Regn och åska över Järna  

I februari var författaren Håkan Lindquist på Örjanskolan i Järna. Ett möte som Håkan kände berikade både honom och hans berättelse Regn och åska. 

—

Idag var jag på Örjanskolan i Järna för att prata med gymnasieungdomar om min berättelse Regn och åska. Den är en kärlekshistoria mellan två 17-åriga killar, Rein från Tallinn och Oscar från Visby. Jag skrev novellen på beställning för drygt tio, tolv år sedan, som det svenska bidraget i en antologi med fem noveller från fem olika länder; Sverige, Finland, Lettland, Estland och Ryssland. Antologin skulle publiceras på fem språk, en lokal utgåva i varje land och delas ut till gymnasieungdomar.

Jag minns att jag tänkte, vad kan jag ge alla de tusentals ungdomarna som de inte redan har eller kan få från annat håll? Och jag tänkte särskilt på ryska, estniska och lettiska ungdomar. Och så bestämde jag mig för att skriva en ljus kärlekshistoria mellan två killar, för jag var tämligen säker på att de historier om unga homosexuella som de möjligen råkar på knappast skulle vara ljusa, sprudlande.

Ungdomarna jag träffade i Järna idag fick läsa novellen i förväg och så gav jag dem en uppgift att lösa före min ankomst. I novellen förekommer i stort sett bara tre personer, de två killarna och den enes mamma. Uppgiften var att eleverna antingen skulle lägga till en eller flera karaktärer, eller lägga något nytt till handlingen. Och så bad jag dem att fundera kring vad det kunde tillföra historien. Idag när vi möttes berättade jag först lite om mitt skrivande, hur det började och vad som triggat mig. Sen lämnade jag över ordet till de fem elevgrupperna.  

Jag blev mycket berörd av deras tankar – de hade verkligen gått in på djupet i handlingen, i människornas tillvaro. Första gruppen hade lagt till en förälder som inte alls var positivt inställd utan mer eller mindre homofob. Killen i elevgruppen som huvudsakligen stod för berättandet, bad mig två gånger om ursäkt för att de hade fört in något obehagligt i den ljusa berättelsen.  

Andra grupper hade lagt till jämnåriga kamrater till Rein och Oscar, bland dem en tjej i Visby som fick rollen att övertyga Oscar om att han skulle resa tillbaka till Tallinn och träffa Rein igen och satsa på kärleken. Och en grupp skapade en förhistoria i vilken vi fick höra om Reins farfar som hade engagerat sig i en motståndsrörelse under Sovjettiden som kostade honom livet. På en hemlig klubb – som redan förekommer i min novell, men som kanske inte är så hemlig längre – hängde ett porträtt av farfadern på en vägg tillsammans med andra frihetshjältar.  

Det var först efter elevernas berättelser som jag berättade att antologiprojektet dessvärre aldrig blev av. Men jag hade tänkt på så mycket mer kring Reins och Oscars historia under skrivandet att jag bestämde mig för att bygga om novellen till en roman. Jag gjorde alltså precis det som jag hade gett eleverna i uppgift att göra; bygga på, lägga till.  

Vi pratade om romanen, och jag berättade att en del av det som eleverna föreslagit var saker jag själv tänkt på och fört in i romanen. Och så skänkte jag två exemplar av romanen Regn och åska till skolbiblioteket så att de som vill kan läsa vidare. Jag berättade att det finns kopplingar mellan alla mina fristående romaner, kopplingar som jag själv inte brukar berätta om utan lämnar till läsaren att finna. Av det skälet, och för att eleverna själva varit med om att bygga vidare på novellen och skapa andra kopplingar, skänkte jag också ett exemplar vardera av två andra romaner, Min bror och hans bror och Om att samla frimärken.  

Invävt i allt detta betonade jag att jag ser på alla mina berättelser som delar av en mycket större berättelse. Jag brukar ibland säga att mina berättelser är det som finns i min hand när jag skopar upp vatten ur en sjö, dvs egentligen bara droppar ur något, eller av något som är betydligt större. Och jag sa, att redan läsandet av en berättelse gör oss – läsarna – till medförfattare, eftersom vi alltid tolkar det vi tar till oss med hjälp av de erfarenheter och kunskaper vi har; en  berättelse blir tusentals berättelser i mötet med läsarna. Ungefär så.  

Och jag lämnade eleverna och skolan efter det närmare fyra timmar långa besöket med den där känslan jag alltid har efter liknande möten; jag vill vara här oftare. Jag vill vara del av det här samtalet oftare. Jag vill bli berikad av det de säger, tycker, förmedlar, på samma sätt som jag, förhoppningsvis, berikar dem. Det där utbytet är bland det finaste jag vet.  

Tack Åsa Magnusson och alla fina elever!  

Håkan Lindquist  

25 februari 2021