”Jag vill att texten ska svänga och sjunga som en klistrig popdänga.”
Intervju med Kristofer Folkhammar.
I vår tävling ska bidragen utgå från en befintlig dikt eller låttext. Du har sagt att inget har utövat så stort inflytande över ditt skrivande som Trackslistan på 90-talet. På vilket sätt har den påverkat dig?
Jag tror att jag i mitt skrivande är väldigt formad av hitlåtens snärtighet som ideal.Jag vill att texten ska svänga och sjunga som en klistrig popdänga. Litteraturen får gärna vara krånglig och svår, men jag vill att det alltid ska finnas en rytm i texten, som omedelbart fångar en. Jag var helt besatt av Trackslistan när jag var liten. Den öppnade en helt magisk värld för mig. Kärleken till litteraturen kom långt senare.
Magisterlekarna, din senaste roman, har enligt baksidestexten ”lånat friskt från high school-filmens dramaturgi”. Vad var det hos dessa filmer som lockade?
Vad lockar INTE i de filmerna? Kvick dialog! Stora känslor! Fåfänga! Glansiga jackor! Fantastiska klänningar! Jag ville använda allt! Slita sönder det och sätta samman det på nytt för att berätta om åtrå, makt och gemenskap mellan bögar. Bra high school-film rymmer ju både något glättigt och frågor om samhället, om vilka vi är. Jag ville åt den kombinationen av lätthet och tyngd, och göra en poetisk roman av det.
Om vi bortser från film och musik, har du inspirerats av andra texter när du skrev dina böcker? Om ja: vilka och på vilket sätt?
Numera läser jag mer, än vad jag lyssnar på musik, och andra texter är jätteviktiga när jag skriver. Dels omedvetet, som ett rytmiskt sorl i bakhuvudet. Och högst medvetet – man ska inte vara så rädd för att sno, förändra och förbättra citat man gillar. När jag skrev Magisterlekarna minns jag att jag bland annat studerade hur James Baldwin skriver om extas och hängivelse i Go tell it on the mountain, och det dramaturgiska tempot – hur snabbt texten berättade – i Mara Lees Salome.
Du har ju tidigare varit medlem i ett poesikollektiv, G=T=B=R=G, där ni skrev gemensamma texter. På ett sätt verkligen i varandras ord, för att anknyta till namnet på vår tävling. Har erfarenheten av det kollektiva skrivandet påverkat hur du skriver när du är ensam vid tangenterna?
Jättemycket! Det kollektiva skrivandet lärde mig att bli mer praktiskt inställd till det jag skriver själv. Att skriva tillsammans med andra är ett effektivt sätt att utmana och ta död på en del av ens nervösa ego. Att låta skrivandet vara resultatet av något annat än ens ängsliga prestationsångest ett tag. Man får ju så sakligt förhandla om hur texten ska se ut, lära sig sätta ord på skrivandet. Det är så häftigt att få vara tillsammans med andra i en gemensam text. Litteraturhistorien är full av ensamma genier som sitter och lider, och det är så skönt att gå emot det. Också som en anti-konkurrens-strategi. Och det kollektiva skrivandet hjälpte mig att få en värdefull distans till mitt eget skrivande. Och den distansen tror jag har gjort texten både viktigare, klokare och vackrare, faktiskt.
Slutligen: händer det att inspirationen tryter? Har du i så fall några knep för att vinna tillbaka den?
Arbete, arbete, arbete. Avsätta faktiskt tid, koncentrera sig, skärpa sig. Och påminna sig själv om att man faktiskt inte måste skriva. Man KAN låta bli. Då blir det plötsligt spännande och roligt att hålla på igen.
Intervju av Pål Börjesson
