Det som inte blev
av Tilde Forsberg
Inspirerad av låten Fix you av Coldplay
___
När tårarna strömmar ned för ditt ansikte. Jag förklarar för dig hur mycket jag älskar dig. Du är rädd och jag vet inte hur jag ska hjälpa dig. Varför blev det du och inte jag? Du skulle få ett långt och friskt liv. Exakt det du är värd, det du blev lovad in till denna värld, men inte fick. Det är inte rättvist.
Och jag ska försöka laga dig. För om inte de kan så måste jag försöka.
Cancer. Varför jag? Kommer det göra ont? Kommer jag dö? De tror inte att jag är tillräckligt gammal för att förstå vad det innebär, men jag vet. Jag som trodde att “symptomen” bara var tillfälligheter. Men vem får flera förlamningar bara sådär? Jag som trodde att det räckte. Jag borde ha förstått. Jag borde ha sagt något tidigare. Tänk om jag hade varit frisk idag. Mamma sa att strålningen och operationerna skulle hjälpa mig, att de skulle göra mig frisk. Men jag hörde när hon pratade med läkaren. “Jag är oerhört ledsen, vi gör allt vi kan, men det kommer inte att räcka…” . Mammas gråt tog över och samtalet tog slut. Jag är rädd.
När du får vad du vill men inte vad du behöver. Jag gör allt för att återskapa din livslust. Men det känns som om du redan har gett upp, som om du inte har något att se framemot, inte något att längta till. Men det har du, hur ska jag få dig att förstå det? Att kämpa? Jag behöver dig levande. Men det är inte lätt att övertala någons hjärta så brustet, som redan väntar på döden. “Åh men om du aldrig försöker, då vet du inte”, försöker jag få in i din hjärna. Du vänder bara på dig, helt tom i blicken, och låtsas som att jag inte är där. Du må vara sjuk men fyfan vad arg jag blir. Du måste kämpa. Sluta vara så självisk. Jag kan inte leva utan dig. Jag vet inte längre vad jag ska säga, vad jag ska göra. Strålningen verkar inte ta på dig, den hjälper dig inte. Varför byter de inte metod? Varför bryr du dig inte mer?
Alla dagar ser likadana ut. De gör tester på mig, jag måste vila, de strålar mig, jag måste vila… Jag är trött. Trött på att vänta. Trött på att kämpa. Trött på att se familjens uppmålade fasad av hopp. Jag vet inte hur mycket mer jag kan klara av. Det finns inget som jag älskade att göra, som kan göra mig glad längre. Allt jag kan tänka på är antalet dagar jag har kvar. Hur många är det ens? Säkert ensiffrigt. Jag tänker på allt jag missar. Alla resor, att bli kär, att jobba, att bli gammal. Det låter så själviskt. Men jag orkar inte tänka på alla jag sårar just nu. Och på allt jag kommer att förstöra.
När du känner dig så trött men inte kan sova. Jag läser för dig och pussar din kala hjässa. Du har börjat se rädd ut nu, som om du vet att slutet närmar sig. Tårarna strömmar ner för ditt ansikte och jag ser den tomma blicken i de rödsprängda ögonen och jag vet att du hoppats på mer. Att du hoppats på ett långt liv. Att få skapa nya minnen och bara leva. Tanken på att du aldrig mer kommer att få skratta, gråta eller bli arg igen. Tanken på att jag aldrig kommer kunna få dig att skratta, gråta eller bli arg igen. Jag kommer förlora min syster, min bästa vän och min glädje i livet. Vi skulle ju växa upp tillsammans, upptäcka världen tillsammans och bli gamla tillsammans. Nu blir det bara jag. Det är inte bara du som förlorar ditt liv. Vi förlorar dig också.
Det gör ont i hela kroppen nu. Smärtstillande hjälper inte längre. Jag är rädd. Min kropp sänder bara ut en massa signaler, signaler att det snart tar slut. Jag är rädd. Rädd för att döden ska göra ont. Rädd för hur livet efter döden kommer att vara. Rädd för hur min syster ska klara sig utan mig. Jag ber henne vara här med mig varje dag för att hon ska känna sig behövd och älskad. Jag tror att vi båda behöver varandra nu mer än någonsin. Och snart tar det slut. Jag hoppas att hon mår bra. Hon pratar aldrig om sig själv längre. Jag ser hur dåligt hon mår men ändå sätter hon upp en fasad mellan oss. Det skrämmer mig.
När du försöker ditt bästa men inte lyckas. Så jag ställer upp och hjälper dig att äta. Du ser så annorlunda ut nu. Du är fortfarande lika vacker men jag vet hur mycket du älskade ditt långa hår. Släkt och vänner kommer hit dagligen nu. När de ser dig brister de alla ut i gråt. Som om jag inte redan har det tufft med att försöka få dig glad. De känner inte igen dig, så för dem är du säkert redan borta. Jag önskar att jag kunde stanna tiden och stanna här med dig för evigt. Jag ångrar alla gånger som jag inte ville leka med dig eller tyckte du var störig. Hade jag vetat då att du bara skulle få fem år till, då hade jag tagit vara på varenda sekund med dig. Men nu är det försent. Det finns inte mer jag kan göra. Kan det ens bli värre än detta? En så oskyldig liten människa som du förtjänar så mycket mer. Jag blir rasande. Jag blir ledsen. Mitt hjärta brister.
Min kropp håller på att stänga ner nu, jag känner det. Det finns inte så mycket jag kan göra själv längre. Mamma och pappa verkar också förstå att det närmar sig slutet. De bjuder hit en massa folk som får träffa mig, eller rättare sagt, ta farväl av mig. De bara gråter och säger till mig att jag är en kämpe. Men vilken kämpe dör i slutet av sin egen historia?
Trots allt trodde jag att de sista minuterna skulle bli jobbiga. Att jag skulle skrika av smärta, tomhet, ilska men nej. Jag har nog aldrig känt mig så lugn som nu, så fylld av kärlek och så älskad. Jag ler.
När du älskar någon, men den någon går förlorad. Och kvar är bara jag, själv. Jag vet att ljuset kommer visa dig vägen hem. Jag vet att du kommer få det bättre. Men jag hatar att det behövde bli så här, att de inte kunde laga dig, att jag inte kunde laga dig och att det tvunget behövde vara du…
Tårarna strömmar ner för mitt ansikte. Jag är tom, ensam och jag saknar förtroende för världen. Vad går att lita på nu om det enda som man önskade skulle få finnas kvar, rycktes bort. Någon gång borde jag hitta tillbaka till glädjen. Men egentligen hade jag hoppats att glädjen skulle hitta tillbaka till dig.
…
___
Juryns motivering: ”Drabbande text med stegrande ångest. En finstämd elegi över en förlorad framtid som väl fångar paradoxen mellan skuld och skuldbeläggande, ilska och kärlek.”
