De röda klackarna
av Elsa Wretblad
Inspirerad av “Höga klackar” av Mares
___
Igår såg jag henne springa förbi på stadens gator. Hon vimlade genom folkmassan med röda klackskor på fötterna och tårar i ögonen. Fumlade framåt. Bortåt. Flera gånger slutade benen att bära, men varje gång tvingade hon sig vidare. Tills hon föll på nytt. Med de höga klackarna blev det omöjligt att ta sig därifrån. Till slut gav hon upp. Satte sig på trottoaren och lät tårarna rinna längs kinderna. Efter en stund ställde hon sig upp och vände försiktigt tillbaka. Jag har inte frågat vad som hände. Men jag tror jag vet. Jag har sett det förr.
͠
Med tiden blir det allt svårare att hitta på ursäkter. Trots det verkar de vackra lögnerna aldrig ta slut. När jag och mina kollegor idag frågar om skrapsåret i hennes panna berättar hon om helgens misslyckade rullskidetur. Om gropen i vägen utanför stan. Med åren har hon lärt sig att man måste stanna nära sanningen för att övertyga folk om att det man säger är sant. Då finns oftast svar på följdfrågor. Den här gången är inget undantag – för det finns faktiskt en grop i vägen utanför stan. Hon åkte säkert förbi den också. Förbi dock. Inte över. Jag har nämligen sagt samma sak.
Det är inte första gången det här händer. Att jag får misstankar eftersom jag känner igen tecknen så väl. Jag har dock inte sagt något än. Det skulle inte göra någon skillnad. Jag vet ju vad som skulle hända om jag närmade mig sanningen. Hon skulle spela omedveten om vad jag menar. De vackra lögnerna skulle fortsätta tills alla, inklusive henne själv, blivit övertygade om att de stämmer. Alla utom jag. Så medan veckorna går fortsätter lögnerna. Hon gick in i en skåpslucka. Hon ramlade i trappan. Hon brände sig på locktången. Jag vet att jag borde säga något, i alla fall försöka hjälpa till. Men det är som att jag blir förstelnad varje gång läget finns. Vad skulle jag ens säga? Jag vet själv att det inte är så lätt som andra får det att låta. Så i väntan på att jag ska finna orden håller jag tyst.
Men så en dag går hon fram till mig i fikarummet. Hon påpekar hur länge sen det var vi sågs. Frågar om jag vill komma över på fika i helgen. Säger att hon saknat mig. Jag inser när hon säger det att jag nog hållit mig borta en stund. Undvikt att hamna i en obekväm situation. Men jag har faktiskt saknat henne också. Så jag säger ja.
När jag ringer på några dagar senare ropar hon från köket att jag ska komma in. Det var länge sedan jag var här sist. Vid första anblick ser det ut som vanligt, men med ett tränat öga hittar man ganska snabbt tecken på att allt inte är som det var. Tavlan som hängde så fint ovanför soffan har bytt plats och den vackra spegeln i hallen är utbytt.
Efter ett tag ber jag om att få låna toan. Medan jag står och tvättar händerna hör jag ytterdörren öppnas. Fotsteg rör sig mot hallen och jag hör en förvånad röst. Jag kanske inbillar mig, men jag tror att det även finns en underton av rädsla. Jag hör inte exakt vad som sägs, men det jag kan urskilja ger mig en obehaglig känsla. Jag har varit där alldeles för många gånger. Hon förstår inte varför han kom hem så tidigt. Han undrar vad hon håller på med. Om hon döljer något. Varför det ser ut som att hon ska få besök när han inte är hemma.
Samtalet blir snabbt hetsigare tills hör jag hur något krossas mot golvet. Jag hör att hennes röst blir mer och mer bedjande. Jag hör en ny smäll blandat med svaga snyftningar. Allt jag vill är att försvinna härifrån. Fingrarna darrar och tårarna bränner bakom ögonlocken. Min kropp känner igen alla signaler och vill genast fly. Men jag inser att jag måste samla mig. Att jag behöver en plan, inte bara för att rädda mig själv härifrån, utan också för att hjälpa henne. För vem skulle jag vara om jag bara sprang i väg? Hur skulle jag kunna göra det när jag vet hur det är att stå i hennes skor?
Jag öppnar dörren försiktigt och ser honom höja handen och ge henne ett slag över kinden. Hon ger ifrån sig ett kvävt ljud och jag ser tårar som rullar ner för hennes kinder. Men hon kämpar inte emot. Säger inte ifrån. Rör sig inte ur fläcken. För de flesta skulle det verka konstigt att hon inte gör något, vad som helst, för att undvika den här situationen. Men jag vet hur svårt det är. Man fryser fast. Och de gånger man gör något blir det bara värre.
Han tränger sig förbi henne och går vidare in i lägenheten. Jag inser att det är nu eller aldrig. Så tyst som möjligt tar jag mig ut i hallen och lägger armen kring hennes axlar. Tröst och förklaring får dock vänta, det är för bråttom. Jag öppnar bara dörren och föser ut henne i trappuppgången. Medan jag drar henne med mig ner till ingången och vidare ut på gatan är jag hela tiden medveten om att han kan följa efter när som helst. Hon verkar knappt förstå vad som händer, så jag förklarar för henne att jag ska hjälpa till. Allt jag får till svar är en skeptisk blick, men jag fortsätter bara berätta för henne att allt kommer ordna sig. Att hon kan följa med hem till mig. Att jag vet hur det känns. Att det blir bättre. Sakta men säkert verkar hon vakna till liv, och snart nickar hon långsamt. Som för att säga att hon behöver min hjälp. Så jag tar hennes hand och springer.
Vi springer och springer. Jag märker hur hon gång på gång vacklar till och behöver ta stöd mot min axel för att komma vidare. I bakhuvudet tänker jag hela tiden på vad som skulle hända om han kom i kapp oss nu. Vad som hände mig den där dagen för fyra år sedan. Jag tittar ner på våra fötter. Ser hur mina sneakers springer med jämna steg samtidigt som hennes röda klackskor hela tiden fastnar mellan kullerstenarna. Ser hur hon snubblar till när de landar lite snett. Hon är närmare och närmare att ramla för varje steg hon tar. Det är klart hon inte kan springa i de där skorna inser jag. Med så höga klackar kommer hon aldrig kunna fly.
Så jag stannar upp och ber henne att ge mig klackarna. Jag håller hårt om hennes hand med min och tar skorna i den andra. Och nu finns inga höga klackar, inga hinder. Nu springer vi äntligen härifrån. Tillsammans.
___
Juryns motivering: ”En energidriven, stilmässigt drabbande novell med ett starkt tema: en mans våld mot en kvinna i nära relation. Därtill fångar upplägget närmast gastkramande väl den bredvidstående väninnans/kollegans vacklan mellan medberoende och solidaritet.”
