Familjemiddag
av Lemonie Khalil
Inspirerad av “Where is the love?” av The Black Eyed Peas
___
Jag sitter vid matbordet samtidigt som mamma dukar fram maten. Skålar med grönsaker, rotfrukter och min favoritgryta. Alla sitter samlade, mamma, pappa, min storebror och min storasyster. Alla tillsammans. Jag tar pappas och min brors hand, stänger ögonen och ber. En ny tradition vi har börjat med. Vi tackar för maten och börjar fylla våra tallrikar. Skålar rör sig runt bordet och doften av mammas matlagning sprider sig som ett varmt, välkomnande moln i hela rummet. Jag ser hur en sked med grönsaker banar väg mot min tallrik. Skeden hålls av en hand som är kopplad till en arm som leder till ett ansikte; min pappas ansikte. Han ler mot mig och leendet säger allt: “Jag vet att du inte gillar grönsakerna, men ät dem för min skull”. Så många ord av ett endaste ansiktsuttryck. Långsamt flyttas grönsakerna över till min tomma tallrik. Mina ögon går till grönsakerna och tillbaka till min pappas ansikte. Om det hade varit en annan dag hade jag protesterat, men idag besvarar jag hans leende och nickar till honom. En liten nick, och han visste exakt vad jag menade. En liten gest, som inte ser mycket ut för världen, men mellan rätt personer är ett helt eget språk. Utan ord. Vackert på sitt sätt.
Mammas händer går fram och tillbaka. Hjälper alla förutom sig själv, som en mamma gör. Lägger mat på allas tallrikar förutom sin egen. Mina ögon landar på hennes ansikte. Hennes korta, lockiga hår. Hennes mörka ögon som är så lika mina egna. Hennes runda näsa. Jag ser hennes mun, som formar ord, som blir till välformulerade meningar. Jag hör inte vad hon säger, jag ser bara att hon talar. Hon fyller min tallrik med allt hon har att erbjuda: rotfrukter, gryta och kärlek.
Min blick vandrar vidare runt matbordet samtidigt som jag tar en tugga av rotfrukterna. Känner smaken av värme, trygghet, glädje. Jag ser mina syskon. Min bror och min syster. Som vanligt debatterar och argumenterar dem om allt och inget. De står aldrig på samma sida. Mamma kallar det syskonkärlek, jag kallar det för vardag. Allt jag vet är att jag vill bli som dem. Lika vis som min syster och lika modig som min bror. Ett leende smyger sin väg över mina läppar när jag sitter där vid matbordet. Alla tillsammans. Alla lyckliga. Precis som det ska vara.
Jag hör min mamma ropa i en värld som verkar så långt borta, men samtidigt så nära. Hon ropar en gång till och jag inser att det är riktat mot mig. Jag hör bombernas ödeläggande dunder på ett avstånd jag inte riktigt kan avgöra. Tillräckligt nära för att känna jorden skaka, vilket räcker för att skicka en rysning som reser ända från tårna till toppen av mitt huvud. Som en våg av svart, påträngande dimma rör sig rädslan genom kroppen. Jag tar en sista blick på mina dockor som så rofyllt äter middag. De äter middag i en tid utan konflikt. De äter middag som en familj ska äta middag. En familjemiddag som hastigt avbryts när jag tvingas packa ner dockorna i väskan. Jag vill inte åka, men pappa säger att vi kommer dö om vi stannar. Ett koncept världen lärde mig för tidigt. Så jag tar min väska med mina dockor och tänker på familjemiddagen medans jag lämnar mitt hem.
___
Juryns motivering: ”En drabbande och välskriven novell med en twist. Texten tar sig an ett svårt och skrämmande aktuellt ämne på ett övertygande vis. Använder sig skickligt av mötet mellan vardag och våld när den bjuder in läsaren att uppleva barnets perspektiv.”
___
”MED TEXTEN VILLE JAG PÅMINNA OM ATT NÄR DET KOMMER TILL INVANDRING OCH MIGRATIONSPOLITIK SÅ ÄR DET MÄNNISKOR VI PRATAR OM.”
Var kom idén till texten ifrån?
Idén till texten kom mycket från det rådande läget mellan Ryssland och Ukraina. Det är ett krig som nu tvingar miljoner Ukrainare från att fly sitt land. Själv är jag andragenerationsinvandrare, då min pappa kommer från Libanon, och trots att jag inte har någon aning om hur det är att fly sitt land har jag sett vilka konsekvenser krig har på personer som individ. Det känns som att när vi pratar om invandrare och migrationspolitik lätt glömmer att en person som flyr sitt land inte har något val. Med texten ville jag påminna om att när det kommer till invandring och migrationspolitik så är det människor vi pratar om. Människor som har ett liv, ett namn, en familj och är inte bara en siffra i något system eller statistik.
Vad blir du inspirerad av när du skriver?
Allt möjligt inspirerar mig när jag skriver. Allt från mitt eget liv, saker jag ser på nyheterna, andras dikter, minnen och intryck.
Vilket är ditt bästa skrivtips?
Mitt bästa skrivtips är nog att inte stressa upp sig själv. Ibland kan man känna sig stressad till att skriva någonting och det blir frustrerande när det inte blir som man tänkt. Ta det lugnt, låt inspirationen komma när den kommer. Man kan inte tvinga fram en bra text.
Vad gör du mer än att skriva?
Mer än att skriva älskar jag att måla. På samma sätt som skrivning hjälper mig att uttrycka mig själv gör målning det. Jag älskar att sitta på mitt golv framför mitt staffli, pensel i hand och lyssna på musik och bara försvinna in i min lilla bubbla när jag målar.
