Född att drömma, tvingad kvar i verkligheten

av Meja Wedin

Inspirerad av Dreamer av Laufey

När jag var ett litet barn läste mamma alltid sagor och legender innan läggdags. Förtrollade prinsessor, elaka häxor, ofantliga troll och unika väsen av olika slag. Höga, ståtliga slott; mörka, outforskade skogar; djupa, mystiska havsbottnar; och klarblåa, öppna himlar. De började alltid med ”det var en gång” eller ”enligt legenderna”. Sedan, när den omtyckta huvudkaraktären äntligen stod på tröskeln till lycka och kärlek, reste sig det ondskefulla monstret ur skuggorna; redo att krossa hoppet i det allra sista ögonblicket. I tidig ålder, började jag alltid gråta vid den delen av sagorna. Som på kommando, varenda gång. Därför valde mamma en kväll att avsiktligt sluta berätta de delarna för mig. Det var inte förrän jag fyllde elva, som jag förstod att alla sagor och legender har ett bra slut oavsett häxor eller monster. Det var även då jag förstod att jag ville vara den de pratar om i legenderna.

   Jag flyter. På ett litet moln, fluffigt som sockervadd. Eller kanske mer som badskummet som bildas i badkaret. Bubblorna som samlas på vattenytan byggs upp, lager på lager. Ja, nu badar jag. Vattnet når ända upp till mina axlar, mitt huvud är den enda torra delen på min kropp. Apropå torr; nu ligger jag på en sandstrand med en bok i handen. Jag är på kapitel femton, och försöker se vilken bok jag läser. Nästan, jag har nästan listat ut första ordet i titeln, när någon skriker mitt namn:

– Alva!

   Jag är tillbaka i verkligheten. I mitt rum, instängd mellan fyra väggar. Tapeten har en kall vit nyans som får rummet att kännas ännu mindre. Jag tittar på min bokhylla som står längst in i ena hörnet. Den är fylld med böcker av alla möjliga genrer: klassiker, romans, dystopier och deckare. Austen, Moyes, Riordan och Doyle är namn jag kan urskilda från där jag sitter. Alla dessa böcker av författare jag aldrig träffat, men som ändå lyckas måla berättelser som träffar mitt hjärta, mitt i prick.

   Dörren öppnas och mamma rusar in.

– Familjen Nyström är här, säger hon. Jag bjöd in dem på fika. Och de tog med sig Isaac.

   Som för att betona att Isaac också har kommit, lägger mamma till ett ansträngt skratt och blinkar med ena ögat. Hon vet att jag tycker om honom, och har därför inte missat en enda sekund att påminna mig om det. Jag har känt familjen Nyström sedan barnsben; vi har spenderat julafton, midsommar och födelsedagar tillsammans genom hela mitt liv. En fika med dem på en lördagseftermiddag i maj, är som en vanlig dag i veckan.

   Där står han; sitt kastanjbruna hår gömt under en marinfärgad keps, hans flätstickade tröja en storlek för stor, med byxor i en något för liten storlek, men han ser så bra ut. Han tittar på mig med sina hasselbruna ögon, samma nyans som trädets bark.

– Ni kanske vill ta en promenad, så får vi vuxna en chans att prata innan vi fikar, säger mamma. Kom bara tillbaka inom en timme.

   Jag tvekar en sekund. Jag har aldrig gått på en promenad med en kille förut, för att inte tala om att vara ensam med en. Men när jag tittar upp på honom där han står bredvid mig, letar sig en brun lock ut från kepsen. Och han ler. Mitt hjärta bultar i ojämn takt, likt en trumslagare som inte hör rytmen och spelar snabbare, snabbare, nu ännu snabbare. För att lugna ner mitt nervssystem som går i helvarv, öppnar jag dörren och leder oss ut. Utomhus blåser vinden kraftigt och mina lungor andas in djupa andetag. In. Ut.

*

   Tio minuter in på promenaden och vi har inte sagt ett enda ord till varandra. Jag har redan klandrat mig själv, mamma och hela universum för att jag går med Isaac vid min sida. Ibland får jag en skymt av hans sidoprofil; den skriker av obekvämhet. Jag tänker att det inte finns något som kan göra den här stunden mer spänd, så jag gör ett tappert försök att konversera:

– Vad hade du gjort om du fick en enda superkraft? frågar jag rakt.

   Det är en av de enklaste och vanligaste frågor som kan ställas. Vad han än säger, kommer vara godtagbart.

– Hmm, börjar han. Den är svår. Jag gillar redan det jag kan göra här i verkliga världen.

   Jag får ur mig ett hackigt skratt, men lyckas återhämta mig från hans korta och enkla svar. Jag försöker igen:

– Okej, säger jag. Den här är kanske lite bättre; om du fick möjligheten att välja att göra om ett val du tagit i livet, skulle du vilja det?

– Alltså, vad är det för fråga? säger han spydigt tillbaka. Varför skulle jag vilja det? Jag är nöjd med mina val som jag redan har gjort.

   Jag nickar, men mer för att distrahera mig själv från den sårade känslan som genomborrar mitt hjärta. Den spydiga blicken, äcklade minen, dumma kommentaren.

– Kan vi gå tillbaka? frågar han och är redan halvt vänd riktad hemåt.

   Men jag springer. Jag springer tills mina ben inte kan annat än att fortsätta, skrikandes av smärta. Jag hör hans röst bakom mig; fem meter ifrån, snart tio, nu så långt bak att jag inte ser honom längre. För jag är inte kvar längre. Jag befinner mig tillbaka i mitt moln igen, bortom alla möjligheter att hålla mig kvar på fast mark. Jag rör mig uppåt i molnet, högre och högre upp. Jag tänker stanna här, dag och natt, morgon till kväll, sekund övergåendes till timmar. Vinden blåser i väg mig, och nu faller jag ner. Jag landar på öppen mark och fortsätter springa. Ängens gräs är så grönt att mina ögon sticker. Eller så beror det på tårarna som rinner ner längst mina kinder. Jag gråter floder, tårarna studsar ner på marken likt vattendroppar vid kraftigt regn. Och mitt genomborrade porslinhjärta brister, för det var aldrig menat för den här världen.

   Kvar i mitt moln; ger jag upp. Jag hänger upp min hatt på klädräcket, ställer in mina skor i garderoben, stänger dörren. Jag vill inte längre ha några fler livlösa samtal med människor som inte förstår mig, vars ord inte når min fantasi eller rör mitt liv. För mitt liv här var aldrig menat att förstås.

   Än en gång reser jag mig bort till min viskande värld bortom verkligheten; världen där ingen kan döda drömmaren i mig.