Ja visst gör det ont (att aldrig räcka till)
av Liberty Mmadueme
Inspirerad av Ja visst gör det ont av Karin Boye
Ja visst gör det ont
när ordet “svensk”
fastnar halvvägs i bröstet.
Som en knopp
som tvekar inför våren,
rädd för att slå ut
i fel trädgård.
Ja visst gör det ont
när någon ler och säger
“du pratar så bra svenska”,
och du tackar,
fast språket varit ditt
lika länge som deras.
Det gör ont
att sudda bort sitt namn
i uttalet,
att förklara sitt hår,
sin hud,
sin historia
som om den vore en ursäkt.
Varför skulle annars hjärtat slå hårdare
varje gång frågan kommer —
“men var är du egentligen ifrån?”
Egentligen.
Som om här
aldrig riktigt räcker.
Ja visst gör det ont
att älska en plats
som tvekar att älska tillbaka.
Att stå under samma himmel,
frysa i samma vinter,
andas samma luft —
men ändå kallas gäst.
Man lär sig att le.
Man lär sig att anpassa sig.
Man lär sig att inte ta plats
för mycket.
Man lär sig att räcka till —
men aldrig riktigt fram.
För när är vi tillräckligt svenska?
När våra barn inte längre får frågan?
När våra efternamn slutar låta främmande?
När vår sorg räknas som landets sorg?
Eller finns det alltid
en gräns vi inte ser,
en osynlig linje
mellan “vi” och “ni”?
Ja visst gör det ont.
Att vilja höra till
och ändå stå
en halv meter utanför.
Och kanske är det just där
vi står kvar —
väntande
på ett svar
som ingen riktigt
vågar ge.