Prata seriöst om elevernas texter

Lina Stoltz är författare, dramatiker och dramapedagog. Romanskrivandet kom först, men när hon började med dramatiken blev hon även en bättre författare. I mötet med elever är det viktigt för henne att alltid ta eleverna seriöst och fånga alla, oavsett litteraturintresse.

—

En av dina senaste böcker, “Den jag vill vara”, handlar om Joel, en ung kille som döms till fängelse för mordförsök på en polis. Den har du även skrivit om till manus för en skolföreställning som är aktuell just nu. Vad är det för skillnad på att skriva romaner och manus?

Jag har lite mindre kontroll över berättelsen när jag skriver ett pjäsmanus, eftersom replikerna ska bära allt. I början när jag skrev pjäsmanus gjorde jag alldeles för mycket scenanvisningar, om vad skådespelarna skulle göra och hur replikerna skulle sägas, men det är ju regissörens jobb. När det gäller just ”Den jag vill vara” så är boken lättläst, och då är pjäsen mer komplex, både i innehåll och berättarteknik.

I en bok kan jag ha med hur många personer och miljöer som helst, så ett manus har mer begränsningar i vad som är praktiskt genomförbart. Men eftersom många av mina böcker bygger ganska mycket på karaktärernas replikskiften så passar det mig rätt bra att skriva pjäs.

Vår skrivtävling handlar om att utgå ifrån en dikt eller låttext när man ska skriva sitt bidrag. Vi tänker att skrivande ofta har koppling till andra estetiska uttrycksformer, som musik till exempel. Hur påverkas ditt skrivande av dramatiken?

För några år sedan hade jag tappat lusten att skriva. I samma veva började jag gå på teaterkurser. När jag sedan återupptog skrivandet insåg jag att teatern gjort mig till en bättre författare. Jag vet inte exakt hur och varför, men både dramaturgin och gestaltningen hade utvecklats.

Du möter ofta elever i skolan, både genom författarbesök och skrivprojekt till exempel. Vad tycker du är viktigast när du som författare möter unga läsare?

Att visa att jag är en vanlig människa. Att jag stöter på motgångar och sviktande självförtroende. Att jag ofta inte vågat följa mina drömmar, men att livet ändå tar en framåt på olika vägar. 

När vi skriver tillsammans visar jag ett genuint intresse för det de skriver, att deras texter och karaktärer är på riktigt. Det händer förstås att elever tramsar men jag brukar låtsas som att jag inte märker det och pratar seriöst om texterna i alla fall. Jag försöker hitta den perfekta balansen mellan att ta skrivandet som lustfylld lek och som blodigt allvar. 

Samma sak om de läst några av mina böcker och vi pratar om dem, då är deras läsupplevelse och deras tolkning av texterna alltid rätt – oavsett om det inte är så som jag tänkt mig. 

Egentligen är jag ganska ointresserad av att prata om själva skrivprocessen och författarskapet som yrke. Jag ser mina böcker som ett sätt att prata om oss människor och om samhället, litteraturen är bara ett av andra medel för att komma åt intressanta frågor och funderingar. 

Förutom skrivandet, finns dramatiken med under dina författarbesök också?

Varje framträdande för publik (även en lektion för en skolklass) ska helst ha en dramaturgi. I skolan har eleverna själva inte valt att komma, så jag tänker att det är min uppgift att underhålla dem. Inte så att det ska vara lättsamt och roligt, men det är mitt jobb att fånga intresset även hos elever som inte är litteraturintresserade. Fast det är förstås upp till andra att avgöra hur väl jag lyckas… 

Intervju av Hanna Landström