Händerna mot himlen

av Emma Gal

inspirerad av Händerna mot himlen av Petra Marklund

___

Du lämnade mig ensam, vad ska jag göra?
Det känns som att mitt hjärta är avbrutet i mitten.
Nästan som plankorna i en byggnad som precis rivits.

Jag står framför den byggnaden. Den brunorangea byggnaden som vi båda stod framför den natten jag träffade dig den första gången. Allt känns nästan som vanligt nu, men bara nästan. Det ända som saknas är din tillvaro bredvid mig. Jag undrar om vi en dag kommer hitta tillbaka till varandra. Allt känns nästan som vanligt, bara att den fina brunorangea byggnaden som får några sekunder sedan var som vanligt, ligger ner med plankorna avbrutna på mitten.

Byggnaden vill byggas upp igen.
Byggnaden vill bli hel.
Alkohol vill drickas,
men kanske är det försent?

Jag går vidare och det börjar bli kväll. Mina mjukisbyxor och vita skor som nu är täckta av brun och klumpig lera, säger åt mig att inte ens tänka tanken när jag ser klubbens ljus stråla i mitt ansikte. Jag tänker för mig själv “vem bryr sig, natten är vacker” och går in med ett leende som jag tvingar mina muskler att forma. Jag har ju trottsallt ingen att göra besviken längre. Tanken var att inte bli så full, men här står jag på bordet och skriker med händerna mot himlen. Vad jag skriker vet jag inte, men det jag vet är att med varje ord som kommer ut ur min mun, försvinner en del av smärtan.

Försent kan det inte vara, eller?
Ingen är ju perfekt heller, men hur ska jag hantera detta när smärtan bränner?
En brand går ju alltid att släcka,
men varför är tårarna så svåra att täcka?

Ibland kan det vara svårt med känslor.
Men man lär ju sig alltid av livets läxor.
Inte lika lätt att ta av sig sina kängor.

Godmorgon, en ny dag med nya möjligheter. Stan är vaken trotts att det regnar. Jag ser mig omkring i min lägenhet och tänker hur kom jag hem? Just på morgnarna tänker jag mycket på dig. Hjärnan kommer ihåg minnena med dig så färskt, såsom färsk pressad citron juice. Vem gillar ens citron juice? Jag ligger bland mina nytvättade lakan men snabbt inser jag att lakanen är leriga. Jag sov med mina skor på, men jag sov ju så bra? Kanske behöver inte allt vara perfekt trottsallt. Är allt detta förlåtet nu älskling?

Dagarna kommer och går.
Jag inser att inga känslor återstår.
Negativa? Positiva? Nej, inget av dem.
Bara känslan av att allt redan är försent.

___

Juryns motivering: ”En författare som hittat en röst där prosan blandas upp med poesi som gestaltar känslan av svek och rus. Närvaron är intensiv och bildspråket sprakar i brunt och orange. En fin blinkning till låten ’Händerna mot himlen’ av Petra Marklund.”