”Skriv så!”

Det bästa sättet att börja skriva är att börja skriva. Med den första meningen kommer de andra. Det är bara att sätta igång. Nja, riktigt så enkelt är det kanske inte. Man vill sitta på ett ställe där man kan skriva, duka fram med något att äta och dricka. Sen så är det bara att sätta igång. Man skriver en första mening. Så stannar allt av. Man läser det man har skrivit och värderar meningen mellan ytterligheterna: ”Den är kass” eller ”den är helt fantastisk.” Så raderar man plötsligt alltsammans och vips är bladet tomt igen. Man börjar om. Och man börjar om. Och så börjar man om igen. Så kritisk är man och samtidigt så hoppfull. Man ska bara få till det.

Att skriva är också att läsa. Man läser vad andra har skrivit. För det behöver man böcker, gärna en hel trave eller så tar man sig till biblioteket och slår sig ned bland böckerna och läser lite här och lite där för att komma igång med sitt eget. Kanske hamnar man i en bok av Stephen King som tjänar storkovan på de berättelser som kommer ur hans händer och där rådet handlar om att den egna texten måste beröra andra människors egna liv. Man måste känna igen sig helt enkelt. Och något man känner igen sig i är vad människor har för arbete. Stephen King säger att det intresserar läsare. Konstigt nog!

Och kanske hamnar man i Petter Alexis bok Åtta rader där Petter skriver att han måste sätta låtens första rad för det är kring den allt sedan handlar om. När man skriver läser man vad andra skriver. När nobelpristagaren Wislawa Szymborska inleder sin dikt Glädjen att skriva med frågan ”Vart springer det skrivna rådjuret genom den skrivna skogen?” kan man lockas att själv fortsätta med att berätta om de skrivna tallarna, de skrivna granarna och för att inte tala om den lilla skrivna ekorren som kilar upp för den skrivna stammen upp till den skrivna trädkronan.

Ett sätt att skriva är att med beslutsamhet skrämma iväg kritikern inom sig till förmån för skribenten som också finns där. Skriva för att orden faller på plats och skriva för att fingrarna springer över tangentbordet. Skriva! Och under det att vi tuggar på pennan och håller fingret på delete-knappen låna lite smörjmedel av det som redan finns. Låna inledningar av författare och lägga krutet på att hitta på en fortsättning och sluta leta och tvivla på sin egen förmåga. Och ta sig en bit utanför sin egen bekvämlighet och reta upp den egna rösten genom att läsa något som får en att vilja skrika nej, inte, men och vadå och ja, precis. Och använda den glöden som kommer när man tycker precis tvärtom. Skriva på. Låna av. Läsa in och skriva ut Så börja med att låna lite hjälp uppför backen:

Huset är ett väldigt vanligt hyreshus med tre våningar och fyra ingångar. Huset heter 7 och ingångarna heter A, B, D och D. Det ligger i utkanten av en stad i Sverige. Runt omkring ligger andra likadana hus. Lite längre bort, på andra sidan torget, finns högre hus. Om du nu, av någon anledning, hade stått utanför A-ingången den här lördagkvällen mellan klockan nio och klockan ett på natten, vad hade du då sett och hört?

Ur Per Nilsson Hjärtats fröjd, 1992

av Anne-Marie Körling, av Kulturrådet utsedd till Sveriges Läsambassadör 2015-2017.