020-50 50 50
av Emmy Otterström
inspirerad av Lämna honom av Melissa Horn
___
Den slitna digitalklockan på sängbordet blinkar starkt. 01.16. Jag räknar baklänges på mina darrande fingrar. Det har gått exakt 4 timmar och 33 minuter sedan jag slängde ner det där läskiga gråvita pulvret i hans ölflaska. Jag visste egentligen inte vad det var eller vad det innehöll, bara att det skulle vara tillräckligt starkt. Tillräckligt starkt för att jag skulle våga lämna. Han sover djupt bredvid mig. Snarkningarna kämpar sig tålmodigt ner längs den skrovliga luftstrupen som till slut når magen. Hans mun är halvöppen och underläppen putar lite så man kan se det risiga tandköttet. Om man är tillräckligt nära kan man känna en bitter och instängd lukt av sprit och tobak. På det ljusgula sängbordet bredvid honom ligger ett tömt ciggpaket, en tändare och en Carlsberg. På mitt sängbord finns det ingenting alls, det är tomt.
Jag kliver upp från sängen och tittar ut genom fönstret och ner mot lägenhetsporten. Jag vet att taxin står där. Den har gjort det varje söndag de senaste 9 veckorna. Jag vet att jag har planerat varenda minut av det här ögonblicket i flera månader. Men jag vet också att jag försökt göra det här tidigare men inte lyckats. Inte vågat. Rädslan har varit större än våldet. Den bruna läderväskan har stått packad under sängen i 68 dagar. Dragits ut, tryckts tillbaka, dragits ut, tryckts tillbaka, om och om igen. Jag drar ut den försiktigt och hoppas med allt jag har att jag aldrig någonsin igen kommer behöva trycka tillbaka den.
Mina nakna fötter tassar tyst vidare genom den dystra lägenheten, förbi vardagsrummet och in mot det trånga köket. Väggarna är klädda i en brun tapet med kissgula maskrosor. I mitten av rummet står ett vitt träbord med sprickor utmed kanterna. En enda blick på bordet räcker för att jag ska höra ljudet av hårda smällar och skrik matade med rädsla. Nedanför bordet ligger glassplitter som en duk över det knarriga trägolvet. Plötsligt slår det mig hur mycket jag hatar det här förbannade köket. Det var här allt började. Det första våldet. Jag ser hur scenen spelas upp mitt framför ögonen på mig. Hur glas blev till flaskor. Hur flaskor blev till slag. Hur slag blev till strypgrepp. Hur kärlek blev till våld. Våldet blev min vardag som till slut blev mitt liv. Ett liv som till slut inte handlade om att leva, utan om att överleva.
Jag står vid dörren nu. Jag har aldrig tidigare kommit såhär långt. Jag vet att jag bara ska ut genom dörren, nerför trappan och ut genom porten. Men det jag har framför mig just nu är så mycket mer än bara en dörr. Det är en gigantisk mörk barriär som jag aldrig tidigare kunnat ta mig förbi. Jag vet inte ifall jag vågar riva den, om jag ens har förmågan att ta mig förbi den. Den har byggts upp under flera år. År av konstant rädsla, manipulation och våld. En barriär som varje dag övertygat mig om att det är såhär kärlek ska kännas. Smärtsam både fysiskt och psykiskt. Men den här gången ska jag riva den här förbaskade barriären. Innan jag trycker ner dörrhandtaget vänder jag mig om en sista gång och betraktar platsen som jag för längesen borde ha lämnat.
Fötterna jobbar kvickt ner för de brungråa stentrapporna. Det borde kännas bättre desto närmare porten jag kommer men ju längre fram mina fötter bär mig, desto större blir ångern. Jag borde springa tillbaka upp till våning 4, det är ju där jag hör hemma. Det är där jag ska och borde vara. Men när jag är nere på våning 3 påminns jag om varför jag ska fortsätta ner mot porten. På dörren framför mig står det i kursiv stil ”Marielle och Hans Blomqvist”. Jag minns första gången dom knackade på vår dörr. Dom berättade att de hört skrik från ovanvåningen och ville bara se så att allt stod rätt till. Det var jag som öppnade dörren men så fort Vincent hörde vad det handlade om så klev han fram och lutade sig självsäkert mot dörrkarmen. Han greppade kärleksfullt tag om min midja och gav sitt sånt där speciella och charmiga leende som försäkrade det gamla paret om att allt var fint och att de inte behövde oroa sig. Det var första gången men absolut inte sista gången som vi skulle få besök av Marielle och Hans. Men för varje besök så blev slagen hårdare, hoten fler och kärleken suddigare. Till slut lärde jag mig att det blev värre ifall jag skrek. Det var ju inte våldet som lät, det var det tysta ropet på hjälp som ständigt ekade mellan våningarna och fick grannarna att höja på ögonbrynen. Jag minns en gång när Marielle knackade på dörren. Jag var ensam i lägenheten eftersom Vincent var på jobbet. Hon hade stora gröna ögon och ett burrigt rödlockigt hår. Hennes blick var varm och trygg, det var tydligt att hon ville väl. Värmen i blicken försvann när hennes ögon scannade mina bara armar som var fyllda av blåmärken. Vanligtvis bar jag alltid kofta men sommarvärmen tog kål på mig. Varken hon eller jag sa någonting. Hon la sin rynkiga och mjuka hand i min, det räckte för att jag skulle känna gråten växa i halsgropen. Jag kunde se att hon delade min sorg, men framförallt min rädsla. Hon visste vad som hände bakom vår dörr. “Våld kan aldrig vara kärlek” var det sista hon sa innan hon återvände till sin våning.
Jag har tagit mig ända ner till lägenhetsporten nu. På andra sidan glaset står taxin och väntar på mig. Fingrarna skakar mer än nånsin när jag vrider om låset. Men jag gör det ändå. Steget utanför dörren känns som en överväldigande frihet blandat med den maximala rädslan. Jag lägger märke till hur syret når ända ner, genom luftstrupen och ner till lungorna. Luften i taxin är kvalmig men ändå känns det som jag kan andas ordentligt för första gången på flera år. Jag vågar inte titta upp mot lägenheten. Jag vet att jag inte ska tillbaka dit. Jag vet att våld aldrig kan vara kärlek. Och en dag kommer jag förstå att det här aldrig var mitt fel.
___
Juryns motivering: ”Bilderna är direkta, genomträngande i sin enkelhet. Berättarjaget ger den våldsutsatta röst, gör osäkerheten tydlig, tvekan kring om det går, om hopblandningen av kärlek och smärta och om man verkligen klarar av att lämna.”
