min tillvaro och har varit det under hela min uppväxt. Hans låtar har alltid strömmat i högtalarna och min mamma och jag har mer än en gång skrikit ut hans ord. Det involverar såklart ”utkast till ett brev” där vi alltid poängterat chilin som han så gärna vill växa och varje gång vi själva odlat så har vi nynnat att vi vill ha en hungarian hot wax. Därför har denna specifika chillisort en viss plats i mitt hjärta likt som hos personen i min novell. Idén kom alltså naturligt efter att ha tänkt på chilli och hur man kan gestalta det. Mina idéer kommer alltid i massor och floder och alltid på en gång, därför kan jag aldrig hindra mig själv när det väl sker, och resultatet kan hamna i precis vad som helst.

Vad blir du inspirerad av när du skriver?
Jag tror att om man är på sin vakt efter att bli inspirerad så hittar man kreativa motiv överallt. Det kan handla om en mening i en låt som i det här fallet, eller en viss solnedgång eller ett samhällskoncept eller ett vackert ord. Ibland har jag skrivkramp och då blir inget bra, men när jag väl är ute ur det så blir jag inspirerad av allt. Det är lätt att tro att man måste uppleva massa saker för att kunna skriva intressant eller mångbottnat men jag tror att det är fel infallsvinkel. Allting vi stöter på har detaljer, och en enda detalj är det enda som krävs för att kunna skriva en helt text. I en film jag gillar så skulle en tjej beskriva hennes hemstad i en skoluppgift, hennes lärare sa att man märker verkligen i din text att du älskar din hemstad, tjejen sa att det är snarare tvärtom, jag hatar den jag är bara uppmärksam, och då svarade hennes lärare att ”är inte det lite samma sak”? och jag älskar det. Att vara uppmärksam är ett kärleksspråk och kan leda till en oändlig mängd kreativitet.

Har du något skrivtips?
Mitt bästa skrivtips och det som har utvecklat mig mest, är att inse och förstå att när man skriver skönlitterärt så finns det inga regler. Den finns inget format du ska anpassa dig till, när du skriver om kärlek så måste den inte vara brusten eller mellan två personer och när du skriver en mening så kan dina metaforer handla om fula eller äckliga saker istället för fina, men det kan också handla om fina saker och du kan skriva helt ologiskt och irrationellt men det gör inget för det finns inga regler. Det är en fin och bra insikt tror jag för det gör fantasivärlden tillgänglig och gränslös. Men sen, läs! Det är slentriant men det är också sant. Man behöver inte läsa klassiker, men att bara läsa, det gynnar en mer än man tror.

Vad gör du mer än att skriva?
Förutom att skriva så tycker jag om att dyrka vårljuset och midnattssolen. Jag älskar naturen, lugnet och har en besynnerlig kärlek för berg. Jag läser, lagar mat, lyssnar på folkmusik och debatterar politik med min pappa. Jag älskar frihet och demokrati, och planerar på att få studera det praktiskt i framtiden!