En bit aubergine
Som en del i vårt 10-årsjubileum har vi kunnat erbjuda ett antal skolor uppföljande besök av samma författare. Tina Harnesk besökte i december förra året och januari i år Sandbackaskolan i Arvidsjaur. För sin debutroman Folk som sår i snö tilldelades hon utmärkelsen Årets bok 2023 som utses av Bonniers bokklubbs medlemmar, som röstar mellan tolv nominerade titlar. Här skriver hon om mötet med eleverna.
—
Tänk er en grovt skuren bit av en aubergine. Mjukstekt i olja med vitlök. Fadd gul färg, lite sladdrig. Fräsandet i stekpannan, svettdropparna på ytan när vätskan pressas genom om du inte saltat och låtit den dra ur innan. Ser du vilken del av auberginen den kommit ur, är det en stek eller kanske ett innanlår? Visualisera det blanka lila skalet grönsaken när den var hel, innan den slets isär. Fortfarande inte någon inre bild? Bra.
Vore detta en hemsnickrad skrivövning jag tagit fram, skulle jag nog sitta tungt medicinerad på en institution någonstans, istället för att göra författarbesök. Och det vore förbaskat synd, för jag har kommit att fästa mig vid mötet med läsarna. Jag uppskattar frågorna, värdesätter entusiasmen och växer av deras investering i litteratur. Därför var min första tanke att tacka nej en bit in på mitt första år som författare när jag fick frågan om ett författarbesök, för ungdomar. Jag gjorde ett snabbt överslag och räknade in tonåriga aversioner mot vuxna, bristande kulturellt kapital, blottade ögonvitor istället för initierade spörsmål. Jag vet, min bild av dagens unga var rätt stereotypisk, mea culpa. Det insåg jag hur som helst själv, så jag tackade ja. Tänkte att det skulle bli nyttigt för mig, som uppenbarligen råkat lägga på mig en sådär fyrtio år sedan sist jag såg efter. Kanske bestraffade jag mig själv på ett undermedvetet plan för min egen gråhet. Kanske var det egentligen inte jag som bestämde.
Jag kunde väl föreställa mig hur det skulle kännas att stå där inför ett större antal tonåringar. Men inte förrän jag väl stod där med mitt glas vatten i handen, mindes jag hur det känts att sitta i en sådan aula. Tjugofem år tidigare, i runda slängar. Lukten av dammig plysch i nedsuttna rader av auditoriestolar, alltid för lite klädd och småfrysande med klappande hjärta och påstridiga känslor som stod på kö för att riva en i stycken. Bristande fokus och för mycket kajal, tuggummi fastkletat i de geometriska figurer på stolsryggen framför. Och på scenen; ännu en vuxen som skulle tala om saker för mig.
Man kan få tunghäfta för mindre grafiska återblickar vill jag lova, men en klunk ur det där vattenglaset och jag var igång. För jag såg något i den där aulan. En svartmålad blick under en allt för hårt stylad lugg och fräknar som inte gick att sminka över. Hon satt där i sina buffaloskor och magtröja, mitt bland alla täckjackor och energidrycker och såg stint på mig. Jag svalde och såg de där läpparna hon hade sådana komplex för, röra sig. Mima: skäm inte ut mig!
Jag började prata, som alltid med viss osäkerhet innan jag hört min egen röst studsa tillbaka från alla väggar i rummet. Känt orden falla på plats och rytmen ta över. Jag mötte motstånd i vissa ansikten, såg ett skymt av nyfikenhet i andra, men ingenstans såg jag skymten av det förakt jag föreställt mig. Den svartögda himlade med ögonen under tunt noppade ögonbryn åt mina fördomar. Allvarligt? Trodde du verkligen det? Men snälla… Och då kände jag hur det känts att se en vuxen på den där scenen, att tvingas lyssna och ta in ännu ett föredrag. Utom de få gångerna något talade för oss, till mig som om hjärtat skulle brista. För det hände faktiskt ibland, att en person som med framgång överlevt tonåren eller andra varianter av Dantes helvete, berättade hur det varit. Hur de klarat av det. Utan filter. Och för mig, som med mina osannolika skrivardrömmar i publiken, gick det rakt genom den tunna huden och rakt in mellan revbenen när någon talade om att skriva. Så det var vad jag gjorde, i en timme, först i panik och sedan, som alltid när man tillåts tala om det mest lustfyllda, med iver.
Och när den timmen var slut, avslöjade jag att detta var besök ett av två, och att jag hade ett uppdrag till dem över jullovet. Räknade med risken att mördas medelst blickar och suckar, men de kom inte. De här ungdomarna lyssnade artigt och noterade i sina telefoner vad jag bad dem om.
Efteråt, när eleverna troppat av, blev två kvar. Tre, med den för hårt målade som tuktade mig med blicken, hon satt kvar på sammetsstolen och höll mig under uppsikt. De två flickorna som även andra kunde uppfatta, kom blygt fram. Sedan följde ett samtal som utan jämförelse blev ett av årets viktigaste för mig. Sakerna de här ungdomarna delade, visade och gav med sådant förtroende gör mig helt skakis att tänka på. Tänk att jag fick uppleva det här, sa jag till mig själv efteråt. Tänk att jag fick möta de här eftersinnande unga människorna med så mycket stort i sina ännu små kroppar.
Den andra delen av författarbesöket kom som köldknäppen efter nyår; oundvikligt. När jag åter stod framför eleverna och påminde dem om vad jag bett dem göra under jullovet var mina förväntningar låga. Men åter kom mina fördomar på skam.
Den följande timmen hade vi en workshop där eleverna fick skriva fritt, oreglerat och precis på det sätt de själva föredrog utifrån fem ord de valt ut under helgerna. Och det var helt otroligt. Jag kan faktiskt inte i någon mån ta åt mig äran för de djupa vecken pannor lades i medan de letade efter orden, och jag såg fragment av den tonåring jag själv varit överallt. Så rågad av allt jag kände, all otillräcklighet och glädje när orden strömmade till mig. I hur en kepa drogs bak och fram för att en pojke skulle kunna luta sig fram över bänken och skriva med en för kort pennstump. I den rakryggade flickan längst fram som inte röjde det minsta med sina ansiktsdrag men som skrev så ihärdigt att hon nästan tappade andan. I gossarna som satt och teg med varandra med blickarna i takarmaturen medan de funderade. Det var alkemi.
Återigen, jag tar inte åt mig hedern för dessa ungdomars kreativitet och koncentration under uppgiften, det är helt och hållet deras egen kapacitet som kom till sin rätt inför en främlings häpna ögon. Att dela texterna de skrev var valfritt, därför blev jag tillbörligt överväldigad över de berättelser som jag tilläts läsa. Jag skulle ha satt mig ner innan jag började, för jag kände nästan hur golvet sviktade under mig när jag dök in. En liten röst från en tunnklädd tonåring från 90-talet viskade intill mitt öra:
Du hade glömt, eller hur?
Det hade jag. Det hade jag sannerligen. Så mycket gott, vackert, hemskt och kraftfullt som ryms i en ung person. Det golvade mig. Det var så mycket utanför, så bortom vad jag förväntat mig. En glimt in i den här förbaskade världens framtid som gjorde utsikten ljus. Jag reflekterade efteråt, länge tagen av det jag upplevt. Vad var det jag hade gjort så rätt som gett mig tillgång till dessa fragment av här unga människornas inre värld? Men återigen kom mitt sextonåriga jag mig till hjälp. Du? Det var eleverna som gjorde det. De gav dig det här fast de inte var skyldiga dig ett skit.
Det första författarbesöket i aulan tömde mig på energi, jag måste ha ansträngt mig mer än jag vetat att jag gjorde för att tillgängliggöra det jag brinner för till den lyssnande skaran. Jag delade med mig av hur skrivandet varit min respirator när jag var i deras ålder och precis allt skavde och gjorde ont. Jag vet inte om jag har blottat de delarna för en vuxen publik någon gång. Böckerna jag läst, verkligheten jag flytt. Orden, fantasin och berättelserna. Vad de gjort mig till.
Tjejen, hon den lilla med alla komplexen och de för årstiden alldeles tunna kläderna, krävde ärlighet av mig där och då. Kanske var det därför jag fick glänta på dörren till en värld jag glömt. Där ett erkännande ord av precis rätt vuxen vid exakt rätt tillfälle, aldrig glömdes. I rum där mötena är helt avgörande, oftast. Kanske var det bara en ynnest några elever på en gymnasieskola en vinter av godhet gav en besökande författare. Jag vet inte, men det spelar heller inte så stor roll. För om minsta utsikt fanns att få uppleva det där mötet igen, hade jag gjort det varje dag. Första författarbesöket, där de mätte mig, vägde mig och kalibrerade in mig i en struktur av vuxna och två tjejer gav mig en stund av sitt liv. Andra mötet när de visade mig vidden av sin kraft: obeskrivligt.
Jag kan förstås inte säga om det här mötet förändrade något för denna generation unga som lever under helt andra förutsättningar än jag gjorde. I en värld av fred och välfärd, utsikt till vila från information och intryck och stadigare tider mådde jag skit. Nu kan jag åtminstone föreställa mig en bråkdel av hur unga människor har det idag, och mer fantastiskt; vilken styrka och medvetenhet som där finns. Men kanske fanns en skärva, ett landmärke någon av dem kunde använda för att ta sikte och börja röra sig mot det de allra helst ville ha. För det gjorde jag, den där lilla svartögda med den tunna fräkniga hyn, när en vuxen ofiltrerat talade till mig om hur det var att leva ord och berättelser.
Jag kan inte heller avgöra om jag gjorde mitt tonåriga jag stolt över min insats. Men jag vet att hon gladdes åt att jag äntligen gjorde det hon och jag ville mest i hela världen: att skriva.
Kommer ni ihåg bilden av en stekt aubergine? Kan ni visualisera den nu?
Nej, inte jag heller, men jag kunde å andra sidan inte heller föreställa mig hur givande det skulle vara att besöka skolor för att tala om hur jag försörjer mig. Inre bilder mår bäst av att hackas upp och röras ihop med lite annat ibland och ratatouille är fett gott oavsett hur det ser ut.
