Änglahund

Malva Ståhlberg

“Änglahund” av Hasse Andersson

Mitt på den sötdoftande ängen bakom verkstaden stod herr Andersson. Från andra sidan lövverken liknade han inget annat än en vilsen gubbe med håret tilltufsat och en rygg lika krökt som de yviga trädgrenarna hos ängens omgärdande äppelträd. På nära håll skymtade precis ett par utbredda läppar som målade ett belåtet ansiktsuttryck tillsammans med hans slutna ögon och mulliga dubbelhaka.

Tillsammans stod de på ängen, två åldrade varelser. Att stå där var förvisso det enda de gjorde, eller kanske det enda herr Andersson hade lust och ork till. Men han ville heller inte ha det på något annat vis. Herr Andersson sneglade ner på Nisse och drog ett lättat andetag. Stillsamhet. Tystnad. Vad mer krävdes för att få livet att kännas evigt. Herr Andersons buskiga ögonbryn veckade sig plötsligt i en åtbörd som var kvickare än något dylikt på den stillsamma landsbygden, och fårorna som mynnade i pannan blev tämligen mer urgröpta. En plötslig fråga hade slagit honom. En fundering. Ett brådskande ärende eller angelägenhet som han genast krävde svar på. I hans närhet där på ängen fanns ingen han kunde fråga, så han blickade uppåt mot den ljusblåa skyn och sade;

“Får man ta hunden med sig in i himlen?”

Herr Andersson hade levt länge nog för att se ängsblommorna på bakgården slå ut för sjuttio-någontingde gången. Han mindes emellertid inte alla gånger och dagarna nuförtiden smälte ihop till ett enda långt kassettband. Att minnena låg kvar någonstans i huvudet fanns inget tvivel kring, men dessvärre visste han inte hur man slog på bandspelaren. Några få minnen låg dock närmare hjärtat och skulle synnerligen aldrig glömmas bort, inte ens när hans hjärta slutade slå; deras tid tillsammans.

Morgondimman hade precis ångat bort och solen trängt fram, den dagen som skulle komma att bli deras första möte. Tystnaden som herr Andersson vanligtvis värnade fick denna dag väja för det skarpa ljudet av en gnisslande cykelkedja och en flåsande medelålders man. På sitt enda fungerande transportmedel hasade han sig över det böljande österlenska landskapet.

Vid första anblicken var Nisse bara en i mängden. Valparna var varandras jämlike; alla med päls lik torkad björkved och med en vildhet som små oväder. Att välja en kändes omöjligt, till och med fräckt ansåg herr Andersson. Men efter hans långa kontemplerande återstod bara en valp; den som envisades med att springa ifrån varenda ägare som försökt plocka upp den.

Att få kopplet om hunden var den mest ansträngande aktiviteten herr Anderson någonsin hade utsatt sin kropp för och cykelturen hem var dessvärre inte heller någon dans på rosor. Den lilla pälsbollen ville inte göra annat än att skutta runt. Herr Andersson lät honom springa bredvid cykeln, och det gjorde han gladeligen hela vägen hem. Nisses energi fick herr Andersson att tro att hunden skulle leva för evigt, vilket fick honom att upprepa sin fråga.

“Får man ta hunden med sig in i himlen? Han är snäll och han har varit en riktig vän.”

Herr Andersson talade sällan med ord så att andra hörde. Han talade förvisso i sitt eget huvud, ofta struntprat, men just den här gången var han fullt ärlig och han menade varje sparsamt sagda ord. Där på ängen ville han för första och sista gången ropa ut orden, säga dem högt så att alla skulle höra. För sanningen var att Nisse var hans bästa vän och hans enda vän. Någon fru Andersson hade aldrig funnits och barn eller barnbarn fanns såklart inte. Men bitter var herr Andersson inte, snarare lättad. Disken skötte han själv, tvätten med. Sträcka ut plaggen skulle man göra, det hade hans mor en gång i tiden sagt. Och en mästare var han minsann när det gällde den nischade grenen kallad klädupphängning, dels för att motståndet saknade armar och dels för att herr Andersson var den enda i hushållet som nådde upp till klädlinan mellan äppelträden framför honom. Träden fick honom att tänka på alla somrar de spenderat tillsammans.

När somrarna anlände befann sig herr Andersson och Nisse jämt på stranden, där Östersjöns bräckta vatten inte gjorde annat än att slå i land och blomma ut på den kritvita sanden. Solen sken och värme upp varenda lem i herr Anderssons rödbrända kropp. För honom fanns inga bekymmer i världen, men Nisse slogs för fullt mot sin värsta fiende. Havet. I hundens ögon fanns ingen tolerans för det oändliga havets förgörelse av hans vackra oordnade tassavtryck. Tassavtrycken kändes för Nisse lika eviga som sommaren, men lik sommaren kommer förr eller senare ett slut.

Sommarvärmen övergick i höst- och vinterkyla, något som varje år fick herr Andersson att bli översköljd av dysterhet och inte önska annat än att få gå i ide. Ruttna löv, kyla, nästäppa. Allt som han föraktade. Nisse hade sedan förra hösten slutat hoppa runt och sprätta herr Anderssons nykrattade lövhögar i varje tänkbar riktning. Istället nosade han tvivelaktigt på de skrumpna löven innan han oftast vankade tillbaka in i stugan. Pälsen som brukade smälta in bland lövens bruna färg var nu nästan vit. Hans päls liknade i andras ögon smutsig snö, men herr Andersson hade inte mage att jämföra något hans älskade så mycket som Nisse med ett väderfenomen som han ogillade så att det rök om hjässan. Det enda han gillade med snön var dess förmåga att dämpa ljud.

Tystnad. Herr Andersson öppnade ögonen. Med händerna nedstoppade i byxfickorna och ett par glasögon som vilade på den rödbrända nästippen stod herr Andersson bara där, stod och lyssnade på den fagra tystnaden. Med lugnet kring sig lade han sig ner i gräset. Huvudet vilade han på en grästuva och handen sträckte han ut mot hunden. De valkiga fingrarna omslöt tassen. Han visste att när solen gått ner skulle Nisse stå kvar där på ängen, på den fläck där gräset börjat försvinna, tills datumet för deras återförening äntligen skulle anlända. Han önskade att det skulle gå fort.

“För alltid, min kära änglahund”

Herr Andersson såg när solen gick ner, kände hur solstrålarna kallnade och försvann i takt med att Herren släckte hans egen låga.