Sarahs version

av Ylva Fhager

Inspirerad av Sarah av Mauro Scocco

 

 

Sarah svarar mig i porttelefonen när jag ringer på. Rösten är tunn och nervös, nästan

bräcklig. Hon ger mig tre olika koder till portlåset och berättar att vilken jag ska använda

beror på om det är jämn vecka, ojämn vecka, eller vecka med slutsiffran 3.

 

– Eftersom vecka 13 är både ojämn och slutar på 3 måste du skriva in båda

koderna. Med en nolla emellan. Jag ber om ursäkt för besvärligheten.

 

Jag kommer in i lägenheten med datorn under armen, blocket i handen och mitt allra

artigaste leende på läpparna. Kvinnan som möter mig i hallen möter mig inte med

blicken. Hon är tanig och blek med vintertorra händer, och hon bär med sig doften av

kallt duschvatten. Mitt leende svalnar en aning. Jag hälsar och säger att det är jag som

är psykologen som hon mejlat med via polismyndighetens onlinetjänst. Sarah hälsar

tillbaka och säger att, jo, det förstår hon, och jo, det var trevligt att träffas.

 

– Jaha då, får hon ur sig. Det är väl bäst att få det här överstökat så snart det går.

Sarah visar mig in i köket och vi sätter oss. Det lilla rummet doftar av det hon ställt fram

på bordet: tepåsar och kylskåpskalla äpplen. Väggklockans dova slag tickar i takt med

min puls.

– Det har ju gått ett tag sedan det hände, inleder hon. Men ändå känner jag att det

kan vara bra att prata om det. Om… allt. För jag tänkte att det nog är bra för

polisen att veta vad som försiggick här då. Sent 80-tal alltså.

 

Jag förklarar att hon inte behöver förklara sig alls. Att hon istället ska se det här som ett

tillfälle att frigöra allt hon inte vill bära inom sig längre. (De här orden är guld om man

jobbar som psykolog.) De får Sarahs axlar att sjunka en aning. Hon inleder sin

berättelse.

 

– När vi var nyinflyttade här fanns bara en högstadieskola. Hälften av skolans

lokaler höll på att renoveras under den perioden, så nians alla parallellklasser

tvingades dela på ett enda klassrum. Jag tror vi var tre elever vid varje bänk,

några var fyra. Det var jobbigt för alla, men särskilt för mig. Jag kände ju ingen av

de 70 elever som varje dag trängde ihop sig där inne. Just därför minns jag extra

väl första gången som jag verkligen pratade med en av dem.

– Det var en eftermiddag då jag stod och hängde utanför den del av skolan som låg

gömd bakom byggnadsställningar. Pappa jobbade nämligen där, på Ekbergs

Renovering & Sanering, för tillfället, och jag väntade på att han skulle borsta av

sig det värsta av isoleringsdammet och dra av sig snickarbyxorna för dagen.

Det var då Tomas kom fram. (Dramatisk paus) Jag visste egentligen inte om han

hade hög status i klassen men, åh, vad jag tyckte att hans permanentade hår

och solglasögon talade för sig själva.Sarah småskrattar lite vid minnet. Jag antecknar det viktigaste på datorn: Ny i klassen,

många elever, knäsvag för permanentat hår. (Nej, det sista tänkte jag bara.)

 

– Det visade sig att Tomas var son till min pappas kollega. Kan du tänka dig vilket

sammanträffande!

– Det var sannerligen ett sammanträffande, instämmer jag.

– Pappa kom så småningom ut ur byggnaden, men berättade att det skulle dröja

innan vi kunde åka hem. Han stack åt mig en tia och sa att jag kunde springa ner

till Seven-Eleven och köpa något gott under tiden. När han fick syn på Tomas gav

han honom en peng också.

– Vi drog till Seven-Eleven tillsammans, fortsätter Sarah. Inne i affären visade

Tomas mig hur han kunde balansera en Coca-Colaflaska på pekfingret och

sedan snurra runt den — precis som man gör med en basketboll. Jag gav mig på

ett försök själv, men mina svaga fingrar fick glasflaskan bara att flyga iväg ner på

golvet och krossas. Tomas fick Coca-cola på sina splitternya Adidas Superstar

sneakers och jag fick tunghäfta av skam.

 

Sarah sväljer en klump i halsen innan hon öppnar munnen på nytt.

– Jag fick låna skurmopp och soppåsar av personalen där inne. Det hela var

förnedrande, verkligen, men där och då hade jag ingen aning om vad händelsen

skulle komma att innebära för mig.

– Jag märkte det först nästa dag i skolan. Folk tittade på mig och sedan på

varandra med menande flin. När jag stod och väntade på bussen den kvällen

klev två killar från parallellklassen, båda med nitbälten och hånleenden, fram till

mig. ”Hörru Sarah, du kommer ut ikväll va’,

” började en. ”Vi kan väl träffas i

hörnet vid Seven-Eleven, ” flinade en annan. ”Vi menar, så att du kan visa oss

hur man dumpar sin dejt och kysser en annan på samma gång.” Sedan tog båda

upp små lappar — foton — ur fickorna och kastade på mig.

 

Sarah berättar om att bilderna var på henne och personalen från Seven-Eleven. Någon

hade fångat ögonblicket då personalkillen räckt över skurmoppen på bild, och vinkeln

var minst sagt oturlig.

 

– Skaftet på moppen dolde att det fanns ett avstånd mellan oss — mellan våra

munnar. Och längst ner i hörnet på bilden såg man Tomas hopbitna ansikte. Det

såg verkligen ut som om han precis hade blivit dumpad, men det var hans

nedsmutsade skor som han var upprörd över, inte mig!

 

Jag ser hur Sarah försöker skratta bort tårarna som letar sig fram.

 

– Det eskalerade. Jag vet inte hur eller varför, men majoriteten av pojkarna på

skolan gjorde det till en sport — att förfölja mig från skolan så långt de kunde. De

var noga med att alltid göra sig tillkänna precis utanför min port, och väl därropade de alltid ut samma fras: ”Sarah, kom ut ikväll va? Vi väntar i hörnet vid

Seven-Eleven. Precis där du dumpade Tomas.”

 

En tung tystnad infinner sig på bordet mellan oss. Som psykolog är det mitt jobb att

bryta den.

 

– Jag misstänker att det här är anledningen till att du har så många portkoder, får

jag ur mig.

Sarah nickar.

– Men jag kommer ändå aldrig att känna mig riktigt säker här, konstaterar hon.

Sarah säger det med en sådan tragiskt ogenomtränglig övertygelse. Som om hon

verkligen vill bevisa det. För första gången vågar hon nu hålla min blick längre än

enstaka sekunder. Då, plötsligt, rycker hon till.

– Tomas?