Funnen Iris

av Anastazja Potapinska

Inspirerad av Vild Iris av Louise Glück

 

 

I början av mitt lidande

fanns en dörr.

 

Hör mig nu: jag minns det ni kallar

för liv.

 

Jag gick genom dörren,

när solen väckte dagen.

En melodi bortom ljudets gräns.

Hetta. Luften svalkade.

 

Vakenhet är den enda drömmen

det inte går att dra sig ur

när den väl slår rot.

Och den förde mig i en upp-

slukande ström som inte lät sig stillas.

 

Solen lämnade.

Solen kom.

Jag steg genom dörren.

 

Stormar splittrade tystnadens tunna bädd

och ni gick till ställen jag inte såg.

I den smältande marken stod jag och

undrade om gnistan skulle välja mig ikväll.

En kyla som knaprar över grenar och damm.

Men till slut flöt den gråa vidden sin väg,

för att ge plats åt solarna långt där borta.

 

Ger de liv till sådana som mig?

De andra blir kanske aldrig

bländade av det milda,

deras solar skänker.

De andra får välja sin eviga

dröm. Det måste vara så,

där, någonstans.

 

Jag drömde om en annan sol.

Solen kom.

Jag steg genom dörren.

 

Det fanns dagar då hummandet avtog

och jag tänkte, nu hittar jag utgången.

Sedan rörde sig någonting i periferin

—fåglar som for genom låga buskar—

och jag visste att nästa dag väntade mig

med ett ljus för starkt, som vägrar att ge sig

av innan det gett sitt allt.

Ett skrik som flisar torr jord.

 

Solen lämnade.

Solen kom.

Jag steg genom dörren.

 

Fem fingrar runt min sköra kropp.
En lätt kraft och det bräcktes

inom mig. Mörker. Nu är det dags igen:

jag ska hitta utgången. Men nej,

elden kom tillbaka, följd av en ny

sorts värme på ett ställe ni inte

 

vill lämna.

 

Först: är det slut på det hela?

Sedan, i skräck: nu är jag lösgjord.

 

Jag såg på er—

suddig bild av obundna

kroppar. Och nu var jag som er, men

ändå inte. En befriad kropp i stillhet.

 

Det är fruktansvärt att överleva

som ett medvetande

begravt i den skugga ni drog över mig

—skimrande gryningsnät.

Separerad från min utgång,

från min tillbakagång.

 

Ni kom till mig, stirrandes varje dag.

Och ljuset slutade följa sin naturliga rytm,

jag sjönk i en förlamad förvirring

i glansen av pölen på glansig mark.

Min utgång var inte densamma.

En ruin etsad med er likgiltighet.

 

Men jag kunde inte titta bort.

Ett par gröna ögon. Nej,

det är mer komplex än så.

En uppslukande ström av nyanser

jag inte sett förut. Sättet de kan ändras

på en sekund, sättet de ser på ett annat

par ögon—spegling i vårens å.

 

Såg ni er utgång?

Såg ni inte den enda utgången?

När ni tog mig från min grund,

såg ni min och fick då avund?

De ögonen ni äger, är det något vilt

mellan kanterna som inte fångas

i deras storm?

 

Händer som snuddar bara nästan

vid varandra. Ett leende som den andre

inte ser. Åh, hur mycket ni missar.

Och jag undrade hur ofta ni tänker

på utgången. Om den är lika nära som den

är för mig. En hand som nästan snuddar till.

Kände ni värmen?

 

I slag av knaprande kyla,

kom ni tillbaka hit ändå.

Jag hade lämnat, gått

om jag kunde. Jag såg era hjärtans
darrning—en ihålig andning.

Ni gick genom dörren.

 

En stråle bortom ljusets gräns.

Stoft av er ovisshet—livlöst pollen.

Min vilja att förmedla den viktiga

informationen—utgången, den närmar sig.

Viljan rann bortom min styrka. Jag hade

inte fem fingrar att hålla fast med.

 

Långsamma rutiner.

Det var en ådra ni spann

av korta meningar,

av långa kvällar tätt ihop,

av saknad,

av fortsättning.

 

Och jag förstod, att om ni såg

utgången, såg ni den

som en påminnelse knapp,

från solarna långt där borta.

 

Obundna.

Ögon som delar på ett liv.

En stund ni låter gå

utan att blicka tillbaka.

 

Mitt liv sipprar nu ut ur mig i

ett

konstant

dropp-

an-

de.

 

Men i

sporadiska,

plötsliga

tankar:

 

från slutet av mitt liv ser jag

en stor fontän, en kaskad av färger

på ett havsvatten ni vägrar att drunkna i.