Hornstullsstrand

av Emelie Wahlström

Inspirerad av Hornstullsstrand av Hovet

___

Varma sommarnätter med dig på en ute fest i hornstullstrand var en given sak för några år sedan. Inte längre. Men jag tänker på dig ibland och undrar hur det blev med allt men sen slår tanken mig att du antagligen inte tänker på mig så som jag tänker på dig, det var ju trots allt du som gjorde sönder mig. Den gamla träbänken där vi dumt nog ristade in våra namn står kvar på exakt samma ställe, just där vid vattnet där man ser solnedgången så perfekt som i en film och där vattnet glittrar lite extra av solskenet. Där man kunde höra barns skratt borta vid lekplatsen, där man kunde känna sommarens mjuka vindar smeka och där vi letade stjärnor i sommarnatten. En normal sak för oss året då jag fyllt 18 och för dig som precis fyllt 19, livet lekte precis så som det ska göra. Men så som sommarlovet hade ett slut så hade vi också det, men det var absolut inte lika vackert. Jag gav mig själv ett löfte att inte gå till vår bänk men det är ändå dit jag drar mig, på något sätt inbilla mig själv att inget har hänt och att jag aldrig träffat dig. Men hur skulle jag kunna göra det när det ända som far runt i mitt huvud under dessa åren var hur mjukt ditt sandblonda hår som låg perfekt och hur trygg jag kände mig i din famn som luktade dig. Jag ville rista över våra namn, jag ville få ett avslut på oss, så vad är oddsen att du, just den dagen, skulle sätta dig bredvid mig igen.
”Hej Selma”
En röst jag mer än väl känner igen, som en gång gjorde att jag fick fjärilar i hela magen, men som denna gång väcker en svag ilska och en förundran inom mig. Vad gör han här?
”Hej Dante”, svarar jag kort tillbaka utan att ens ägna en liten blick åt honom
”Hur mår du? Det var längesedan nu”
Hans mjuka, varma röst är som just den där låten som har en speciell plats i mitt hjärta som bara blir bättre och bättre för varje gång jag hör den. Men för varje ord han tar nu så är det något som värker inom mig.
”Jag mår bra” svarar jag och möter då honom med blicken.
”Härligt”.
”Jag har saknat dig. Röker du fortfarande två cigg efter sex, så som du alltid gjorde med mig?” frågar han mig medan ett svagt skratt smiter från hans lätt rosa läppar, ett skratt som jag så många gånger fallit för.
Lögn! hur skulle han kunna sakna mig efter allt han gjort? Bilder från den kvällen poppar upp i mitt huvud, hur han helt känslolöst kysser den där andra tjejen som om jag vore luft och hur han skriker åt mig att jag är en ”nobody” som inte är tillräckligt bra för honom.
”Nej, nej det gör jag inte” ljuger jag, varför ska han behöva veta sanningen?
”Jaha okej”
En stel tystnad mellan oss ligger i luften, längre bort hör man barnens skratt och hur vattnet skvalpar mot kanten av bryggorna. Jag märker att det är något han vill få sagt men ändå säger han inget, han sitter bara där och sneglar mot mitt håll medan jag tittar ut över vattnet och låter augustisolen värma.
”Vad gör du-”
”Jag älskar fortfarande dig Selma och jag har försökt vara med andra men ingen har varit lika bra som du och ingen har kunnat nå upp till din nivå. Jag har faktiskt varit nära på att skaffa barn mer än en gång, problemet var bara att du inte var en av dom” säger han innan jag ens hunnit avsluta min mening.
Jag blev helt stum, vad skulle jag svara på det egentligen.
”Varför gjorde du som du gjorde då?” ifrågasätter jag. ”Och hur kunde du tänka som du
gjorde?”.
”Jag var full och det var hon som kysste mig”.
Ännu en lögn, han kysste henne. Jag svarar inte.
”Du, jag ringde dig för ett tag sen”, mumlar jag efter några minuter. ”Fast bara två signaler”.
”Varför ringde du inte längre?” Säger han.
”För att någon gång under dom signalerna förstod jag att jag är för bra för att ständigt gå runt och tänka på dig, ingen här förutom jag kommer kunna laga mig”.
”Pappa!” en liten tjej kommer springandes och hoppar upp i knät på Dante. Jag ser hur paniken växer i hans ögon när han direkt vänder huvudet och kollar på mig, inte långt därefter kommer en kvinna i vår ålder med en barnvagn i ena handen och en kaffemugg i andra.
”Hej älskling vem är det här?” säger kvinnan och jag förstår direkt att allt Dante precis sagt är rena lögner. Jag kollar på honom fundersamt men sedan ger jag honom ett svagt leende.
”Nu i efterhand var det kanske bra att jag bara ringde två signaler och inte mer. Men tack för att du har gjort mig starkare än vad jag var för några år sen” säger jag.
Jag ristar över våra namn och går med ryggen rak därifrån medan jag hör hur Dante ropar mitt namn några gånger efter mig.

___

Juryns motivering: ”En prosatext som trots sitt begränsade omfång lyckas iscensätta ett fungerande narrativ. Skriven med ett okonstlat språk som ger tyngd åt miljöbeskrivningar och dialog. Stundtals både fyndig och intim utan att förlora skärpan.”