Du finns hos mig

av Ella Gyllenhaal

Inspirerad av Ceilings av Lizzy McAlpine

Dropparna börjar samlas på min gråa huvtröja och vätan tränger in mellan bomullsfibrerna. Din hand glider längs mitt hår och det är så pass blött ute att inte ens mitt försök till att hålla skorna torra lyckas, men du är söt så det gör ingenting. Vi hoppar mellan pölarna och efter att du låst upp bilen sätter vi oss på varsin sida. Det tar emot att berätta var jag bor, jag hade gjort vad som helst bara för en till sekund.

Allt hade börjat för bara några veckor sedan. Jag satt som vanligt knaprandes på tangentbordet i hopp om att lyckas med veckans deadlines. Det var kanske onödigt att jag gjort mitt besök på caféet till en vana, men det motiverade mig att hinna klart med rapporten. Det kanske fanns en liten liten chans att jag skulle få se dig också. Det var nog den egentliga anledningen till att jag satt där igen. Leendes, som ett fån.

Första gången jag fick vila i din blick var när jag besökte caféet för att kunna fördriva lite tid. Som vanligt skulle jag beställa en smaksatt latte. Jag gick upp till bänken där kassan stod och jag mötte din blick. Jag blev helt och hållet stum. I ett andra försök började jag staka mig och kunde till sist få fram orden.

-E- En latte med van- nej karamell tack, stammade jag i en osäker ton.

Din ena mungipa sköt i höjden och därefter följde mitt leende med. Min skakiga hand försökte desperat trycka in rätt siffror på kortterminalen och när du räckt mig koppen får jag ironiskt nog en stöt och kväver ett litet fniss. På väg tillbaka till mitt bord gjorde jag mitt bästa för att inte spilla, jag lyckades nästan.

När jag satt mig vid datorn igen fick jag anstränga mig för att inte vända mig rakt mot dig. Det var som en dragningskraft som jag inte kunde stå emot. Det slutade med att min blick fick fastna på taket och jag projicerade ditt ansikte på de vita plattorna. Jag kunde se de sprickor som tagit form och att någon därefter hade försökt täcka över dem med spackel. Stirrande mot takpanelerna började jag glömma bort att blinka och mina ögon blev blanka och läsbara som böcker. Jag följde sprickornas skåror med blicken och studerade vartenda födelsemärke, ärr och por på din hud. Jag skulle ha gjort allt för att få drunkna i din hud. Faktumet att jag någonsin skulle kunna få se dig igen var bubblande och jag möts återigen av frestelsen att vrida mig emot dig. Det enda som stoppade mig var en liten del av mig som mindes, som mindes att något inte var rätt. Som mindes att jag hade varit där förut.

Musiken som spelas på radion lägger jag inte märke till. Verkligheten runtom oss är inte annat en ett obetydligt brus. När du har fokus på vägen är det ett perfekt tillfälle för mig att vila blicken på dina läppar. Din mun rör sig och jag låtsas som att jag tar in vad du säger men egentligen är det bara hur du säger det som är relevant. Jag nickar och ler, beundrar på nära avstånd. I samma stund som jag knäpper av säkerhetsbältet lutar du dig emot mig och våra läppar möts. Min hand möter baksidan av ditt huvud och jag får krama om ditt silkeslena hår, men bara för en sekund.

Nu sitter jag bakom ratten. Insikten kommer som en käftsmäll och mina kinder börjar flamma upp. Det kan inte, det får inte, tänker jag. Men det är sant. Verkligheten jag lutatmig mot har gått upp i rök och en bitter eftersmak lämnas på min tungspets. Min blick fastnar på passagerarsätet som lyser med sin frånvaro. Till och med tanken på att du någonsin varit här är förbi.