Den blomstertid

av Mariam Al-Marof

Inspirerad av ”Den blomstertid nu kommer” (psalm 199)

Vi sitter på bänkar som någon torkat av för snabbt. Det luktar damm och parfym och den där svaga doften av sommar som alltid verkar komma i förväg, som om den är rädd att bli sen. Rektorn harklar sig. Någon tappar ett program. Sen börjar du.

Du säger att blomstertiden kommer.

Du säger det som om det vore ett löfte. Som om vi bara behöver vänta. Jag har sjungit dig varje år så länge jag kan minnas. Orden sitter i kroppen som knän som reser sig automatiskt när någon säger ”alla står upp”. Men i år fastnar de. Vill inte igenom. Kanske för att utanför har gräset varit gult sedan maj. Kanske för att mamma vattnar rabatterna på kvällarna trots förbudet och ser skyldig ut när grannens fönster lyser. På nyheterna visar de skogar som brinner, kartor som blir rödare för varje år, barn som bär sina skolböcker genom vatten.

Du sjunger om växtlighet och sol.

Jag tänker på ordet återväxt och undrar vad det betyder när marken är för hård. När fröna torkar innan de hinner slå rot.

Läraren bredvid mig sjunger starkt, som om volym kunde vara tro. Hon ler när hon kommer till raden om glädje, håller sin röst säker över alla darriga tonarter runt omkring. Jag undrar om hon också vaknar ibland på natten och räknar år. Inte år tills pension. År tills något tar slut. Vatten. Is. Tid. Möjligheten att säga ”det löser sig” utan att det känns som en lögn.

Du säger att allt får liv igen.

Men du säger inte hur. Inte vad det kostar. Inte vem som ska betala. Jag minns när vi var små och satt i kyrkan, hur jag tyckte att ordet ”blomster” lät som något man kunde äta. Som socker. Nu smakar det mer som jord, torr jord som smular sönder mellan fingrarna, som inte vill hålla ihop längre.

Kanske menar du inte världen.

Kanske menar du oss. Kanske är det det som är tricket – att du aldrig utlovat något större än det mänskliga hjärtat. Men då borde du säga det tydligare. För när jag ser ut över klassen ser jag någon som redan har gett upp matten, någon som inte vågar berätta hemma vem hon är, någon som planerar att flytta så långt bort det går, helst till ett land med färre skogsbränder. Vi är arton och förväntas vara framtid. Det låtertungt som en ryggsäck fylld av saker ingen har visat hur man bär. Som ett arv vi inte bad om men ändå måste förvalta.

Du sjunger om att det aldrig är för sent.

Jag försöker tro dig. Jag försöker så hårt. När vi kommer till sista versen sjunger jag tystare. Inte i protest. För att lyssna. På rösterna runt omkring, alla olika, alla lite osäkra. På min egen som darrar men finns där ändå. Och plötsligt slår det mig att det kanske är det du menar. Inte att allt blir som förr. Inte att ingenting går förlorat. Inte ens att det blir bra.

Utan att något ändå fortsätter.

Trots allt. Trots att marken är hård och kartan är röd och framtiden väger tungt. Vi fortsätter. Vi vattnar våra rabatter. Vi sjunger våra sånger lite falskt. Vi försöker. När sången dör ut klappar någon för tidigt. Rektorn ler stelt, säger något om tradition och att vi ses till hösten. Vi reser oss, prasslar med papper och telefoner, går mot dörrarna där sommaren väntar – osäker, het, ljus på fel sätt. Jag tar ett steg ut och känner värmen mot ansiktet. Den bränner lite. Om blomstertiden kommer, tänker jag, så är det kanske inte för att den måste. Inte för att någon lovat. Inte för att du sjunger.

Utan för att vi fortfarande planterar.

För att någon någonstans vattnar trots förbudet. För att vi står upp varje gång någon säger det. För att vi sjunger, år efter år, med darriga röster i hårda bänkar, orden fastnade i halsen men kroppen som minns. För att blomstertiden kanske aldrig var ett löfte. Kanske var den alltid en fråga.