Intervju med Nora Khalil om skrivandets värld

Nora Khalil är både prisad och hyllad författare som skrivit böckerna Abow och Yani. Under årets tävlingsomgång besöker hon Klara Gymnasium i Göteborg för en digital workshop i skrivande. Vi ställde några frågor om skrivandets värld och hur man gör för att hitta sin egen. 

 

Nora, i dina böcker skriver du om stora och små händelser i karaktärernas liv. Kan du berätta lite om ditt skrivande och varför det är så viktigt för dig att skriva? 
Jag har alltid varit en blyg tjej som haft svårt för att uttrycka mig i sociala sammanhang. För mig blev skrivandet ett sätt att just uttrycka mig så som jag vill, på mitt sätt. Pappret hade aldrig några förväntningar och jag fick skriva precis vad jag ville och om vad jag ville. Det var en slags frizon. Så till en början gjorde jag det mest för att förstå mig själv. Numera fungerar skrivandet fortfarande som en frizon men också som ett verktyg för mig att berätta olika berättelser. Det bästa med att skriva, tycker jag, är att man får vara vem som helst, var som helst och hur som helst. I det verkliga livet är man ofta begränsad till att ”vara sig själv”, men när man skriver finns inga såna regler.
Spännande, det låter skönt med en frizon. Vad är ditt bästa tips för att skrivandet ska kännas sådär kravlöst och fritt?

När jag skriver, särskilt dikter, brukar jag ofta tänka att ingen kommer läsa. Då blir det lättare att skriva fritt. Tänker man på att det finns en läsare så kanske man börjar hämma sig själv, tänker på ”kan jag verkligen skriva så?”, ”Vad kommer folk tycka?” osv. Men att tänka att man skriver för sig själv och att ingen kommer läsa gör det lättare att komma igång och skriva fritt. Sedan i efterhand, kan man gå igenom sina texter och ändra eller bestämma sig för om man vill dela med sig av dem.
Varför är det viktigt att skriva om det stora och lilla? Kan du berätta lite mer om det?
När man tänker att man ska skriva en novell, dikt eller en hel bok så kan man fastna i tanken ”Det ska vara något nytt.” Och då fokuserar man mycket på att försöka hitta nya saker. Risken är ratt man ger upp och känner ”Jag kommer inte på något.” Men det som egentligen uppskattas av läsaren är när man kan känna igen sig, skratta eller få tänka ”Va? Hur kunde man göra så?” Det lyckas man med genom att våga gräva där man står, bjud på dig själv, ta upp saker du själv varit med om (och krydda till det). Vi människor älskar att läsa om varandras liv, få veta vad som händer, bli investerade i karaktärer – vi vill bli berörda. Då funkar det lika bra att skriva om en skidresa som gick hur snett som helst som att skriva om en resa till månen, så länge vi får hänga med, bli berörda och kanske till och med skratta.
Jag tycker att det är bra att variera mellan stora saker som kanske ett uppbrott eller utvisning, med små saker som att dansa på en fest, köpa en vegansk tårta på Ica. För man vill känna att karaktären lever ett ”vanligt” liv. Skriver man bara om jobbiga saker kan det bli jobbigt att läsa, det gäller att försöka hitta en balans, hopp och lite ljus också.
Hur börjar ditt sökande efter inspiration? Kommer det till dig eller tar du på dig särskilda glasögon?
Ibland får jag en idé från ”ingenstans”, kanske när jag åker bil eller går på en promenad. Men oftast är det att någon säger något som jag stannar upp och tänker ”den där meningen var rolig” och så spinner jag vidare på det och när jag väl skriver blir det något helt annat. Så jag brukar tjuvlyssna mycket när jag åker kollektivt. Jag får även inspiration från andra konstformer som t.ex. se på en film, läsa en bok, gå på utställning. Det viktigaste när man söker inspiration är att vara nyfiken för så småningom kommer man hitta inspiration lite var och här. Ett bra sätt är att låtsas vara överdriver intresserad när man pratar med andra människor för är man det så kanske någon ny idé kommer fram under ett samtal.
Det låter som ett roligt sökande, att båda tjuvlyssna och att gå på upptäcktsfärd i vardagen. Har du med dig ett anteckningsblock och noterar under tiden eller fastnar det i minnet?
Oftast skriver jag på mina anteckningar i telefonen. Jag brukar ibland anteckna under själva samtalet om någon säger något kul eller så. Ibland väntar jag med att anteckna och då blir det att man utgår från minnet, men också att man låter sin fantasi ändra i dialogen eller anekdoten.
Dina böcker handlar om personer som antingen går på gymnasiet eller precis innan, skrev du själv när du gick i gymnasiet?
Jag började skriva när jag gick i gymnasiet. Till en början skrev jag mest dikter på telefonen som jag la upp på Instagram. Jag tyckte att det var kul och på något sätt befriande, nästan som att skriva dagbok, men som inte var alltför personlig.
Hur hittar man en berättelse från sin egen vardag? Kan du ge lite tips och trix på var man kan leta?
När jag skrev min första bok Yani så utgick jag mycket från min egen vardag. Jag tänkte tillbaka på hur det var för mig att gå i nian, vilka lektioner/lärare mindes jag? Var det något som var riktigt skumt eller roligt? Vilka utflykter med klassen minns jag? T.ex. när vi åkte skidor. Och då fick jag plötsligt massa material att jobba med. Så jag började med att skriva utifrån mitt minne och sedan tänkte jag ”Hur kan jag göra den här scenen ännu roligare eller ännu mer konstigare?” Jag experimenterade med texten, testade att lägga in roliga repliker, gick till platserna jag skrev om och tänkte ”vad skulle kunna hända här” osv.
Har du någon gång inspirerats från en låt i ditt skrivande? Vill du dela med dig om hur transformationen från låttext till inspiration till skrivandet gick till? 
Min bok Yani utspelar sig i Botkyrka och det finns en låt om Botkyrka av hiphop-gruppen Labyrint som jag tänkte mycket på. Den lyfter livsvillkor och livet i Botkyrka och jag hade någonstans samma vision, men att jag ville lyfta ungdomars liv och deras syn på Botkyrka.
Intressant, så om man vill skriva utifrån en låt i Jag skriver i dina ord så kan man tänka på låtens tema och budskap och transformera det till en handling?
Ja, absolut det skulle man kunna göra. Men också att tänka ”Om jag hade skrivit den här låten, hur hade texten varit?” Kanske är det en viss rad i låten som träffar en och att den raden får en att tänka på något helt annat. Jag tycker att man kan ta lite vad man känner för från en låt.

Dela: